| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKVÄLLA, v.; utom i inf. anträffat bl. i pr. sg. -er (Kolmodin QvSp. 1: 47 (c. 1710, 1732)) o. ipf. skvall (VästeråsDP 25/10 1620, Browallius Holbg 91 (1744)).
(†)
1) genljuda, skalla; äv. opers. Thet war af frögderop och dantz ett sådant gny, / At thet mot bärgen sqwall. Kolmodin QvSp. 1: 182 (c. 1710, 1732). Browallius Holbg 91 (1744).
2) skrälla (se SKRÄLLA, v.1 1). (Kyrk-)klockan (var) sönder och skwall såsom een söndrogh panna. VästeråsDP 25/10 1620.
3) om ved i mila: (på grund av hettan) splittras l. spricka o. därvid ge ifrån sig ett smällande ljud. Wallner Kol. 56 (1746).
Spalt S 5434 band 27, 1974