Publicerad 1977   Lämna synpunkter
SLUSKA slus3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ERI (se avledn.); jfr SLUSK, sbst.2
Etymologi
[sv. dial. sluska; jfr dan. o. nor. sluske, vara ovårdad l. slarvig, nor. dial. sluska, söla, plaska, lt. slusken, gå släpande, eng. slush, blöta l. söla ned; möjl. i avljudsförh. till SLÖSA o. till den rot som äv. föreligger i SLUDDRA, SLUMRA. — Jfr SLUSK, sbst.1, SLUSKA, sbst., SLUSKIG]
(ngt vard., numera i sht i vissa trakter) vara lat, slå dank; äv. dels: driva l. flacka omkring (i slaskigt väglag), dels: vara sluskig, se ut l. bete sig som en slusk, dels i fråga att bli en slusk (i särsk. förb.). Arvidi 81 (1651; i rimlista). Wår Eric lät sin häst ej gå i lunk och sluska. Livin Kyrk. 95 (1781). Gå och sluska på wägarne. Nordforss (1805). Sluska .. (dvs.) Uppträda i sluskigt skick. Sundén (1891). Bring SvOrdf. 653 (1930).
Särsk. förb. (ngt vard., i sht i vissa trakter): SLUSKA NER SIG10 4 0. sjunka ned o. bli en slusk, ”komma på dekis”. GHT 1952, nr 166 B, s. 2. —
SLUSKA TILL10 4. intr.: bli till slusk; äv. refl., i uttr. sluska till sig, bli till slusk, ”komma på dekis”. Dahlbäck Åb. 110 (1914). HördeNi 1951, s. 624 (i yttrande tillagt C. Larsson c. 1910; refl.).
Avledn.: SLUSKERI104, n. [jfr dan. o. nor. sluskeri, slarv] (ngt vard., numera i sht i vissa trakter) om sluskigt beteende; särsk. bildl., i fråga om beteende sett ur moralisk synpunkt. Fröding Brev 241 (1895). SvFolket 13: 237 (1940).

 

Spalt S 6812 band 27, 1977

Webbansvarig