| Publicerad 1989 | Lämna synpunkter |
STAVELSE sta3velse2, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) om var o. en av de exspiratoriska enheter l. sonoritetsenheter l. rytmiska enheter vari ett ord låter sig indelas i talet (o. avskiljas medelst bindestreck i skrift) l. som ensam kan bilda ett ord o. som innehåller en vokal (l. diftong) l. vokaliserbar konsonant ensam l. i förening med (annan) konsonant l. (andra) konsonanter; i språkvetenskaplig framställning (ss. omstritt begrepp) med olika mera speciella definitioner, särsk. dels om ljudmassa befintlig mellan två intensitetsminima (tryckminima), äv. kallad exspiratorisk stavelse, dels om ljudmassa befintlig mellan två sonoritetsminima, dels (metr.) om var o. en av de minsta rytmiska enheter varav en versfot består l. är uppbyggd; ss. senare led i ssgr stundom liktydigt med: prefix l. suffix l. ändelse. Tryckstark (betonad), trycksvag (obetonad) stavelse. Öppen stavelse slutar på vokal, sluten stavelse på konsonant. Kort stavelse (se KORT, adj. 2 d), lång stavelse (se LÅNG 7 g). Uppdela ett ord i stavelser. Ordet har tonvikten på sista stavelsen. Efter antalet rimmande stavelser skiljer man på manliga, kvinnliga och löpande rim. Bureus Runaräfst 83 (1602). Medhan dh, gh, th, ch, böria aldrigh någhot Svenskt ord eller stavelse, Ty är rättare fadh-er, än fa-dher. Dens. Abcb. 2 (1612). Ett vokalljud, ensamt eller i förening med ett eller flera konsonantljud, såsom en ljudenhet, kallas stafvelse. Schiller SvSpr. 4 (1859). En stafvelse kan bildas antingen kring en enda vokal, hvilket i svenskt bildadt språk är det vanliga, eller med två (eller tre) vokaler till samman: diftonger, som i landsmålen äro mycket vanliga. Landsm. 1: 83 (1879). Lexan halp, — efter den dagen kunde markisinnan scenen med hertigen af Maine utan att stappla på en stafvelse. Hedberg SvSkådesp. 29 (1884). Noreen VS 1: 364 (1905: exspiratorisk). Länge menade man, att ett ord innehöll lika många stavelser, som det hade vokaler. Malmberg Fonet. 136 (1949). Stavelsen skulle .. enligt .. (O. Jespersens) teori kunna definieras som avståndet mellan två sonoritetsminima. Därs. 137. De parvis rimmade verserna (i Erikskrönikan) har .. var och en i regel fyra markerade höjningar och ett tämligen obestämt men inte alltför stort antal obetonade stavelser. Andersson i 3SAH LXVI. 2: 11 (1956). — jfr ACCENT-, ALLITTERATIONS-, ANLJUDS-, ARSIS-, AVLEDNINGS-, BI-, BILDNINGS-, BIND-, DERIVATIONS-, EFTER-, FORTIS-, FÖR-, FÖRE-, GRUND-, HUVUD-, HÄRLEDNINGS-, IKTUS-, INFORTIS-, LALL-, LEVIS-, LEVISSIMUS-, LJUD-, MEDEL-, MELLAN-, RADIKAL-, REDUPLIKATIONS-, RIM-, ROT-, SKRIV-, SLUT-, SOLMISATIONS-, SONORITETS-, STAM-, TRYCK-, ÄND-STAVELSE m. fl. — särsk.
a) med särskild tanke på att en stavelse är den minsta enheten i tal (o. skrift); särsk. i nekande o. därmed jämförliga satser; i synnerhet bildl. (jfr b), särsk.: ord (se ORD, sbst.2 1 j γ) l. ljud (se LJUD, sbst.1 2 g) l. dugg l. dyft; jfr STAVNING 4. Vi .. begrepo ej en stafvelse om det fina i politiken. Wetterbergh Sign. 220 (1843). Ambassadsekreteraren .. förklarade, att det .. icke kunde komma i fråga att underteckna traktaten, om däri för någon makt infördes en enda stafvelse, som skilde den från de öfriga makternas traktater. Forssell i 3SAH 3: 371 (1888). Jag har aldrig hört en stavelse om det. Wahlenberg Ruck OffFästmö 114 (1916). Jag lyssnade spänt, för att inte gå miste om en stavelse. Moberg DinStund 150 (1963).
