| Publicerad 1980 | Lämna synpunkter |
SNORKA snor3ka2, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SNURKA snur3ka2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, G1R 16: 657 (1544: snorcken), 2LustViis. 4 (c. 1725)), -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.); jfr SNORK, sbst.3
1) (numera bl. i vissa trakter) om person l. djur: (dra in l. utblåsa luft genom näsa l. mun o. därvid) frambringa ett snarkande l. rosslande l. frustande o. d. läte l. en följd av sådana läten (särsk. i fråga om läte(n) som åtföljer gråt, o. i denna anv. särsk. liktydigt med: snörvla); äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (särsk. i överförd anv., om tidsrum, betecknande detta ss. uppfyllt av läten av angivet slag); äv. oeg. l. bildl., o. i denna anv. äv. om ngt sakligt (särsk. tobakspipa); jfr SNORK, sbst.3 1. Hwäsa och snorka effter en fremmande man, ther medh at bewijsa honom spott. Schroderus JMCr. 420 (1620); möjl. till 2. (Sv.) Snorcka .. (lat.) Rhoncos ducere. Schroderus Dict. 251 (c. 1635). Dagen för Christine daag, / Då när Syrius mest torkar, / Stora hunden häfftig snorkar, / Reddes till ett slotterlag. Rosenfeldt Vitt. 241 (c. 1700). Rätt som hästen går som qwickast, börjar han snorcka och yra. Broman Glys. 1: 375 (1719). En bonde .. far utmed berget wid solgången, får så se Berg-gubben … När denne .. luktar Christen blod, utsperrar han näsborrarna och snårkar mot hästen, som blir wild och skrämd. Afzelius Sag. 1: 61 (1839). (Flickan) skrek med vissa snorkande mellanrum, då andedräkten tröt henne. Norlind Hell 1: 49 (1912). Jag ber om pengar … Han skakar på huvudet, snorkar, pustar, talar om Starbäcks fetaliebröder. Bergman Loew. 101 (1913). Tystnad. Så hördes ett snorkande och snyrfande — (förskingraren) .. grät. Dens. Kerrm. 267 (1927). Ekman Häxring. 59 (1974; i p. pr., om tobakspipa).
2) (numera bl. i vissa trakter) bruka l. fara ut i ovänliga l. hotfulla l. snorkiga l. hånfulla ord l. uppträda ovänligt l. hotfullt l. pockande l. snorkigt (mot person l. djur; särsk. liktydigt med: banna l. skälla l. gräla l. träta); förr äv. dels i förb. med obj. l. (detta ersättande) prep.-adverbial inlett med med l. emot l. (up)på l. åt l. över, angivande person l. djur som nämnda agerande riktar sig mot, dels i mer l. mindre pleonastisk förb., i sht med pocka (se POCKA, v.1); jfr SNORK, sbst.3 3. När Henrich Claesson (Horn) icke strax wilde .. öfuerantwarde honom (dvs. C. v. Pyhy) then Summa Jochimsdaler (han begärde), då puckede och snorckede han honom så vtöfwer, at han nödgades öfueranwarde honom samme Summa. G1R 15: 643 (1543). En Hwsfadher skal icke altijdh snorcka och knorra i huset, och angrijpa Hustrun och Barnen. Leuchowius Zader 329 (1620). Brasck Apg. L 1 b (1648: vppå). Johannes bekende at han hafwer slagit Kortens son derföre at han snorckade på honom och kallade honom penal. ConsAcAboP 1: 406 (1649). (Han) kan .. Passeligen stÿra sin mun, vthan ståår här för Rätten Påkkar och Snårkar Emot dommaren. VDAkt. 1656, nr 149. I dag har iag intet lust mä honom (dvs. husbonden) snorcka. Beronius Reb. C 2 b (1674). (Smeden som en hund gav skall mot) begynte at snårka åt hunden, som tillika med Husbonden funno rådeligast at lemna honom i Fred. Œdman Bahusl. 79 (1746). Snorka inte .. på allmänna lokaler .. utan lägg lucka på ordtrumman. Nordström Landsortsb. 233 (1911). — jfr STOR-SNORKA o. O-SNORKAD. — särsk. (†)
a) i uttr. med l. utan snorkan(de), med resp. utan ovänliga osv. ord l. ovänlighet l. pock l. snorkighet; nästan bl. i mer l. mindre pleonastisk förb., i sht med pockan(de); jfr SNORK, sbst.3 3 slutet. Vij haffve .. förnummit, att enn partt aff knechterne .. (i Finl.) schicke sig undertijden fast sielsinndt medt stortt puckende och snurckende. G1R 20: 247 (1549). Teitt Klag. 264 (1555: m(ed) snurckan och pockan). Efter han stod och förachtade rätten och klagade sigh rättlöös, där ingen suarande tilstedes war, uthan wille med hotande och snorkande hafua rätt, därföre blef honom sagt (osv.). 3SthmTb. 10: 3 (1618). Hon (dvs. hustrun) skal fägna goda Vänner, / Vthan Snårkan utan Pruut, / Ey see suurt och illa uth. 2LustViis. 4 (c. 1725).
b) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som ”snorkar”, snorkig. (Eng.) Huffish .. (sv.) snorkande. Serenius Dd 1 b (1734). Från godset kom en snorkande magnat, / Och såg en bonde gaffla sig och skratta. Leopold 2: 265 (1795, 1815).
