| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKYLDIG ʃyl3dig2, adj.1, förr äv. SKYLDOG l. SKYLDUG l. SKYLLIG l. SKYLLOG l. SKYLLUG l. SKULDIG l. SKULDOG l. SKULLIG, adj. -are ((†) superl. -est OxBr. 12: 521 (1620: tackskylligeste), BraheBrevväxl. II. 1: 79 (1656: Tienstskyldigeste); -st BrinkmArch. 1: 129 (1656: skyldigste), Lucidor (SVS) 244 (1672: skyldigst, adv.), Rydberg Ath. 120 (1859: pliktskyldigst, adv.)). adv. -T.
1) motsv. SKULD, sbst. I 1, o. SKYLD, sbst.1 1: förpliktad l. pliktig o. d. — jfr ANMÄLNINGS-, ANSVARS-, ARBETS-, BETALNINGS-, BEVIS-, BOKFÖRINGS-, DEKLARATIONS-, ERSÄTTNINGS-, HÅLLSKJUTS-, KRIGSTJÄNST-, LOTSNINGS-, LYD-, MÄTNINGS-, MÖNSTRINGS-, PLIKT-, PRESTATIONS-, REGISTRERINGS-, RENHÅLLNINGS-, ROTE-, RUSTTJÄNST-, RÄKENSKAPS-, RÄNTE-, SKATT-, TJÄNSTGÖRINGS-, TRO-, UPPGIFTS-, VÄL-, VÖRDNADS-, ÖDMJUK-SKYLDIG m. fl.
a) predikativt; särsk. dels i uttr. vara, äv. bliva skyldig (att) göra ngt, vara resp. bliva förpliktad l. pliktig att l. böra göra ngt, i sht förr äv. vara osv. skyldig till ngt (förr äv. dess skyldig), vara osv. förpliktad l. pliktig att göra l. prestera ngt o. d.; dels i uttr. vara (äv. bliva) skyldig ngn ngt o. d. (se α); jfr 3, 6. Hwadh iagh (dvs. konung Demetrius) aff ålder vthaff mijn embete haffuer skyldigh warit at giffua til Templet, thet skal them här effter giffuit warda. 1Mack. 10: 41 (Bib. 1541). Szå weet gudh then alzmectig(es)te th(et) wij (dvs. N. Gyllenstierna o. M. Helsing, som sänts för att framföra E. XIV:s frieri till drottning Elisabet), såsom wij och täsz skuldige ähre .. inghen mödhe, eller arbete effter wår yterste förmögenhet här till spart haffue. HH XXXIII. 1: 144 (1561). Man är skyldig, at tala sanning, men man är ej pliktig, at tala om alla sanningar. Säfström Christina MoralTank. 138 (1756). Den del af Allmogen i Stora Kopparbergs-Län, som är skyldig till Grufwe-hjelp för Stora Kopparberget, undantages ifrån erläggandet af alla i föregående §. §. för Allmogen införde Bewillnings-Afgifter. PH 8: 7260 (1766). En Poet kan vara skyldig at berömma sin Konungs gerningar, men icke at gilla dem. Kellgren (SVS) 5: 254 (1793). Siwertz JoDr 90 (1928). — särsk.
α) i uttr. vara (äv. bliva) skyldig ngn l. ngt ngt, förr äv. ngt åt ngn, vara (resp. bliva) förpliktad l. pliktig att l. böra (be)visa l. ge l. säga l. göra ngn l. ngt ngt; i sht förr äv. (utan indir. obj.) vara skyldig ngt, vara skyldig ngn ngt (se ovan); utan klar avgränsning från 3. Han var skyldig sig själv detta. Warer ingom någhot skyllogh vthan thet ath j älskens inbyrdes, ty hoo som älskar then andra han haffuer fulboordhat laghen. Rom. 13: 8 (NT 1526; äv. i Bib. 1917); jfr 2 a α, 3. (Lagmän o. fogdar skola) förmana .. (allmogen), at the godvilieligen sina kyrkioherdar gifva then del, som the them efter lag, goda gambla sedvenior skyldige äre. RA I. 3: 107 (1593). Hon, then store Gustafs Blod och afkomst / Begärar inte meer, än at hon altijd / Bewarar i sin hug, och teer i wärcket / Then Dotterlige Plicht, som hon är skyldig. Stiernhielm Cup. D 2 a (1649, 1668). Knorring Torp. 1: 3 (1843: åt). Harm brann i den unge krigarens själ / Af dess flammor hans öga sken. / ”General, jag är skyldig er sanning, nåväl, / Ni föraktas af hela armén”. Runeberg 2: 77 (1848). Jag hade ämnat lämna en förteckning på dem, som jag är största tacken skyldig för kamratskap i gemensamma värv och gemensamma syften. Olzon Nevinson Vittne 308 (1936); jfr 3.
