| Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPRUDEL sprɯ4del l. med mer l. mindre genuint tyskt uttal, sbst.1, r. l. m.; best. -n; pl. -dlar.
(numera mindre br.) (naturlig l. gm borrning erhållen, i sht varm) källa där vattnet (till följd av starkt tryck) svallar som om det kokade (o. sprutar upp), särsk. (o. urspr.) om sådan källa i Karlsbad i Tjeckoslovakien (äv. ss. egennamn för denna källa); äv. om vattenstråle som sprutar upp ur jorden. MedArch. II. 8: 1 (1865; ss. egennamn). (I Bad Nauheim) följde det ena lyckade borrförsöket efter det andra, tills den 15 maj 1855 den nuvarande stora sprudeln, Friedrich Wilhelms Qwelle, sprang fram i hela sitt storartade majestät. Hygiea 1888, s. 4. Vattnet, som tränger ned i underjordiska gångar, uppslungas på flera ställen (i Yellowstones nationalpark) i mäktiga sprudlar af ända till 80 m. höjd. Nyström Svedelius 4: 233 (1891). 3NF 15: 276 (1931; i Karlsbad). BonnierLex. (1966). — särsk. i utvidgad anv.
a) (numera föga br.) om slamvulkan; ss. senare led i ssgn SLAM-SPRUDEL l. elliptiskt för d. o. Hagman FysGeogr. 36 (1903).
Anm. I samma bet. som sprudel användes förr äv. prudel, anträffat bl. i sg. best. prudlen, om sprudeln i Karlsbad [av t. prudel, till prudeln, sprudla (se SPRUDLA)] UHiärne (c. 1722) i ÄSvBiogr. 1—6: 170.
-SALT. [jfr t. sprudelsalz] (numera föga br.) salt erhållet gm indunstning av sprudelvatten, källsalt. 3NF 11: 414 (1929). —
-STEN. [jfr t. sprudelstein] (numera mindre br.) kolsyrad kalk som utfällts ur sprudelvatten (o. utgör en särskild utbildningsform av aragonit); äv. i individuell anv., om stycke av sådan kalk. VetAH 1749, s. 153 (i individuell anv.). 2SvUppslB (1953). —
-STRÖM-BAD. (numera mindre br.) bad i strömmande kolsyrehaltigt vatten från sprudel. Hygiea 1888, s. 19. 2NF 19: 610 (1913). —
-VATTEN. [jfr t. sprudelwasser] (numera mindre br.) vatten från sprudel. Berzelius Brev 11: 56 (1822). Östergren (1944).
Spalt S 10168 band 29, 1985