| Publicerad 1980 | Lämna synpunkter |
SNUT snɯ4t, om sak r. l. m., om person m.//ig.; best. -en; pl. -ar; äv. (numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter) SNUTA snɯ3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) om ansikts- l. munparti o. d. hos djur.
a) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (lång, utdragen, spetsig) nos (se d. o. 1); mule; tryne; förr äv.: snabel; jfr SNYTE. Columbus BiblW A 2 b (1674; om elefantsnabel). Jag lät upskiära en grön Torfwa, lät hundens snut läggas i gropen och Torfwen på hufwudet, han kom sig efter 5 minuter. VetAH 1741, s. 97. (Sv.) Snut .. (t.) Schnauze. SvTyHlex. (1851). ”Ser du hvartåt den (dvs. sälen) vänder snuten?” säger han till mig. Nylander Sjöfolk 3: 158 (1912). — jfr ELEFANT-SNUT. — särsk. (†) i det bildl. uttr. ge lång snut, med avs. på djur i allegori: göra snopen l. besviken, dra vid näsan; jfr LÅNG 1 d δ δ’. (Isgrim, dvs. vargen, till lejonet:) Stormächtig Konung, nådigh Herr / I willen wärdes höre / Then håån och spott Mickel, ty wärr / I mitt Hws månde göre, / .. Min simpel Qwinna fick han fatt, / .. Skammen bödh han henne til faal, / Thet gifwer migh lång snwthe. Forsius Fosz 11 (1621); jfr 2.
b) (†) hos insekter: sugapparat bestående av raka sugborst omgivna av ett av underläppen bildat rör, sugrör; äv. om (mundelar med) sugsnabel. Snyte, snut .., snutdragande hufvud, .. är ett långt framskjutande framhufvud, som har munnen på spetsen af denna förlängning. Marklin Illiger 252 (1818). Brömsar: i munnen 2 utstående palper och emellan dem en hornaktig snut. Dahlbom Insekt. 303 (1837). Hos insecter med sugande mundelar .. äro de constituerande delarna mer eller mindre förkrympta eller sammanvuxna, bildande .. ett sugrör eller snut (proboscis) såsom hos flugorna. Thomson Insect. IV (1862). — jfr PUMP-SNUT.
2) (vard.) hos person (äv. troll o. d.): nos (se d. o. 2); äv. med särskild tanke på dels munnen: trut, käft, dels näsan; äv. (metonymiskt) om hela ansiktet. (Hur försiktig får ej den unga vackra frun vara,) När med bedrägligt tahl och med en fager snuth / Så mång ung Snushan går och klämtar wid des knuth. ÖB 31 (1712). Då nordan hwiner skarpt kring knut .. / Och Kajsa är så röd om snut. Hagberg Shaksp. 6: 283 (1849). Få det midt i snuten. Björkman (1889). ”Och somma (av trollen) hade snut som en järnlyftkran / och jaggu var det allt lite kusligt”, sa’n. Fröding NDikt. 31 (1894). Ja, mor, jag fick på snuten. Lundgren Ibsen Gynt 14 (1927). Håll snuten (på dig)! IllSvOrdb. (1955). — särsk. i uttr. sätta snuten högt i vädret, äv. sätta opp sin snut i vädret, särsk. bildl.: (hålla l. lyfta huvudet högt o.) vara högfärdig l. självsäker l. spotsk l. föraktfull (gentemot ngn); jfr NÄSA, sbst.2 1 c β α’). Schultze Ordb. 4664 (c. 1755). Jasså, du sätter opp din lilla snut i vädret, jäntunge! Holmström Kråksl. 154 (1926).