β) (†) i uttr. det är skyldigt att (osv.), det är en skyldighet (se d. o. 1) att (osv.). Effter Gudh haffuer giffuitt them befolningh offuer barnen och lagdtt them vnder theras voldh, såå är thett och rett och for gudh och alla verdenne skÿllogtt, att forelranar i tÿdh hielpa theras barn (till giftermål). LPetri Œc. 50 (1559).
γ) (†) i uttr. skyldig till ngt, pliktig att uppfylla kraven l. utfästelserna i ngt (dvs. skriftlig förbindelse o. d.). Så förblifwer .. then, som Wäxlarens penningar emottaget, och Wäxlebrefwet utgifwit hafwer, .. förbunden och skyldig til thet samma, när Protesten allenast i tid giord är. Schmedeman Just. 617 (1671).
α) med sakligt huvudord: som ngn l. man är pliktig (be)visa l. prestera (o. som med rätta tillkommer ngn); tillbörlig, vederbörlig; äv. motsatt: spontan, frivillig; äv. allmännare, utan (närmare) tanke på plikt: som hör till, vederbörlig. Mannen skall låtha få hustruna hennes skyllogha tienste. 1Kor. 7: 3 (NT 1526; Bib. 1541: skylligh welwiliogheet). Grubb 723 (1665; om utlagor). Förblifwandes med skyldigste wördnat Eders Hög-Greflige Excellens Ödmiukeste och hörsamste Tiänare. Columbus BiblW a 4 b (1687). Det ryker bålt — där fräser en bål, / Och där osar en annan med skyldiga prål, / Och midt i lågan skiner fram en gås i sitt smör. Bellman (BellmS) 10: 224 (c. 1785). En gång lovprisade tronar .. (skönheterna) nu i hävdernas galleri men somliga av dem med så vissnade behag, att de blott kan förmå oss till en skyldig reverens. Björck K12Stövl. 114 (1954).
β) (†) med personbetecknande huvudord: plikttrogen (o. förbunden); pliktenligt underdånig, pliktskyldig (se d. o. 1). E. HögGrefl. Excell: Vndertienstwilligste och skyldigste tienare så länge jagh lefwer. EKruse (1656) i BrinkmArch. 1: 129. HC11H 9: 26 (1673; om undersåte). Ifrån dhet Regemente och Compagnie, som iag vnderhörer och förordnat är, skall iagh ey wijka .., vtan dhet .. stadigt och willigt föllia och achta, samt mig så i dhet eena som andra, såsom een skyldig och oförfärat Soldat och tiänare ägnar och bör förhålla. Krigzart. 1683, art. 143. Lindfors (1824).
c) (†) ss. adv.: ss. en självklar l. angelägen l. kär plikt; med skäl; äv. i superl.: som en mycket l. ytterst självklar l. angelägen l. kär plikt; med allt skäl. Migh borde, som huar nu bör, Sorge-Klagor skrifwa, / Ok skyldigst mäd beröm till Stierne Taket klifwa. Lucidor (SVS) 244 (1672). Min kiäre Syster kan iagh härmedh intet underlåta skyldigst att uppvakta. Carl XII Bref 38 (1700). En Sång, skyldigt helgad åt en Broders kära minne. Tegnér Brev 1: 68 (1803). Almqvist DrJ 33 (1834). — jfr HÖRSAM-SKYLDIGT.