b) oeg. l. bildl. (jfr a); särsk. i pl., om tomt prat, munväder. Om (företaget) lyckas er, skall hertigen icke allenast tala derom utan ock belöna er ända till sista stafwelsen af er förtjenst. Hagberg Shaksp. 10: 78 (1850). För Luther (var) talet om viljefrihet ett sådant nonsens, att han betecknade det såsom ett ”prassel med stavelser” (strepitus syllabarum). Kinberg KrimProbl. 56 (1930).
2) (†) stavning, rättskrivning; äv. dels.: avstavning, dels allmännare: skrift. Bureus Abcb. 2 (1612; om avstavning). Bookstäfwerna, som wore på Tafflor (iagh menar medh Wax öfwerdragne) intryckte, theszlijkes Stafwelsen och Nampnen, kunde .. (den blinde), sedan the wore honom någre resor föreläsne, begrijpa medh Fingren, behålla och effternämpna. Schroderus Os. 1: 411 (1635). Stafvelsen på ordet Phthisis (Phtisis!) visar att R(ecensenten) ännu torde behöfva studera något mera på blotta namnen. Westring Svar 2: 11 (1808).
3) (†) läsning enl. stavmetoden. Pastor beklagade den släta underwisning, som Föräldrarna lämna sine barn så uti tydelig och riktig stafwelse som redig innanläsning. KulturbVg. 1: 129 (1756).
5) datalog. om en del av en teckensträng l. ett ord som kan betraktas ss. en enhet. Karlqvist ADBOrdb. 29 (1973). TNCPubl. 82: 114 (1984).
-AVDELARE. (numera knappast br.) om tecken i skrift som avskiljer stavelser från varandra. Pettersson HebrGr. 49 (1829). —
-BIHANG. (†) om partikel (se d. o. 3) som fogas till (sista stavelsen av) ett ord, affix (se d. o. b). Dahl GrLat. 110 (1796). —
-BILDANDE, p. adj. om språkljud (särsk. vissa konsonanter): som bildar l. kan bilda stavelse l. stavelsekärna; sonantisk. Pettersson HebrGr. 286 (1829; om vokal i hebreiska språket). De tonande r, l, n, kunna .. ibland uppträda såsom huvudljud i en stavelse (eller ”stavelsebildande”, ”sonantiska”), när deras närmaste grannar äro mindre sonora ljud. Danell SvLjudl. 37 (1911). —
-DELNING. i fråga om ord, särsk.: (sätt för) uppdelning i stavelser i skrift, avstavning; jfr -fördelning, stav-delning, -fördelning o. skriv-delning. Leopold i 2SAH 1: 80 (1801). Stavelsedelningen ta-la kan .. sägas vara fonetiskt berättigad. Danell SvLjudl. 38 (1911). —
(1 b) -FÄNGARE. [jfr t. silbenfänger] (†) eg.: person som är intresserad av att utreda betydelsen av stavelser (o. ord) utan aktgivande på den egentliga meningen l. på sammanhanget; ordklyvare. Dalin Arg. 1: 112 (1733, 1754). —
-INITIAL. jfr initial, sbst. 1; vanl. i pl. Det torde .. vara ovedersägligt att dessa tre initialer (dvs. C L N) passa väl på Christian Linnings namn, då 1700-talets sed att för tillnamnet bruka stavelseinitialer är mycket allmän. Fatab. 1931, s. 66. —
-INLEDANDE~0200, p. adj. om språkljud: som inleder l. står först i en stavelse. Globen 1945, s. 23. —
-KVANTITET. jfr kvantitet 2. Aurén Ljudl. 63 (1869). Den latinska medeltidspoesien har, som bekant, av gammalt med hänsyn till formen indelats i metrisk, med versen byggd på stavelsekvantiteten, och rytmisk, med versen byggd på ordaccenten såsom grundprincip. AntT XXI. 6: 27 (1924). —
-KÄRNA. om det ljud (vanl. en vokal) inom en stavelse, till vilket dennas övriga ljud ansluter sig. Wulff Värsb. 10 (1896). —
-LJUD. (numera bl. mera tillf.) ljud i stavelse, språkljud; jfr ljud, sbst.1 2 d. Fransyskan har i synnerhet tvenne stafvelse-ljud, hvilka troligen skola medföra någon större villrådighet i skrifningen .. Dessa äro de på ng och på y, till ex. amant .. clavessin, blessure, parure. Leopold i 2SAH 1: 239 (1801). —
-MÅTT.
