| Publicerad 1976 | Lämna synpunkter |
1) ge ifrån sig l. åstadkomma ett upprepat hårt l. tungt smällande l. dunkande l. rasslande l. skramlande ljud; i sht förr äv. om vågor o. d.: klucka, slå; äv. med obj. (se c); äv. opers. Brahe Kr. 48 (c. 1585). (En surmulen hustru) Slambrar och ramblar i Wrå, at faaten och tallricker hoppa. BröllBesv. 408 (c. 1660; uppl. 1970). Ther Agnes brända mull i högen satter blef, / Och Mälarns friska flod på kullerstenar slamrar, / .. Ther står på fager strand et hof (dvs. Riddarhuset i Sthm) som vida lyser. JGHallman Vitt. 168 (1734). Riddarne de spy och de blåna, / Pukorna de dundra och dåna — .. / Pukare, slamra och slå! Bellman (BellmS) 4: 10 (1767). Och himlen stormar sist vår trupp / Med samma glada sinn. / Med sablen slamrar man: låt upp! / Och Petrus ber: stig in! Lindh Dikt. 249 (1875). Jag hör hammare dåna i Motala och vävstolar slamra i Norrköping. Lagerlöf Holg. 1: 232 (1906). Ferlin Goggl. 19 (1938; opers.). — särsk.
a) i ordspr. Thomm Kaar slambra mäst. Grubb 811 (1665); jfr: Tomma kar slamrar mest. SvHandordb. (1966).
b) om fordon l. vagnshjul o. dyl. l. om person l. häst o. d. med tanke på det ljud de åstadkommer vid färd resp. gång över (ojämn l. kullrig) gata l. väg o. d.; ofta liktydigt med: under slammer röra sig l. gå l. fara o. d. Alle landzens inbyggiare (skola) jemra sigh .. för thet buller aff .. (angriparnas) wagnar, och theras hiwlz slamrande. Jer. 47: 3 (Bib. 1541). Hestar och wagnar slamra igenom staden för och vnder predikan. Swedberg Dödst. 332 (1711). (Han) spände .. sabeln om livet, kastade kappan över sig och slamrade nedför trapporna. Åkerlund Baroja Zal. 178 (1927). Ett tåg slamrade över en järnvägsbro. Gehlin Gränstr. 6 (1953); möjl. särsk. förb.
c) (mera tillf.) med resultativt obj.; särsk.: skramlande slå (takten). Genom Finland / ilar tåget gungande mot norden. / Skenan slamrar takten, skogen susar orden. Mörne HöstlDikt 10 (1919).
d) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. PPGothus Und. a 1 b (1590). Konstgrepp som blivit använda för att göra gevären slamrande vid handgreppen. Alm Eldhandv. 1: 365 (cit. fr. 1815). En modern storhamns brådskande, slamrande och rasslande liv. VFl. 1936, s. 103.
e) mer l. mindre bildl.; särsk. i uttr. slamra med sabeln, hota med krig (jfr SABEL, sbst.1 I 1 b). Kolmodin QvSp. 1: 586 (1732). En gång för mig ej lifvet mera slamrar / och stormens gny ej till mitt öra når. EGGeijer (1837) i Solnedg. 2: 387. Var det då icke nog, att .. (Birger Jarls fridslagar) ändtligen blifvit till? Skulle de nu hakas fast vid .. (Valdemars) kungliga kläder och slamra efter honom hvar han visade sig? Heidenstam Folkung. 2: 49 (1907). Slamra med sabeln. IllSvOrdb. (1955).