a) om person: som har skuld(er) l. står l. har satt sig i skuld; särsk. i uttr. vara l. bli skyldig (ngn, förr äv. till ngn, så l. så mycket), stå i skuld resp. komma l. sätta sig i skuld (hos ngn för så l. så mycket) l. ha l. få att betala (ngn så l. så mycket); äv.: restera med utskylder; ngn gg äv. i uttr. vara skyldig ngn (förr äv. till ngn) en skuld o. d., ha en skuld till ngn. Han är skyldig Gud och hela världen; jfr 3. Jag är skyldig honom 100 kr, jag står i skuld hos honom för 100 kr. Han är skyldig mycket, han har stora skulder. Vad är, blir jag skyldig för detta?, vad kostar detta? ArbogaTb. 3: 329 (1521). Morthen i Kannthærås .. tallthe på jth giell, som s(alig) Anders Hallors(son) hono(m) skylligh war, n(emplige) 7 daler. TbLödöse 368 (1596). Halszöre .. Synes wara then skuld döder man är skyldig til Cronan för någon sin brott. Stiernhielm WgL 104 (1663). Wallquist EcclSaml. 5—8: 197 (1681: till). Skyldig som jag är och med huset fullt af barn vore det glädjande att genom denna sak kunna på något sätt lindra mine bekymmer i den vägen. NNordenskiöld (1843) hos Berzelius Brev 11: 255. Ju mera man lånar, ju mer blir man skyldig. Granlund Ordspr. (c. 1880). Måhända hade .. (torparen) knappt med brödsäden, och då var det att vid gårdskontoret bli skyldig för en påse rågmjöl då och då. Thorsén UpplTorp. 14 (1949). — jfr BORT-, GÄLD-, O-, REST-SKYLDIG. — särsk.
α) (numera föga br.) i uttr. göra ngn l. sig skyldig så l. så mycket, (gm l. i räkning o. d.) påföra ngn så l. så stor skuld resp. erkänna sig vara skyldig så l. så mycket; förr äv. i uttr. göra skyldig så l. så mycket till ngn, (gm l. i räkning o. d.) erkänna sig vara skyldig så l. så mycket, göra ngn vara sig skyldig så l. så mycket (gm l. i räkning o. d.) förklara ngn skyldig sig så l. så mycket. ConsAcAboP 2: 497 (1664: wara). Så snart saken är afdömbd, måste Revisionen låta uthräckna hwad summan sig bestiger som wederbörande dhereffter giöras skyldige, på det (osv.). CivInstr. 194 (1695). En .. skrifft .. därutj han giör sig skyldig en Summa af Nijotio och twå dahl:r s:mt. VRP 1723, s. 1146. En Obligation, hwar uti Klåckenfelt giordt skyldig till Fagerström 220 D:r S:mt. VDAkt. 1735, nr 107 (1734).
β) (numera bl. mera tillf.) i substantivisk anv. Schmedeman Just. 595 (1669). Råner eller stiäl den Skyldoge, det han pantsat, det kan Panthafwanden återsökia. Abrahamsson 562 (1726). Wallenberg (SVS) 1: 10 (c. 1765).
b) (†) i överförd anv., om pengar: som ngn har att betala l. är skyldig (i bet. a). Innan Berggreen betalt honom dhe skylldige 10 D:r Sm:t. VRP 1713, s. 440.
3) i bildl. anv. av 2 a; särsk. (utan klar avgränsning från 1 a (α)) ss. beteckning för att ngn har att prestera ngt o. dyl. l. icke har presterat l. icke kan prestera ngt osv.; äv. i negerade uttr. angivande att ngn har presterat l. kan prestera ngt osv.; särsk. i uttr. bliva (ngn) svaret (i sht förr äv. svar) skyldig, icke kunna ge (ngn) svar (på tal), bli svarslös, i sht i negerade uttr., liktydigt med: (kunna) ge (ngn) svar (på tal), icke bli svarslös (jfr c); jfr 1 a α o. SKULD, sbst. I 4. (Sv.) Han säger att han är Er ingen ting skyldig. (fr.) Il prétend ne vous avoir aucune obligation. Nordforss (1805); jfr 1 a α. Bewiset för detta (nämnda) påstående är han .. ännu skyldig. SvLitTidn. 1818, sp. 632. Jag är skyldig honom bref. Retzius BrFlorman 64 (1828). 2VittAH 22: 327 (1861: svar). Hr Rummel blef ingenting skyldig af den i .. (Ole Olsens pianosvit med stråkorkester) erforderliga energien. AB(L) 1895, nr 280, s. 5. (O. Rudbeck) blir .. skyldig beviset för att .. (vissa studenter) ej förtjänt stipendium. Annerstedt Rudbeck Bref LXIV (1899). Det är som om kvickheten smittade — man blir kvick själv och förvånas över att ej bliva svaret skyldig. Lagergren Minn. 6: 128 (1927). Goethe, vilken var en av världslitteraturens största låntagare, långt mera skyldig än Atterboms ord (om Goethe ss. en stor plagiator) ge vid handen. OoB 1939, s. 611. — särsk.
