| Publicerad 1986 | Lämna synpunkter |
STADGA stad3ga2, sbst.1, r. l. f. (förr möjl. äv. m.); best. -an; förr äv. STADGE, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (möjl. äv. att hänföra till sg. stadga, FörsprTit. (NT 1526; i bet. 1), LPetri Oec. 9 (1559; i bet. 1)).
1) (†) plats l. ställning i tillvaron l. samhället; tillstånd l. villkor (som ngn har i tillvaron l. samhället); belägenhet; (tillståndet att tillhöra en) avdelning l. kategori l. klass av människor (i samhället), stånd; äv. (jfr STADGA, sbst.2 1 a) liktydigt med: (Guds) inrättning (se särsk. slutet). Gode men aff alle stadge Som abbater clerker frelsismen köpstædzmen oc andre dandamen. G1R 3: 28 (1526). (Han) lärer .. allahanda stadgar, gambla, vnga, qwinnor, män, herrar, och tienare, huru the skola hålla sigh. FörsprTit. (NT 1526; Bib. 1541: Stand). Herre gudh är then siälen j then stadgan, at henne står än nw til hielpande, så bedher iach ath tu wil wara henne nådheligen. OPetri 2: 251 (1528). Hade wåra förste föräldrar blifwit ståndande i then stadgan ock wilkor, till hwilket the af Gudi skapade woro, så skole the och hela theras afföda altid hafwa blifwit utan något omskifte uti ett sant och fullkommeligit Guds kundskap. KyrkohÅ 1931, s. 230 (1540). Then ene, som i legre stadgha er, vill hernest vare utofver then annen högre besitthen eller ju till thett minste honom liker medh dür kledebonat och annat bram. RA I. 1: 496 (1546). Werldzligh Öffuerheet är Gudz ordning och stadge. LPetri 2Post. 307 a (1555). Förmana folcket, at the betenckia, hwadh hwar j sin stadga är androm skyldigh. Dens. KO 4 b (1571); jfr KOF 1: 369 (c. 1618). När en Häst är blefwen Tw Åhr gammal, så wäxa hans Been intet längre, uthan blifwa i samma Stadga, som de uthi de Tw Åhren hafwa wuxet. Rålamb 13: 120 (1690); jfr 3. — särsk. om tillståndet att vara gift l. ogift: stånd; äkta stånd, äktenskap; i fråga om äktenskap äv. (jfr STADGA, sbst.2 1 a) liktydigt med: (Guds) inrättning l. ordning. Jomfrudoms stadge är (icke) for gudhi bettre än echteskap. OPetri 1: 495 (1528). Här Erland war en gamall man, som icke tencker giffua sig i stadga mz nogon ung person. SvOrdTal. (i handl. fr. 1544). Echteskapet är .. en Guddomligh stadge. Falck Und. 31 b (1558). (Sv.) Gifwa sig i äktenskaps stadga, (t.) in den Ehestand treten. Lind (1749). — jfr ÄKTENSKAPS-STADGA.
2) [jfr 1 (o. 4 d)] (†) existens, förverkligande; i uttr. komma till stadga, förverkligas, ta gestalt, komma till stånd. Till thes Christus kommer till stadga vthi idher. Gal. 4: 19 (NT 1526; Bib. 1917: tagit gestalt; NT 1981: förkroppsligats). Ändtligen kom .. ett stillestånd på åtta dagar till stadga. Adlerbeth Ant. 1: 52 (c. 1792). Derföre hafwer den helige Ande ännu alltjemt arbete med den pånyttfödda menniskan, att Christus i henne må komma till stadga. Melin Pred. 1: 102 (1844); jfr 4 b.
