| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKRÄVLA skrä3vla2 l. skräv3la2, v. -ade. vbalsbst. -AN (mera tillf., Nordling BergBuda 51 (1921) osv.), -ANDE, -ERI (se avledn.); -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr SKRÄVEL, sbst.1
skryta (med l. om l. över ngt l. ngn); vara skrytsam; i sht förr äv.: prata l. uttala sig (högljutt o.) onyttigt l. vidlyftigt l. ovederhäftigt, prata strunt; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk. dels i fråga om fågelläte, dels med saksubj.: på ett skrytsamt l. påträngande sätt vittna (om ngt); jfr SKRAVLA, v. 2, SKRODERA 1, SKRÄPPA, v., SKRÄVA, v.2 Skrävla och skryta. Skrävla lagom du! Lind (1749). Hwad curen (mot ”skottsjukan”) angår, wet jag intet; jag är ej projectmakare; mindre skräflar jag, när jag intet wet. Linné Bref I. 2: 229 (1760). Skräfla .. (dvs.) Tala högt och mycket utan behörig varsamhet. Weste FörslSAOB (c. 1815). Du (Fitz James) är en riddarsprätt, / Som skräflar, men drar värjan sent. Arnell Scott Sjöfr. 159 (1829). Allt det materiela i gudstjensten skräflar nu vanligtvis alltför mycket om sjuttonhundratalets lättfärdighet och frivolitet. Lundgren MålAnt. 3: 143 (1873). När Agamemnon allt för högljudt skräflar / .. du (dvs. Tersites) ensam vågar skratta åt spektalet. Fröding Guit. 135 (1891). Ahrenberg Landsm. 42 (1897; oeg., om kajor). De skrävlade om sig själva och gjorde sig storartade och märkvärdiga. Posse Fång. 132 (1931). Skrävla med, över .. sina fina bekanta. Östergren (1940). Lidman Lågan 217 (1952). — särsk.
a) med obj.
α) med obj. betecknande skryt l. uttalande o. d.: skrävlande (i sht förr äv.: mångordigt l. ovederhäftigt) uttala (sig om) l. framföra (ngt); äv. oeg. l. bildl. Papisterna .. skräfla, huruledes Christus icke skal hafwa alt lärdt Apostlarna, hwad de hafwa bordt weta. Borg Luther 2: 37 (1753). Mentor ju redan har flytt, sedan tommaste löften han skräflat. Lagerlöf HomOd. 272 (1908). Flygmaskinerna skrävla / sitt skryt över Gaurisankar. Ferlin Barf. 11 (1933).
β) i uttr. skrävla sig till ngt, gm skrävlande uppnå l. skaffa sig ngt; ngn gg äv. skrävla ngt ur ngn, gm skrävlande beröva ngn ngt. (Du) skräflar .. icke hugen ur osz Norska med dina snöpliga hädeord. Björner Sorle 37 (1737). (Han) skräflar sig till en viss respekt hos ungdomen på bykrogen. SD(L) 1905, nr 73, s. 4; möjl. särsk. förb.
b) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om person: skrytsam, skrävelaktig; äv. om ngt sakligt: som vittnar om skrytsamhet (äv. allmännare: som avser att imponera). Adlerbeth HorSat. 35 (1814). (J. V. Snellmans) skräflande egenkära väsende. ETopelius (1881) i FinT 1936, s. 48. Där ligger han .. med all sin skrävlande soldatfilosofi. Krusenstjerna Pahlen 3: 174 (1931). De skrävlande (grav-)vårdarna på herrskapsområdet och vanligt folks enkla rader i varvet. Fridegård Somm. 8 (1954).
SKRÄVELSAM, adj. [möjl. äv. att hänföra till skrävel, sbst.1] (numera bl. mera tillf.) skrävelaktig, skrävlande; jfr skrytsam. Tamm AvlÄndAdj. 48 (1899). NordT 1905, s. 591 (om sjöbuss). —
SKRÄVLARE, m.||(ig.) person som skrävlar l. har benägenhet att skrävla; jfr skrytare. Hasselroth Campe 255 (1794). jfr stor-skrävlare.
SKRÄVLERI104, n. skrävel; äv. konkretare, om skrävelaktigt uttalande. Lindfors (1824). Dig räds jag ej, och ej ditt skräfleri. Kullberg Tasso 2: 205 (1860). Östergren (1940; konkretare). —
SKRÄVLERSKA, f. kvinna som skrävlar l. har benägenhet att skrävla, skrävelaktig kvinna; jfr skryterska. Dalin FrSvLex. (1842; under braillard). —
SKRÄVLIG, adj.1 [möjl. äv. att hänföra till skrävel, sbst.1] skrävlande, skrävelaktig; i sht förr äv. om uttal: bred (o. myndig) l. dyl. Wrangel Räm. 178 (i handl. fr. 1812; om uttal). Göth Rall. 113 (1932; om anförande).
Spalt S 5212 band 27, 1974