a) (†) i uttr. vara skyldig ngn (för ngt), stå i tacksamhetsskuld till ngn l. vara ngn förbunden (för ngt); jfr b. Holmberg 2: 599 (1795). (Sv.) Han har gjort mig tusen tjenster, jag är honom alltför mycket skyldig derföre. (fr.) Il m’a rendu mille bons offices, je lui en suis très redevable. Nordforss (1805).
b) (†) i uttr. vara skyldig ngn l. ngt ngt l. ngt åt ngn l. ngt, ha ngn l. ngt att tacka för ngt; jfr a. (Läraren prisades av Alexander den store) då han erkiände sig wara sin Lärfader Aristoteli mehr skyldig än sin Fader Philippo, effter som han hade detta allenast af den senare at han lefde, men af den förre at han wiste wäl at lefwa. Columbus BiblW a 3 a (1687). Rosenstein 1: 324 (1804: åt). O Stenbock! Det är din hjeltestorhet, som fäderneslandet är skyldigt sin tryggade välfärd. Enberg i 2SAH 8: 236 (1817).
c) (skämts. l. ironiskt) i uttr. inte bliva ngn ngt skyldig l. bliva ngn ingenting skyldig o. d., ge ngn lika gott igen o. d.; särsk. i fråga om ordväxling. Han wille drifwa skämt med mig, men jag blef honom ingen ting skyldig. Nordforss (1805). Han hatar mig, och jag blir honom ingenting skyldig. Schulthess (1885). Östergren (1940).
4) (numera föga br.; se dock slutet) motsv. SKULD, sbst. I 6, SKYLD, sbst.1 5: som ådragit sig l. är behäftad med (synda)skuld, skuldbelastad; syndig; äv.: som känner skuld l. pinas av skuldkänslor; jfr 5. Gör them (dvs. de ogudaktiga) skyldiga o gud at the falla ifrå sitt vpsååt. driff them bort for theres stora offuerträdilse skul. Psalt. 5: 11 (öv. 1536; Bib. 1917: Döm dem, o Gud; må de komma på fall med sina anslag); jfr 5. Hwar och een menniskia som lefwer j werlden (måste) bekenne sigh skyldigh för Gudh. Carl IX Cat. E 3 b (1604). (Sv.) Et skyldigt samwete, (eng.) An obnoxious or guilty conscience. Serenius (1741). Den mycket älskar, honom varder ock mycket förlåtet. — Ljufva tanke, när vårt skyldiga hjerta ej fattar oändligheten af Guds kärlek till syndare! Wallin 2Pred. 1: 235 (1838). — särsk. (i religiöst spr., med ålderdomlig prägel) i uttr. vara skyldig ngn, ha felat l. syndat mot ngn. Fadher wår tw som äst j himblom, helighat warde titt nampn, .. och förlååt oss wora skuldh sååsom wij och förlåtom them oss skyldoghe äre. OPetri 1: 54 (1526); jfr: Förlåt oss wåra skuld, såsom och wij förlåtom them oss skyldoghe äro. Mat. 6: 12 (NT 1526; äv. i Bib. 1917).
5) motsv. SKULD, sbst. I 7 o. SKYLD, sbst.1 6: som (är l. fastställts vara den som) begått visst brott l. viss förseelse; som är skuld (till ngt) l. bär skulden (för ngt); saker (se d. o. 1 a α); jfr 4, 6. Skyldig till, förr äv. åt l. av ngt, äv. allmännare: vållande l. orsak till ngt (jfr SKULD, sbst. I 8). Strax skulle juryn uttala sitt ”skyldig” eller ”icke skyldig”. Ther trädha wrång witne fram, och the witna offuer migh, thes iagh intet skyldigh är. Psalt. 35: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: de utfråga mig om det jag icke vet). 3Mos. 5: 17 (Bib. 1541: åt). RA I. 4: 638 (1598: af). (Regeringen) Beklagade derhoos, at i Upsala hafver ingen congress kunnat anstelles medh ordre på monge åhr. En är dertil intet skyldigh, uthan fleere. RP 7: 80 (1637). Ondt dömma andra, när man sielfwer är skyldigh. Grubb 647 (1665). (Sv.) Vara sjelf skyldig till sin olycka, (t.) an seinem Unglück selbst Schuld seyn, sich sein Unglück selbst zu verdanken haben. Heinrich (1814). Det hände .. att .. (den elev som gick in till rektor) utan räfst och rannsakning, skyldig eller icke, fick uppbära rektors tillfälliga misshumör. MinnSvLärov. 1: 100 (1926). — jfr O-, RÄTT-, SAK-, SANN-SKYLDIG. — särsk.