2) (numera bl. vard.) i fråga om ljud av människas röst l. djurs läte: vara högljudd l. bullersam, väsnas; högljutt l. bullersamt l. mångordigt prata, sladdra; stundom äv. oeg. l. förbleknat: tala l. dyl.; ofta (mer l. mindre tautologiskt) i sådana uttr. som prata l. språka, i sht förr äv. ramla och slamra. Rudbeckius Luther Cat. 175 (1667). Thet bärs så lett til .. at the (trätgiriga) altid få träta och fräta, bitas och slitas, ramla och slamra, bulra och storma. Swedberg SabbRo 1154 (1691, 1712). Från Hafwet Bernsten kom, som och plä kallas Amra / Ur Jorden Silfwer Qwickt, nog wet man därom slamra. Runius (SVS) 2: 82 (1710). På gröna gårdar ankan slamrar. Nordenflycht (SVS) 2: 91 (1745). Hvad vi språka och slamra! FDahlgren (1837) hos Dahlgren 1Ransäter 170. Vi flögo omkring och dansade och slamrade och skrattade bland våra barndomsbekanta (på balen). Fröding Eftersk. 2: 8 (1887, 1910). Han började .. med att prata och slamra med henne, som ungherrar ha för sed. Hülphers HerrHäst 78 (1907). SvHandordb. (1966). — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) med obj.
α) med obj. betecknande yttrande l. anekdot l. bön l. språk o. d.: högljutt l. bullersamt l. mångordigt prata l. berätta l. utsäga l. (ut)tala (ngt); pladdra (ngt); särsk. dels med obj. bestående av allmänt neutralt pron., dels ss. anföringsverb. Wår Christendom ståår intet i prydeligit Taal och Ordz slamrande: Vthan i sielfwa Wärket, såsom eene lefwande Läro. Gallius KGyllenstierna A 2 b (1645); möjl. till huvudmomentet. Halt up, hvadh slamrar du. UHiärne Vitt. 110 (1665). Murbeck CatArb. 1: 103 (c. 1750; med avs. på böner). Under de snart 9 år, vi varit tillsammans i Akademien, har .. (Brinkman) aldrig kunnat förmås att göra annat, än äta jettoner och slamra anekdoter under sammankomsterna. Beskow (1836) i 3SAH XLVII. 2: 52. En viss Herr T .. kom en dag ut till Gröndal, spelte och sjöng och slamrade fransyska. Nordstjernan 1844, s. 5. Strindberg HMin. 1: 140 (1905; ss. anföringsverb).
β) med obj. o. bestämning som anger resultatet; särsk. i uttr. slamra ngns öron fulla l. öronen fulla på ngn, överhopa ngn med prat; jfr PRATA, v. a ζ. Nordforss (1805). Sedan kamraterne numera upphört att slamra hans (dvs. Polyfems) öron fulla med .. mindre snygga frågor och förslag tar han tillfället i akt, att försäkra allmänheten .. om sin ånger. Polyfem I. 4: 4 (1810).
b) [jfr d. snakke for tænder, prata dumt l. fjolligt, prata strunt, i ä. d. äv.: tala innan man fått tänder] (†) i uttr. slamra för tänder, prata strunt. Sparre Sjökad. 345 (1850).
SLAMRA BORT10 4.
2) (numera bl. verd.) till 2: högljutt l. mångordigt prata bort (tid); jfr prata bort 5. Callerholm Stowe 257 (1852). —
SLAMRA FRAM10 4.
3) (numera bl. vard.) till 2: högljutt l. mångordigt framföra l. rabbla fram (ngt). Eneman Resa 2: 189 (1712; med avs. på böner). —
SLAMRA FÖRBI10 04. till 1 b: slamrande fara l. gå o. d. förbi. Nyblom Österut 62 (1908; om spårvagn). —
SLAMRA IN10 4.
SLAMRA NED10 4. till 1, 1 b: slamrande röra sig l. föras ned. Ödman UngdM 1: 108 (1874, 1881). Högberg Vred. 3: 214 (1906). —
SLAMRA OM10 4. (numera bl. tillf.) till 1: slamra festligt o. glatt (om varandra); jfr om, prep. o. adv. III 2 b β. Det är som guld och grannlåt / kring tak och väggar kom (när spelmannen ”drar på” med fiolen), / och kittellåt och pannlåt / i spisen slamrar om. Fröding ESkr. 1: 37 (1891). —
SLAMRA PÅ10 4. (numera bl. vard.) till 2: högljutt l. mångordigt prata på. Östlund Cheyney BeskPill. 118 (1959). särsk. (numera bl. tillf.) till 2 a α, ss. anföringsverb. Arkadius Pakkala 104 (1895). —
SLAMRA TILLHOPA. (†)
1) till 1, i uttr. slamra tillhopa med ngt, slamrande slå ihop ngt. Wargar befruchta sigh mycket för Swärdaklang, eller om man slambrar tilhopa medh andra Wärjor. IErici Colerus 1: 16 (c. 1645).