1) (numera knappast br.) stavelsekvantitet; jfr mått, sbst.4 5, o. stav-mått 2. Med stafwelsemått eller qvantitet menar man den längre eller kortare tid, som anwändes för att uttala en stafwelse. Olde FrSpr. 23 (1843). Cannelin (1939).
2) (†) om bestämt l. fast antal stavelser i versmåttet, ofta övergående i bet.: meter, versmått, stundom äv.: metriskt system l. arrangemang; äv.: versfot; jfr stav-mått 3. Stafwelse-måtten eller afmätningarna må .. begynnas och lyktas med hela och odelta ord, eller ej, som giör intet till saken, allenast accenterna efter berörde mått treffa in på sina rätta ställen. Hof Underr. 105 (1766). Bergklint MSam. 1: 240 (1781; om metriskt system). Fråga (är) väckt, om .. Komedi’n till poemer / Bör hänföras med skäl, då hvarken i ord eller handling / Röjes en högre anda och kraft, och stafvelsemåttet / Endast skiljer dess språk från prosan. Adlerbeth HorSat. 16 (1814). ÖoL (1852). —
-RIM. (numera knappast br.) slutrim (se d. o. 2); jfr stav-rim 2, änd-rim. Utom alliterationen anwändes äfwen, och mycket ofta, i Forn-Nordiska poesien werkliga rim eller stafwelserim. Munch FsvFnoSpr. 112 (1849). Ekbohrn (1936). —
-RÄKNANDE, p. adj. metr. som ej bygger på kvantitet l. accent utan på ett bestämt stavelseantal; särsk. om vers. Syllabisk l. stavelseräknande vers har tidigare förekommit i svenskan. Wulff Värsb. 34 (1896). Eufemiavisorna är avfattade på knittelvers .. vilken .. är betydligt ojämnare och oskönare än den eleganta, stavelseräknande franska versen. IllSvLittH 1: 60 (1955). —
-RÄKNARE. (tillf.) med förklenande innebörd: person som skriver stavelseräknande vers. Wulff Petrarcab. 322 (1905). —
-RÄKNING. särsk. metr. jfr -räknande. Wulff Värsb. 1 (1896). Stavelseräkningen upptogs .. från de romanska folkens poesi. Wrangel Dikten 149 (1912). —
-SKRIFT. språkv. skrift(system) vari varje tecken l. figur betecknar en ljudförbindelse, vanl. en stavelse, syllabisk skrift; motsatt: bild-, bokstavsskrift. Norrmann Eschenbg 1: 12 (1817). Den sumeriska skriften övertogs av akkaderna, som utvecklade den till en ren stavelseskrift, där tecknen (kilskrift) inte längre bestod av hela ord utan av helt betydelsetomma stavelser. BraBöckLex. 21: 78 (1979). —
-TABELL. (förr) jfr stav-tabell o. stavnings-tabell. Grenander Niemeyer 120 (1805). SFS 1838, nr 52, s. 14 (för telegrafist). —
-TECKEN.
-VIS, adv. i stavelser; stavelse för stavelse, (med) en stavelse i sänder; jfr stavnings-vis. Få kunna läsa .. reent, richtigt oc Stafwelsewijsz, the fem Christendomsens Hufwudstycken. Emporagrius Cat. A 2 b (1669). Moberg Gr. 24 (1815). —
Spalt S 11311 band 30, 1989