a) i uttr. göra sig skyldig till (förr äv. i) ngt, begå ngt; bära (det rättsliga) ansvaret för ngt; äv. allmännare l. oeg. (jfr SKULD, sbst. I 8): göra l. åstadkomma ngt l. svara för ngt (negativt l. undermåligt o. d.); förr äv.: vara skuld till ngt. Göra sig skyldig til tiuveri. Schultze Ordb. 4343 (c. 1755). (Josias) visste, att hans egen fader gjort sig skyldig till dessa förbannelser, som skulle drabba alla efterkommande. Agardh ThSkr. 1: 132 (1843, 1855). ÖresundP 1848, nr 16, s. 2 (: i). De öfverilningar, hvartill .. logices professorn Andreas Goeding .. gjort sig skyldig. Annerstedt Rudbeck Bref CCLXI (1905). Det visade sig .. (vid Karl den stores besök på en hovskola), att de fattigare lärjungarnes scripta överträffade alla hans förväntningar, men att de adliga pojkarne hade gjort sig skyldiga till mycket underhaltiga krior. Grimberg VärldH 5: 384 (1931). (Portvakten) har erkänt, att han gjort sig skyldig till den av åklagaren påstådda gärningen. 1NJA 1951, s. 666.
b) (†) i uttr. giva sig skyldig (till l. i ngt), erkänna sig skyldig (till l. i ngt). Jag fatig och bedrofwat menniska bekanner här wppenbarliga och gifwer mig Gudi skyllog särdeles för thenna min försumelsse emot mit eget barnn. Kjöllerström FörarbKO1571 46 (i handl. fr. 1551). Peder .. will heller gifua sigh skyldig i saken än förswäria sigh. VRP 1645, s. 109. Rosenius FaderVår 168 (1858: till). Wikner Tank. 234 (1872).
c) (†) i uttr. skyldig för ngt l. ngn, skyldig till l. ansvarig för ngt resp. för (viss) föreseelse mot ngn l. för att ngt drabbat ngn. Jagh är skyllugh för alla tins fadhers hwsz siälar, Bliff när migh och fruchta tigh intet. 1Sam. 22: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: Det är jag som är orsaken till att hela din faders hus har förgåtts). Hwilken som undanstinger, eller wetterligen döhl någon som bråtzlig och skyldig worden är för någon ogerning, så at han undkommer, then (osv.). Schmedeman Just. 101 (1590). Fast än en Man är ährligh, och weet sigh icke för någhon quinnos Person skyldigh wara, men frijar, och kan sigh icke kyskelighen förehålla til sin Hedhersdagh (osv.). Leuchowius Zader 138 (1620).
d) i uttr. skyldig i ngt, som har skuld i ngt, i sht förr äv.: som är (delaktig i) skulden till ngt; särsk. i uttr. (vara) skyldig i ngt, ha skuld i l. vara (delaktig i) skulden till ngt; jfr a, b. Dhe wore icke schylloge i dhett wproor. G1R 6: 170 (1529). Thenne Erich Mårtensson var skyllig medh (dvs. medskyldig) vdij samma slagzmåll. UpplDomb. 5: 185 (1597). Then som spänner och lägger kolffwen på, är lijka j sakena skyldigh såsom then ther skiuter, och skadha giör. Balck Es. 186 (1603). Wi äre i wårt samwete öfwertygade, at wi äre skyldige i Christi död. Spegel Pass. 140 (c. 1680). Näst efter polismakten stämmes ’borgarpressen’ som skyldig i målet. Hellström Malmros 52 (1931).