3) (†) med ovänliga l. hotfulla l. snorkiga l. hånfulla ord l. på ett ovänligt l. hotfullt l. pockande l. snorkigt sätt hävda (ngt) l. (i uttr. snorka (ngt) uppå ngn) tillvita ngn (ngt); äv. dels i uttr. snorka emot ngt, på angivet sätt bemöta l. opponera sig mot ngt, dels i uttr. snorka uppå ngt, på angivet sätt hävda ngt, dels i uttr. snorka om ngt, (häftigt) bråka l. gräla om ngt; äv. i mer l. mindre pleonastisk förb. med dels murra, dels pocka (se POCKA, v.1). Så snartt Hans Kon. M:tt talede ther nogett om (dvs. om bristande trohet), der emot snorckede och murrede M(agister) Lars medh sin onyttige mundh, fast högeligen säijendes (osv.). KyrkohÅ 1909, MoA, s. 72 (1539). Szå haff(ue)r han (dvs. en under uppsikt hållen person) .. vnd(er)liga variidt till synnes pockar och snårkar meghtig ting både vpå en dell och anne(n) om th(et) han haff(ue)r icke fått så monge Cledni(n)gar och annat mera om lön (osv.). BtFinlH 4: 67 (1562; rättat efter hskr.). I (dvs. papisterna) pocken och snorcken deruppå, / Att ingen Lutheran kan eder drifwa få / In på den smala wägen, snöda och trånga, / Som Apostlarne lärde til himmelen gånga. Raimundius HistLiturg. 101 (1638). (Kungl. Maj:ts förordning om almanackor) gäller hoos honom (dvs. biskop J. Bilberg, vars son är almanacksförfattare,) intet, han pockar och snorkar derom hvar post. Bark Bref 2: 197 (1707). Många tingssaker blefvo förlikte (till följd av en religiös väckelse), så att de byamän, der tinget hålles, voro förtörnade häröfver och snårckade at både domaren och de af sitt krögeri ei mera hade sin vanliga inkomst. FinKyrkohSP 5: 112 (i handl. fr. c. 1778). — jfr STOR-SNORKA.
4) göra snorkig; i särsk. förb.
SNORKA IHOP10 04. (i vissa trakter) till 2: gm l. under snorkande åstadkomma (ngt); jfr hop, sbst.3 I 4 b ε β’. Nordström Landsortsb. 237 (1911; med avs. på förslag). —
SNORKA UNDAN10 32, äv. 40. (numera bl. i vissa trakter) till 1: under snörvlingar l. flåsanden o. d. (brådskande) göra undan l. bli färdig med (avskedstagande o. d.). Bergman LBrenn. 244 (1928). —
SNORKA UPP ( OPP) SIG10 4 0. (mera tillf.) till 4: (börja) göra sig snorkig. GbgP 1956, nr 313, Bil. s. 3.
1) till 1: person l. djur som snorkar (särsk. liktydigt med: snörvlare l. fnysare). Wikforss 2: 537 (1804). Heinrich (1828).
2) till 2: person som (med ovänliga l. hotfulla l. snorkiga l. hånfulla ord) skrävlar l. opponerar sig l. bråkar (särsk. liktydigt med: kaxe l. bråkstake l. kverulant); ofta anträffat i mer l. mindre pleonastisk förb. med pockare. Lathe .. van Mönnikens fennicke .. passere .. aff Landet. Thet är doch jntit annet vnder hans fännicke, vtan en hoop Snurckere och Puckere, och som mere mytterij och olydne anrichte än annet gott. G1R 15: 315 (1543). Knegtderne fruchtade sig, att om the kome till Stocholm, skulle the ingen betalning fåå, Då gick jag till och länte the störste Snorckare .. 150 Gyllen ther uppå och sade (osv.). CRensel (c. 1550) i HSH 2: 39. Pockare eller Snorkare. PJGothus Hunnius Hust. 64 (1606). Schultze Ordb. 4639 (c. 1755). jfr borgstugu-snorkare. —
SNORKERI, n. [jfr d. snorkeri] (numera bl. i vissa trakter, tillf.) till 2, om ovänligt l. hotfullt l. pockande l. snorkigt agerande l. uppträdande; jfr snork, sbst.3 3. Loenbom SvArch. 1: 236 (1618). —
SNORKIG, se d. o.
Spalt S 8189 band 28, 1980