| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄRDING ʃæ3rdiŋ2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
etnogr. o. arkeol. (från forntiden fram till senare tid använd,) i höjd reglerbar grythängare bestående av två i var sin ända böjda järntenar av vilka den nedre fasthakas i hack i den övre l. av två ledade, i ändarna krokförsedda järnstycken som sammanhakas med en kedja. AntT VIII. 1: 8 (1884; om fornfynd). En grof järnkätting, s. k. ”skärding”. Stolpe o. Arne 17 (1912). Över .. (åsarna i ett eldhus) ligger oftast en tvärstång, i vilken kittelkroken, skärdingen eller mågen — benämningarna växla — är fäst. SvKulturb. 11—12: 43 (1932). TurÅ 1946, s. 219.
Spalt S 5988 band 27, 1975