3) [eg. metonymisk anv. av 2] om person.
a) ss. smeksam benämning till l. om (älskad) kvinna (ngn gg äv. om man); ofta liktydigt med: (lilla) hjärtevän, duva, ”sockergryn” o. d.; i sht i tilltal; numera särsk. ss. senare led i ssgr. Knöppel Möt. 31 (1750). Herr Tobias (till Malvolio). Nå, hur är det med dig, mitt sockergryn? / Hur är det med dig, min lilla snut? Hagberg Shaksp. 7: 313 (1849). Cannelin (1904). — jfr SOCKER-, SÖT-SNUT.
b) (vard.) ss. nedsättande benämning l. skällsord; dels ss. senare led i ssgn DUM-SNUT, i sht förr äv. i uttr. dum snut, dels om poliskonstapel: ”byling”. En dag kom där en bister / knekt och skulle ge mig däng. / Se, han hade visst en flicka, / som han tyckt för kärligt blicka / uppå mig, den dumme snuten. Holmes NDikt. 249 (1904). (Han) berättade .. att ”snutarna” hejdat honom i skogen och bett att få se körkortet. Motorför. 1929, nr 7, s. 15. Sjuhundrafemti var jag skyldig på hyran, sa käringen som rår om kåken, och betalar jag inte så skickar hon snuten på mig. Jonsson Fly 108 (1941). Gängets lagar är benhårda, ingen snackar med en snut. Se 1959, nr 19, s. 31.
4) [eg. bildl. anv. av 1 o. 2] om utskjutande l. framskjutande, smal (spetsig) del av ngt; särsk. dels: pip (se PIP, sbst.1 2) l. snibb l. flik l. spets l. hörn, dels om hopvriden ände av korv l. säck; äv. om föremål med tratt- l. kägel- l. spets- l. snibbform; äv. bildl. En mindre .. (skänkkanna) med snut eller som det ibland heter, ”trutt”. Karlson StåtVard. 528 (cit. fr. 1690). På Anders Nilssons ärter är en snut af åkern aldeles fördärfwad och en del nedertrampad (av hästar). EtnolKällskr. 2: 124 (1793). (Nubiskorna) gå .. klädda i ett sorts svart ylleskynke, som de linda i många slingringar om sin kropp och hopbinda om lifvet, så att en snut däraf räcker till att kasta öfver deras flottpomaderade hufvud. Wallin Bref 57 (1845). Här (i ett torgstånd) dinglade mörka skinkor och lustiga korvar snut vid snut. Siwertz Nov. 12 (1918). (Katten) ligger där hoprullad till en stor snut med huvudet inbakat i mitten och den vita hakan uppåtvänd för att bli kliad just på rätta sättet. Bergman FullF 119 (1920). Lagergren Minn. 3: 210 (1924; om sockersnut). Landet smalnade till en sandig snuta, där ett fyrtorn reste sitt allvarliga pekfinger. GHT 1925, nr 183, s. 3. IllSvOrdb. (1955; av säck). Hon släppte snuten på förklädet, så alla sättbitarna (av potatis) trillade ur. Salje Låg. 202 (1971). — jfr SOCKER-SNUT. — särsk.
b) (numera föga br.) i orgel: i äldre bälgsystem vid undre bälgbordets ena ända ingående trälåda som står i förbindelse med huvudkanalen. HPhJohnsen hos Hülphers Mus. 303 (1773). Från bälgar av äldre konstruktion går luften först till den s. k. snuten (en fyrkantig låda) och därifrån till huvudkanalen. Hennerberg o. Norlind 1: 17 (1912). — jfr BÄLG-SNUTA.
c) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om kilformig uppsamlingspåse i för laxfiske avsedd fångstbur försedd med upprätta väggar o. botten av nätduk. MeddLantbrStyr. 1927, 5: 18. Därs. 78.
d) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) om ett slags spetsigt l. snibbformat (vete)bröd. Sahlstedt (1773). Hamnbusen .. framtog en qvartersbutelj bränvin, tvenne snutar, mellan hvilka en half sill låg inklämd, och spisade med den friskaste appetit i verlden. Blanche Våln. 122 (1847). (Pojkarna) sprang till bagarboden .. för att köpa snutar med sirap i. Blomberg JosephsonLiv 36 (1951).
e) byggn. (litet) kilformat rivbräde (se d. o. 1) av teak l. gran för putsning av svängda ytor. HantvB I. 4: 315 (1936). Varulex. Byggn. 2: 183 (1955).
f) [möjl. eg. om säcköppning under hoptagning l. hopvridning] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. i snut och strut, med nöd o. näppe. Landsm. VIII. 3: 131 (1899).