3) egenskapen l. förhållandet att vara stadig (se d. o. 6) l. stå l. gå l. sitta o. d. stadigt, stadighet; stabilitet (stundom äv. med bibet. av styrka l. kompakthet; jfr STADIG 8) l. styrsel, särsk. om den stabilitet l. styrsel som kropp (l. kroppsdel) får när den är utvuxen l. den ökande stabilitet osv. som den erhåller under växandet; styvhet (t. ex. hos stjälk); äv. (se b): (fast) konsistens. Tvärbjälkarna ger stadga åt byggnaden. Spädbarnet har ingen stadga i ryggen. (K. XII) Begynte de sidsta åren taga til, at kroppen fick en proportionerlig stadga och tiåcklek, som swarade emot längden. Nordberg C12 2: 685 (1740). Ej vågande lemna den plats, han (dvs. passageraren) en gång lyckligt uppnått, stod han der med jemt så mycken stadga, som händer och fötter i trogen förening kunna gifva en upprätt menniskokropp, hvilken är plaserad på .. ett gungande skeppsdäck. Gosselman SNAmer. 1: 30 (1833). Ben l. Knotor .. äro fasta och hårda, af benväf bestående bildningar, hvilka gifva stadga och hållning åt mjukdelarna hos menniskan och vissa djur. NF 2: 195 (1877). Foder i skor .. förekom (under 1600-talet) endast på tygskor för att ge stadga åt tunt och ömtåligt material. Jäfvert Skomod 119 (1938). Bastskiktets naturliga uppgift är att ge stjälkarna en viss stadga och styrka. Varulex. Beklädn. 15 (1945). — särsk.
a) egenskapen l. förhållandet att icke fara (ss. icke viljestyrd handling) hit o. dit.
α) hos blick: egenskapen l. förhållandet att vara stadig (se d. o. 6 f). (Polismästarens blick) var .. utan handlingsmänskans stadga, fasthet och styrka. Hellström Malmros 13 (1931). Han såg framför sig med denna sällsamma stadga i blicken, som sjuka ha vilka redan skåda sådant som de levande inte se. Ruin Gyckl. 85 (1934).
β) (numera bl. mera tillf.) hos sand l. annat marklager o. d.: egenskapen l. förhållandet att (säkert) ligga kvar; jfr STADIG 1. En enformig landsväg leder öfver Skanörs ljung, hvars lättrörliga sand nu alltmera erhåller stadge genom en i omfattande skala företagen skogsplantering. Hildebrand Medelt. 1: 663 (1884). Rallarminn. 187 (1949).
b) (numera bl. mera tillf.) (jämförelsevis) hög fasthetsgrad; jämförelsevis (l. mycket) fast konsistens; förr äv. dels: icke flytande konsistens, fast konsistens, dels: fasthetsgrad l. konsistens (hos halvflytande l. fastare ämnen). Oost och smöör .. (är) intet wed den stadga, at det någon werth kan föras (för den starka hettans skull). VDAkt. 1677, nr 250. Kölden var så stark at qvicksilfret frös til stadge. Möller (1790). En lösning af selenium i bomolja har vid luftens vanliga temperatur stadga af en salva. VetAH 1818, s. 21. Hvad din Orgesson beträffar och hans konst at prässa torf til stadga af kol, så är han här obekannt. Berzelius Brev 11: 199 (1838). (Frukt- o. mandel-)massan bör .. ha fått lagom stadga för att formas. Grafström Kond. 246 (1892). — jfr SIRAPS-STADGA.
a) hos röst: egenskapen l. förhållandet att vara stadig (se d. o. 7 a). Snoilsky 4: 75 (1887). Han bemödade sig förgäfves att ge sin röst stadga. Lundquist Gontscharow Obl. 387 (1887).
b) egenskapen l. förhållandet att vara l. ha blivit (säkert) konsoliderad l. tryggad l. befäst (se d. o. 3) o. d.; (egenskapen l. förhållandet att ha l. ha uppnått) säker l. fast ordning l. norm l. bruk l. form o. d.; stabilitet (se d. o. 2); fasthet (se d. o. 5); i sht förr äv. liktydigt med: stöd; jfr STADIG 7 c, d, f. Få l. vinna stadga. Naar wy och riketh kan komma tiil bætre stadgha. G1R 1: 101 (1523). The begärade .. at rådslå, på hwad Sätt man måtte komma thet förwirrade Kyrkiones och Regimentsens Tilstånd i Franckrijke vthi een bättre Stadga. Schroderus Os. III. 2: 120 (1635). Hon straffade de olater, som endast tarfwade wäxt och trefnad, at winna en, för Er och Riket fördärfwelig stadga. Tessin Bref 1: 31 (1751). Men då jag knappt har lagt till rygga / De första stegen af mitt lopp, / Hwem är, som skall desz fortgång trygga / Och gifwa stadga åt mitt hopp? Ps. 1819, 348: 2. Johnson Se 177 (1936; i fråga om beslut). Westfaliska freden som gav det europeiska statssystemet stadga. Lamm i 3SAH LIX. 1: 9 (1948). — jfr O-STADGA. — särsk.