e) (†) i uttr. bliva l. varda skyldig på Kristi l. Herrens lekamen och blod, = SAKER 1 a α γ’. ChristOrdn. C 1 b (1602). Carl IX Cat. X 2 b (1604). Dens. Bew. H 3 b (1604).
f) i överförd anv., om min o. d.: som vittnar om l. avslöjar att ngn är skyldig; jfr 4. Jag märker på era skyldiga miner att (jag kommit på er med att besluta viktiga saker utan mig). Bremer Strid 243 (1840). Siwertz Varuh. 276 (1926).
g) i substantivisk anv. Sus. 53 (Bib. 1541). Monge .. af Wåre tienere .. dråpe monge så wel skyllige som oskyllige. Stiernman Riksd. Bih. 210 (i handl. fr. 1568). Skyldigh är altijdh rädder. Grubb 638 (1665). Straffa den oskyldige med den skyldige. Weste FörslSAOB (c. 1815). När .. fridsvilkoren blifvit fastställde, fordrade .. hedern, att i dråpmål dråparen och hans fränder, men i såramål endast den skyldige, med ed skulle förklara, att de, om de varit målsägande, hade för samma sak låtit med samma bötessumma ställa sig tillfreds. Nordström Samh. 2: 234 (1840). Den som frikänner den skyldige dömer den oskyldige. Holm Ordspr. 294 (1964).
6) i uttr. skyldig till ngt (dvs. straff o. d.), (skyldig (i bet. 5) till brott l. förseelse o. därför) hemfallen åt l. underkastad l. förtjänande ngt; särsk. i uttr. vara l. göra sig skyldig till ngt; jfr 5 o. SAKER 1 a β; förr äv. i uttr. vara skyldig att (osv.), (på grund av brott l. förseelse) ha att underkasta sig att (osv.), vara skyldig under domen l. under (en rättsinstans), (på grund av brott l. förseelse) vara hemfallen under domen resp. till att dömas av viss rättsinstans osv.; jfr 1, 5. Hwilken som sägher Racha till sin brodher, han är skyldogh ath rådh skall haffuas om honom. Men hwilken som sägher thin dåre, han är skyldogh till helwitis eeld. Mat. 5: 22 (NT 1526; Bib. 1917: hemfallen åt). Mat. 5: 22 (Bib. 1541: vnder Rådhet). (Sv.) Skyldig till ersättning för åstadkommen skada och förlust: (fr.) Passible de dommages et intérêts. Westee (1842). Har du brutit lagen så är du och skyldig under domen. Franzén Pred. 3: 130 (1843). Är någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på viss tid, tillika förfallen till förvandlingsstraff för böter; då skall detta straff .. med övriga straffet förenas. SFS 1937, s. 267. — jfr STRAFF-SKYLDIG.
-FÖRKLARA, -ing. särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (äv. substantiverat). Thyrén StrafflRef. 1: 125 (1910; i p. pf. i substantivisk anv.). 2NF 15: 1361 (1911; ss. vbalsbst.). Berg Almquist 87 (1928; i p. pf.). —
-KÄNNA. (utom i Finl. numera bl. mera tillf., med ålderdomlig prägel)
1) till 1 a: döma l. förklara (ngn) skyldig (till ngt l. att göra ngt), ålägga (ngn ngt). Bonsdorff Kam. 584 (1833).
2) till 5, 6: förklara skyldig l. döma (till straff o. dyl. l. att ss. straff osv. göra ngt); äv. utan bestämning betecknande straff osv.: förklara skyldig; nästan bl. i pass. Enär någon, enligt Finlands Lagar, till dödsstraff skyldigkänd brottsling af mankönet, af Osz till lifwet förskonas, .. skall (osv.). SPF 1826, s. 103. BtÅboH I. 6: 207 (1890: att). Den aktade författaren V. Tschuiko fäller bl. a. om (Alexander) Hvitberg följande ord: Han skyldigkändes och dock var han en man af sällsynt redbarhet. AB 1899, nr 43, s. 4.
B (†): (1 b α, c) SKYLDIGT-VIS. pliktskyldigt (se plikt-skyldig 1). Emoth sådan Edh(er)s Högw(ördighe)tz höga ynnest wille iag gerna skylldigt wijs sökia till att affinna mig. VDAkt. 1691, nr 204.
Spalt S 5532 band 27, 1974