Publicerad 1976   Lämna synpunkter
SLABBRA slab3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr SLABBER.
Ordformer
(slabbr- 1712 osv. slabr- 1740—c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. slabbra (i bet. 1 o. 3); jfr d. dial. slabbre, låta saliv rinna ur munnen, mlt. slabberen (i bet. 2), lt. slabbern, dricka l. äta under sörplande, holl. slabberen, sörpla, röra tungan fort, t. schlabbern, äta sörplande, pladdra; av ljudhärmande urspr., möjl. avledn. av SLABBA, v.1 — Jfr SLABBERDASK, SLABBRA, sbst.]
1) slafsa (se SLAFSA, v. 1); i den särsk. förb. slabbra i sig.
2) (i sht i vissa trakter, ngt vard.) (utantill) framsäga l. läsa upp (ngt) fort, själlöst o. mekaniskt, rabbla; i p. pr. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv., om läxa o. d.: som framsäges på sådant sätt. Borde .. (Gud) icke wredgas deröfwer, och straffa, at wi dageliga hafwe slabbrat, sungit och läsit Fader wår och Tron, utan förstånd, utan tro och hjerta. Borg Luther 1: 460 (1753). Vasenius Top. 1: 458 (1912; i p. pr., om läxor).
3) (i sht i vissa trakter, ngt vard.) pladdra, sladdra (se SLADDRA, v.1 1). Spegel (1712). Kling Spect. Ll 2 a (1735; i p. pr., om tunga). (En flitig kvinna) slabbrar aldrig med Rännkäringar. Därs. Ddd 2 b. Nu måste jag sluta, ty fem af mina sex (barn) slabbra ideligt omkring mig och med mig (under brevskrivandet). FRuneberg (1850) hos Strömborg Runebg IV. 2. 1: 144. (I en stuga) stodo två bondhustrur vid en spis och kokte kaffe och slabbrade italienska. Wennerberg Bref 2: 81 (1852); jfr SLADDRA, v.1 1 a. Hon får slabbra och ljuga och ingen bryr sig om att hon slabbrar sina dumma historier. Topelius Läsn. 8: 177 (1896). Martinson ArméHor. 19 (1942).
4) [möjl. med tanke på tungans rörelser då man pladdrar] (numera föga br.) om segel: slå l. fladdra hit o. dit (på grund av svag l. växlande vind); anträffat bl. i bild. Börjesson E14 63 (1846).
Särsk. förb. (i sht i vissa trakter, ngt vard.): SLABBRA I SIG10 40. till 1, = slafsa i sig. Spegel (1712). —
SLABBRA PÅ10 4. till 3: pladdra på, sladdra på. WoJ (1891). Zilliacus Indiankr. 142 (1898).
Ssgr (till 3; i sht i vissa trakter, ngt vard. Anm. Nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till slabber): SLABBER-LÅS. (†) bildl., om kvinna: sladdertaska; jfr lås 1 d α, 3. ÖB 41 (1712). —
-TACKA. sladdertaska; jfr -taska. Lindberg AnnLis 175 (1901). —
-TASKA. [jfr lt. slabbertaske, t. schlabbertasche] sladdertaska; jfr -tacka o. slapper-taska. SedolärMercur. 2: Föret. 3 (1730). Topelius Läsn. 1: 217 (1865; om sladdrande kvinna). —
-TRUT. särsk. (numera bl. tillf.) ss. smeksam benämning på pladdrande barn; jfr sladder-trut. Topelius Sommarsjö 1: 90 (1897). —
-TYSKA. om (snabbt talad o. följaktligen) svårbegriplig l. obegriplig tyska; ofta allmännare: rotvälska (se d. o. 2); jfr pladder-, sladder-, slapper-tyska. Möller (1790; i fråga om tyska). (Åhörarnas andakt skulle störas om) de mellan hvar mening (i en predikan på svenska) skulle höra ett prat (dvs. tolkning till lapska), som nödvändigt skulle förefalla dem såsom en löjlig slabber-Tyska. Læstadius 1Journ. 141 (1831). Schildt Rönnbr. 24 (1917).
Avledn. (till 3; i sht i vissa trakter, ngt vard.): SLABBRERSKA, f. = slabbra, sbst. 1. Topelius Läsn. 8: 166 (1896). —
SLABBRIG, adj. som gärna slabbrar. JGHallman Vitt. 68 (c. 1756; om persons trut).

 

Spalt S 6244 band 27, 1976

Webbansvarig