| Publicerad 1981 | Lämna synpunkter |
SNÖD snø4d, adj. -are; n. o. adv. (utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter numera bl. tillf.) SNÖTT snöt4.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om (kroppsdel hos) person l. djur: (kort)-klippt l. korthårig l. hårlös l. skallig l. naken l. bar; äv. dels om (plagg av) skinn: hårlös, dels om hår l. ull: kort, dels om växts stjälk: som saknar blad o. blommor, naken. Forsius Phys. 259 (1611; om hår). SColumbus Vitt. 92 (c. 1678; om stjälk). Rudbeck Atl. 3: 551 (1698; om ull). När renarna fällt håret och äro snöda, frysa de i oväder. ArkNorrlHembygdsf. 1922, s. 17 (c. 1830). Læstadius 1Journ. 1: 124 (1831; om skinnpäls). Uråldringen hade .. trädt fram på golfvet med skinnkasketten öfver sin snöda skalle. Högberg Vred. 1: 136 (1906). — särsk.
a) i sådana uttr. som gå i snöda armarna, gå med armarna bara, gå bararmad. Odstedt FolkdrDal. 66 (1953; från Gagnef).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person: lätt l. enkelt klädd; jfr SNÖD-PLAGGAD. The gå snödhe nogh brudharna i .. kiöld. Bureus Suml. 31 (c. 1600). Högberg Vred. 3: 32 (1906).
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om (lokal i) terräng o. d.: kal, öde; om jordmån o. d.: ofruktbar, mager. Snödhe och ganska höge fiäll. Landsm. XVII. 1: 63 (1671). Der äro länder .. som .. nu liggia öde och wanmächtige af snöda sanden. Hiärne 2Anl. 292 (1706). Collan Kalev. 2: 87 (1868).
4) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tom l. knapp o. d.
a) ren (se REN, adj. 6) l. tom (på ngt). Har det varit svåra vintrar .. behöfs .. så väl litet själfbehärskning som en hämsko, att man ej skjuter alltför ”snödt” (o. därigm beskattar stammen av rapphöns för starkt). Samzelius SkogJägarl. 131 (1894).
b) knapp, otillräcklig; äv. ss. adv.: knappt, nätt o. jämnt. Snögar thet i gröna löf, / warder boskaps födan snöd. Broman Glys. 3: 22 (c. 1730). Hon var liten och späd och vägde snödt 55 kg. VFl. 1911, s. 21.
5) (numera bl. i vitter stil) om ngt sakligt: ringa l. värdelös l. eländig l. usel l. ömklig l. fåfänglig; äv. (närmande sig 6): som är av världslig l. materiell art (o. saknar religiöst l. ideellt värde), krass; förr äv.: kännetecknad l. märkt av lidande. Snöd vinning. Theris (dvs. svenskarnas) lycke skal bliffue både trång oc snöd. Svart Gensw. G 2 b (1558). (Dido:) Hör huru Sichäus (dvs. den avlidne maken) min befläckade Siäl till ewiga plågor nu fodrar! Ach Sichäe hålt, hålt doch litet stila! Sij denna dart .. skall tig straxt mitt snöda anleet till handa skicka. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 125. (Att efterfölja Kristus var) något annat och mera än att genomskåda den snöda effektiviteten. Hartman NattLys. 180 (1951). — särsk.
a) om ord l. yttrande o. d.: värdelös, tom, till intet förpliktande; äv. (närmande sig 6): korthuggen l. förarglig l. smädlig; jfr SNÖDIG. (Sv.) Snödt (stackot) swar, (t.) eine schnippische, oder kurtz abgebissene, Antwort. Lind (1749). Drotset Brunke följde .. (hertigarna Erik o. Valdemar) med många söta och snöda ord till godnatt. Afzelius Sag. 4: 151 (1842).
b) övergående i 6, om pengar: som är av världslig l. materiell art l. lumpen; äv. i sådana uttr. som det snöda guldet l. den snöda mammon. Livijn 1: 262 (1817). Han säger, att jag låtit sälja mig för snöda pengar. Berglund Framg. 68 (1930). Den snöda, men i denna världen oundgängliga mammon. Krusenstjerna Pahlen 6: 222 (1935). Jag arbetar inte för det snöda guldet. Lindgren MästBlomkv. 143 (1946). Anm. till 5 b. I Berch PVetA 1753, s. 20, används uttr. snöda penningar om kopparpengar på grund av missuppfattning av fsv. snöþir pænningar, bara l. enbart penningar.
c) ss. adv.: dåligt, illa. Lind (1749). Ungersvenner / .. alla tala / honungssött, / lofva sött, / hålla snödt. EGGeijer (1841) hos Marcus GeijerL 373.
6) (numera bl. i vitter stil) moraliskt förkastlig, ond(skefull) l. skändlig l. lumpen l. gemen l. nedrig; jfr 5. Filipp. 2: 15 (NT 1526). Nilsz Larson haffuer .. länge fördt eth snöth leffuerne, medh drunckerÿ, horrerÿ, och slagzmåll. 3SthmTb. 1: 248 (1594). Det ligger .. något ridderligt i denna trofasthet, som icke förstår den snöda konsten att ändra signaler och vara väderhane. PT 1911, nr 127 A, s. 2.
7) (i vitter stil, mera tillf.) ogin l. snål; jfr 5. Kom (, Brazil Jack), säger Gud. Och var inte snöd. Kom och ta alla hästarna med så får änglarna rida i pausen! Forssell Telegr. 52 (1957).
8) (†) stridslysten l. krigisk. (Svenskarna) Läggia till wedh Pomerska Strandh. / Snöde Ammiraler och wige båtzmän / Konung Carl han rÿder då först på Landh. Visb. 1: 351 (1658). Därs. 352.
(4) -PLAGGAD ~plag2ad, p. adj. otillräckligt klädd, tunnklädd; jfr plagga, v.1, o. snöd, adj. 2. Fernow Värmel. 155 (1773: Snöplaggad).
SNÖDHET, r. l. f. [fsv. snödhet; jfr t. schnödheit] särsk. (numera bl. i vitter stil) till 5 o. 6. Lind (1738). Det går naturligtvis att framställa frågan om Vindelälvens utbyggnad som en kamp mellan moral och snödhet. DN 1969, nr 125, s. 3. —
SNÖDING, m. [jfr sv. dial. snöuen, sg. best.: den onde] (föga br.) till 6, i sg. best.: den onde. Högberg Storf. 165 (1915).
Spalt S 8420 band 28, 1981