| Publicerad 1989 | Lämna synpunkter |
STICKEN stik3en2, adj. -cket; -ckne, -ckna; -cknare. adv. -CKET.
(numera nästan bl. i vissa trakter, vard.)
I. som lätt blir stucken, benägen att bli stucken, lättstött; stucken l. förargad o. d.
1) som lätt blir förargad l. uppretad l. arg l. stucken (se STICKA, v.1 I 21 g), snarstucken l. lättstött l. lättirriterad o. d.; äv. om djur l., metonymiskt, om ngns galla l. huvud o. d. Kijffua icke med enom sticknom, och gack icke allena med honom j markenne. Syr. 8: 16 (öv. 1536). Petrus .. stencker honom (dvs. texten i 1Petr. 2: 21—25) mitt ibland the ständer, såsom itt kosteligit lenande kölewatn, emoot all sticken och otoligh hoffuud. PErici Musæus 5: 30 b (1582). Een Menniskia född vthi Leyonet, är Cholerisk, hetzig och torr, manligh och aff stadigt Mod, sticken, men snart bortglömd. Schwartz Alm. 1656, s. 17. Idken winner, och icke sticken. Grubb 378 (1665). Denne skammen eij min stickne galla tåhl. Düben Boileau Skald. 44 (1721). (Frejas kattor) så kärliga woro. / Dock stundom rätt stickna Gudinnan dem fann. Ling Gylfe 164 (1814). Han påbördade sig, att han var ”sticken” och ”snar till träta”. Dixelius-Brettner PrästdSon 113 (1921). Magnusson SprKalmar 107 (1978). — jfr BRÅD-, SMÅ-, SNAR-STICKEN m. fl.
2) stucken (se STICKA, v.1 I 21 g), uppretad l. förargad l. sårad l. stött l. (i fråga om starkare affekt) arg l. vred l. ilsken o. d.; äv. i överförd anv., om ngns ton (vid tal) o. d.; jfr BITEN. Då (dvs. när de som misstänktes för att ha tagit hans värja, visade sig vara danskar) wartt Joenn ändå mere stickenn och sadhe I jutar, I ähre intett annatt änn enn hoop medh skälmer. 3SthmTb. 6: 76 (1605). Leonora (med en sticken ton) Jag förebrår eder ingen ting. Knöppel Ön 45 (1748). Pyrrhus blir sticken, blir het, blir arg, blir sluteligen aldeles rasande. Nordforss Theaterdir. 36 (1799). Jag är med honom (dvs. J. v. Liebig) i brefvexling och ger honom täta och alfvarsamma admonitioner, hvaraf jag nog finner at han emellanåt gripes och blir sticken, men det blir emellanåt väl igen. Berzelius Brev 13: 265 (1841). Cannelin (1939). — jfr SMÅ-STICKEN. — särsk.
a) i uttr. (bli) sticken på ngn l. över ngt, (bli) förargad l. arg o. d. på ngn l. över ngt. Swän .. wille int(et) at Nils schulle låna honom huarkenn p(e)n(inge)r eller wäria, der vthaf Peter bleff stickinn på honom. 3SthmTb. 6: 200 (1607). (Kejsar Alexander I), som visade sig sticken öfver arméens återgång från Åland, nekade (osv.). Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 193 (1809). Bli sticken över ngt. Cannelin (1939).
b) [jfr II 2] i uttr. (bli) sticken som ett bi, (bli) arg som ett bi. Dalin Vitt. II. 4: 229 (c. 1750). Leopold 2: 408 (1795, 1815).
c) (†) oeg. l. bildl., om storm l. om plats där stormar o. d. brukar förekomma: rasande (se d. o. 1) resp.: som utmärkes av rasande vindar. De falska watuhwirffwlar / Och stickna wäderijling, / Som skepet i ett ögnbleck / Kringhwelffwa och kullstörta. Hiärne (SvNatL) 197 (1665). Öfwermåtton diupa hohl, dem .. (sagesmannen) kallar wreda eller stickna wäderhohl. Dens. 2Anl. 205 (1706). (Jag gör) Liksom en Styrman giör som stickna stormen skrämer. / Så snart jagh landet seer strax därpå setter ann. Düben Boileau Sat. 5 (1722).
II. benägen för att sticka.
1) (numera bl. tillf.) om person: benägen för att sticka (se STICKA, v.1 I 21 b), som gärna l. ofta retas (gm att ge stickord o. d.), retsam (se d. o. 3 b) l. ”förarglig” (se d. o. 4) o. d. Hagberg Shaksp. 7: 161 (1849).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om bi l. annan insekt: benägen för att sticka (se STICKA, v.1 I 5), som gärna l. ofta sticks (se STICKA, v.1 III 2). Ett sticket Bij aktar föga om sitt lif, som förloras då det sticker. Linnæus Bijskjöts. 24 (1768). (Bi-)svärmen (är) spakast och minst sticken, när han nyss satt sig. Dahm Biet 85 (1878).
III. (†) om järnmalm: som icke tål starkare uppsättning (utan att järnet blir för hårt), rödskör. Malmen (är) lijtet brecht och sticken. Johansson Noraskog 3: 250 (i handl. fr. 1684). Sticken malm kallas af en del masmästare den järnmalm, som är något rödbräckt och ej tål mera stark upsättning förr än järnet däraf blir hårdt, eller för mycket satt. Rinman (1789).
(II 2) -BIRRE? l. -BIRR?, m.; anträffat bl. i pl. -ar. [sv. dial. stickenbirre, -berr, -berrer, ilsken l. snarstucken man (se birra)] (†) om bålgeting. Reeta vp stickenbirrar. Linc. (1640; under crabro). —
(I 1) -PELLE. om snarstucken person (man); jfr pelle, sbst.1 1 c, o. -per. Hjelmqvist Förnamn 280 (1903). —
Spalt S 11640 band 30, 1989