| Publicerad 1984 | Lämna synpunkter |
SPETA spe3ta2, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SPITA spi3ta2, sbst.1, om sak r. l. f., om person f.//ig.; best. -an; pl. -or (Verelius Gothr. 12 (1664) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -ar (Gadd Landtsk. 3: 499 (1777: mejespetar), Sandgren Förklar. 183 (1960; i bet. 1)) l. -er (VDAkt. 1703, nr 19 (1702: Haffrespeter), BoupptVäxjö 1780).
1) (utom i c—e numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om ngt som är litet o. smalt (o. spetsigt); i sht om litet o. smalt (o. spetsigt) stycke av trä l. metall, pinne l. sticka l. flisa o. d. (äv. om sådant stycke använt l. tillverkat för visst praktiskt ändamål, särsk. om spetsig pinne l. pligg avsedd att fästa ngt med). Verelius Gothr. 12 (1664). (I Nya Sv.) äre store Tobakz-Huus bygde, der uti .. (tobaken) torkas; Hwarest the honom både under tak och omkring wäggarna med spetor upsticka. Holm NSv. 34 (1702). Sådan saltad och soltorkad mört, som man under dess beredningstid ser, uppträdd på smala trästickor (spetor), i långa rader pryda de småländska stuguväggarna. FoFl. 1907, s. 264. Han hade fått en speta i fingret. Moberg Utvandr. 64 (1949). — jfr MEJE-, RISTE-, SKO-SPETA. — särsk.
a) om korvsticka. (Prästen sade: Mången säger,) iag tror inte dät ä alt sant, dät prästen säijer, män tiut paszelig kårffuer! dät kåm ingen speeta för deig än. Ekeblad Bref 2: 3 (1656; rättat efter hskr.). Klint (1906). jfr KORV-SPETA.
b) om strumpsticka. Meurman (1847). Hon tog strumpstickningen .. och började på att sticka, så att det skramlade i spetorna. Lagerlöf Kejs. 67 (1914). jfr STRUMP-SPETA.
c) vävn. tunn (stål)stång som skjuts in i skälet för att bilda polvarp. Kjellstrand TextVaruk. 81 (1940).
f) övergående i hyperbolisk anv., ss. beteckning för en obetydlig beståndsdel i en byggnad l. ett fartyg o. d. (av trä); äv. allmännare, ss. beteckning för ngt obetydligt, särsk. i sådana uttr. som ingen speta, icke ett dugg, l. ett grand. Kånna sochn (har), huarken i min .. Suärfadhers eller i min tidh, giort någon spitta eller stråå till Angelstad prästegård. AAnander i VDAkt. 1676, nr 13. Du har ingen speeta att fordra här. VRP 27/4 1730. Ingen enda speta är hans i Fartyget. TörngrenMål. 207 (1801).
g) (†) i utvidgad anv., ss. nedsättande benämning på värja; jfr KORV-SPETA slutet. Iag (dvs. den anklagade studenten) får uth min wärja, der på sade .. (angriparen:) din speta achtar iagh intet. UUKonsP 15: 220 (1682). Weste FörslSAOB (c. 1817).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om träd med klen stam; äv. om (av sådant träd huggen stör l. stång o. d., särsk. om stör använd l. avsedd att torka säd på (äv. med inbegrepp av den för torkning på en sådan stör anbringade säden). Höggs 4 tjog spitor. Johansson Dagb. 1: 176 (1876). De raka små spetorna med alla sina torra kvistar, som förkväft hvarandra. Lundh Ljungh. 19 (1905). Hässjor och spitor ta sig visserligen dekorativa ut i vinterlandskapet, men säden som varit vattlagd i blötan sedan den 2 oktober, är inte vacker under den vitskimrande härligheten. SvD(B) 1952, nr 313, s. 8 (från Uppl.). — jfr HÅNG-SPETA.
Anm. till 2. Hit hör sannol. också nedan anförda språkprov. Spertor (sannol. felaktigt för Speetor l. Spetor) eller sprötor 1 lasz (tulltaxeras till 1/3 öre silvermynt). PH 6: 4392 (1756). Spertor eller Sprötor 4 lasz (tulltaxeras till 5 runstycken). Därs. 11: 182 (1777).
3) (vard.) om mager person (särsk. kvinna l. flicka); jfr HAVRE-SPETA. Han är just en speta. Nordforss (1805). Hon var .. sjuttio år gammal — en liten mager speta. Nilsson Kabb. 146 (1916). En liten speta på åtta år kom slamrande i sina träskor. Östergren (1944).
(1) -BLOCK. (†) bräde försett med ett antal i sicksack fästa stift mellan vilka tråd o. d. drages för riktning, riktbräde (se d. o. 1). BoupptSthm 1674, s. 193 a. —
(1 d) -HALTS-MÄTARE. tekn. apparat för mätande av halten av spetor i slipmassa. DN 1975, nr 138, s. 18. —
(1 e) -HAVRE.
1) lant. om (i Smål. o. Hall.) förr odlade varieteter av havre (se d. o. 1) med långa, smala o. spetsiga korn. LAHT 1887, s. 141.
2) (†) (den i Sv. bl. ss. ogräs förekommande) växten Avena strigosa Schreb., purrhavre; jfr havre 4. Spethafre eller annat som förgåår sädan. Linc. Hh 1 b (1640). —
(2) -STÖR. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stör använd l. avsedd att torka säd på. NerAlleh. 1896, nr 209, s. 1 (: spitstör). —
B: SPETE-TRÖJA, se d. o.
Spalt S 9533 band 29, 1984