(3 b) -DJÄVUL. (starkt vard.) nedsättande benämning på poliskonstapel. Hammenhög Torken 102 (1951). —
(2) -FAGER. (snut- 1604 osv. snute- c. 1635—1732) [fsv. snutofagher] (numera bl. vard.) som har vackert ansikte; numera nästan bl.: snarfager, tvålfager; äv. i utvidgad l. bildl. anv. (om sak): (tvål)fager. SvOrds. A 3 a (1604). Söderberg Mörkn. 110 (1907; om melodi). En snutfager och pomaderad .. yngling. Bergman Jonssons 138 (1914). Krusenstjerna Pahlen 4: 276 (1933; om ansikte). I dag kallas varenda snutfager pinuppa för ”stjärna”. Johnson Minns 65 (1952).
Avledn.: snutfagerhet, r. l. f. (numera bl. vard.) egenskapen l. förhållandet att vara snutfager; jfr -fägring. Mig tyckes I kunde bättre nyttja Ehr snutfagerhet, än till at bedraga ährliga Hustrurs Män. Missförståndet 72 (1740). —
(4 d) -GJUTARE. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh., skämts.) om bagare. (Lundin o.) Strindberg GSthm 528 (1882). —
(1 a, 4) -LAV. (†) laven Physcia tenella (Scop.) D.C., finlav (vars bål har upprättstående flikar försedda med läppsoredier); äv. om laven Umbilicaria proboscidea (Lin.) Schrad., snabellav. Acharius Lich. 172 (1798). Liljeblad Fl. 433 (1798; om snabellav). Wahlenberg FlSv. 824 (1826). —
(1 a, 4) -MUSSLA. [ryggskalet är utdraget i en spets] (†) om (individ av) det till armfotingarna hörande släktet Terebratula O. F. Müller. VetAH 1793, s. 180. —
(3 b) -NOJA. [senare leden är förkortad form av paranoja] (starkt vard.) hos narkotikabrukare förekommande sjukdom som yttrar sig så, att den sjuke tycker sig se poliser överallt. SvD(A) 1968, nr 68, s. 20. —
(4 c) -PÅLE. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) påle vid vilken en snut(s spets) är sträckt o. fäst. HallHushSH 1892, 1: 23. MeddLantbrStyr. 1927, 5: 18. —
(4 d) -SMED. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh., skämts.) om bagare. Engström JanneB 6 (1864). —
(4 b) -VENTIL. (föga br.) i orgel: ventil i en i äldre bälgsystem ingående trälåda som står i förbindelse med huvudkanalen. Snutventilen, även kallad utfallsventil, är belägen utanför bälgen i den del av huvudkanalen, som kallas snuten. Hennerberg (o. Norlind) 1: 7 (1912). Fornv. 1933, s. 226.
B (†): SNUTE-FAGER, se A.
SNUTAS, v. dep. [sv. dial snutas] (†)
SNUTIG, adj.
1) till 1, särsk. till 1 b, = -snutad; ss. senare led i ssgrna kort- o. lång-snutig (Marklin Illiger 252 (1818)).
2) (vard.) till 2: näsvis l. nosig l. oförskämd o. d. Han är snutig mot lärarna och alla andra människor också förresten. SvD 1969, nr 245, s. 5. jfr dum-snutig.
Spalt S 8242 band 28, 1980