2) till 2: sladdrande blanda ihop (skilda saker). The (dvs. danskarna) slambre tilhope thet nyie och gamble, / Vppå Swenske ther mz store lögner samble. Svart Gensw. E 3 b (1558). —
SLAMRA UR10 4. till 1, 2; särsk. (numera bl. vard.) till 2, refl., i uttr. slamra ur sig ngt, högljutt l. mångordigt l. obetänksamt yttra ngt. (Greven:) Jag måste äfven bjuda til at utforska, om .. (Figaro) vet mina afsigter i anseende til Susanna; om hon slamrat ur sig något, så (osv.). Pilgren FigBröll. 74 (1785).
(1) -DOSA. (numera bl. tillf.) om slamrande speldosa o. d.; äv. bildl., om högljudd l. sladderaktig kvinnas mun. Weise 1: 256 (1769). —
(1) -HJUL. (†) (hjulformig) skramla för barn o. d.; jfr barn-skallra. Lind 1: 1015 (1749). ÖoL (1852). —
-KOLLEGIUM. (vard., skämts.) krets l. sammankomst av högljudda l. sladderaktiga personer; jfr skvaller-kollegium. Berndtson (1880). —
(1) -KVARN. slamrande kvarn; vanl. (vard.) bildl., om (högljudd l. bullersam) pratmakare (jfr kvarn 4 e). SvTyHlex. (1851). —
-STINA. (vard., numera föga br.) = -tacka 1. Wingård Minn. 3: 118 (1846). Hjelmqvist Förnamn 147 (1903). —
-TACKA. (vard.) bildl.
2) (mera tillf.) om fågel l. annat djur som är högljudd (högljutt) l. väsnas. Janson Ön 204 (1908; om skata). —
-TASKA. (vard.) = -tacka 1. Hamb. (1700). Anm. Tidigast är ordet sannol. omvittnat gm det i Bedlegr. 27 (1647) förekommande Slampertaska. Detta ingår i ett yttrande av en finne, som äv. använder t. ex. Karpas för Karbas, plöt för blöt, o. står sålunda sannol. för Slambertaska. —
-TUNGA. (vard., numera bl. tillf.) högljudd l. sladderaktig tunga. Boding Molière Mick. 59 (1741). —
(1) -TYG. (†) om anordning avsedd att ge slamrande l. skramlande ljud ifrån sig. 1Saml. 1—6: 325 (1773; om prydnad på spänne). —
(1) -VERK. (†) (ss. fågelskrämma använd) anordning för åstadkommande av slamrande. Broocman Hush. 4: 52 (1736). —
SLAMRA, om person f.||ig., om sak r. l. f.
2) (vard., numera bl. tillf.) till 2: högljudd l. mångordig l. sladderaktig person; i sht om kvinna: sladdertacka. Serenius Z 4 b (1734). (Sv.) Slamra .. (eng.) An idle talker, Prattler, Tattler. Widegren (1788). Schröderheim Ant. 247 (1790). Cannelin (1939). —
SLAMRARE, m.||ig. (numera bl. tillf.)
2) (vard.) till 2: person som pratar högljutt l. mångordigt; jfr prat-makare. Nordforss (1805). Meurman (1847). —
SLAMRIG, adj.
1) till 1: som kännetecknas av l. ger upphov till slammer, skramlig. Læstadius 1Journ. 239 (1831; om före). ST(A) 1959, nr 288, s. 13 (om teveprogram).
2) (vard.) till 2: benägen att prata högljutt l. mångordigt; sladderaktig. SthmFig. 1845, s. 366. Östergren (1941).
Spalt S 6421 band 27, 1976