α) (egenskapen l. förhållandet att ha uppnått) säker l. ”innött” färdighet l. vana, säkerhet. Grækiske Språket (skall läras i trivialskolorna), sedan Disciplarne någon insigt och stadga i thet Latinske wunnit. ProjFörordnTrivialSch. 1760, s. D 1 a. De extra utbildningstimmarna äro, ehuru de kunna synas överflödiga, av väsentlig betydelse för att befästa stadga och pålitlighet (hos flygaren). Söderberg PrFlygl. 1: 57 (1935).
β) (numera mindre br.) i fråga om rörelse l. utveckling, närmande sig bet.: status quo. Historiens fortgång betingas icke blott af de olika motivens tillväxt och ömsesidiga eggelser på hvarandra utan äfven däraf, att deras rörelse hålles i stadga, så länge att den inre lifsprincipen kan göra sig klar öfver deras värde och tillägna sig det. Göransson UndersRel. 1: 135 (1904).
c) med tanke på utveckling l. förändring: stabilitet; i sht förr äv. liktydigt med: beständighet l. varaktighet (särskilt i uttr. med stadga, beständigt l. utan avbrott). (Grisslan) tycktes väl älska sina ägg i sin fångenskap, men ville dock ej ligga med stadga. VetAH 1781, s. 232. Under sommarmånaderna .. har man .. ej att befara .. (nordliga o. västliga) vindar, sydosten blåser då med passadens stadga, och sänder hvinande byar utföre bergen. Skogman Eug. 2: 189 (1855). Tidskiftet 1874—85 (har) företett ett lugn och en stadga i bankräntan, som (osv.). Forssell Stud. 2: 137 (1888).
d) hos (person med tanke på) sinne l. karaktär l. hållning o. d.: egenskapen att icke (lätt l. ideligen) ändra sig l. sin inställning l. vackla l. ge efter för påverkan l. att icke vara flyktig l. lättsinnig, (allvar o.) fasthet o. d.; äv.: gm mognad vunnen sådan egenskap, mognad l. mogenhet (i sinnet l. uppträdandet), egenskapen att vara stadgad (se STADGA, v. 4), (med stigande ålder vunnen) mogenhet l. (vunnet) moget allvar; stundom äv. i fråga om tro: uthållighet, stadighet (se d. o. 5). Serenius (1741). Sedan Wederbörande anmält, huruledes åtskillige af de på Stora Barnhuset .. warande Barn redan hunnit til den Ålder och stadga, at de kunna derifrån utlemnas, och (osv.). PH 8: 7104 (1765). (Sv.) När gåszen kommer til stadge, (lat.) Cum juveni animus soliditate firmatur. Sahlstedt (1773). Han har ingen stadga hvarken i godt eller ondt. Weste (1807). Hagberg Pred. 3: 26 (1817; i tänkesätt). Älskande nöjen .. hann han ingen hög ålder, och dog .. just då han återkommit till stadga. BL 11: 17 (1845). Soldaten .. bör .. med urskiljning och mogen stadga undfly spel, skuld och liderligt umgänge. TjReglArm. 1858, 1: 62. Flensburg KyrklT 123 (1887; hos tro). Undervisningen vid polisskolan skall avse ej blott att meddela kunskaper .. utan jämväl att utveckla de karaktärsegenskaper samt den stadga och värdighet i uppförande, som äro nödvändiga för en polisman. SFS 1925, s. 423. Litar man helt på hundens stadga, kan både husse och ytterligare en skytt ta sig upp till honom bakifrån (då han gjort stånd), varpå alla tre avancerar. Jakten 122 (1951). — jfr SINNES-STADGA.
Spalt S 10757 band 30, 1986