| Publicerad 1989 | Lämna synpunkter |
STINGSLIG stiŋ3slig2, adj. -are. adv. -T.
1) (ngt vard.) om person: lättstucken l. lättretad l. snarstucken l. retlig (jfr STINGA I 14 a, STICKA, v.1 I 21 b, STICKEN I 1); i sht förr äv.: benägen för att retas, retsam, stickande (se STICKA, v.1 I 21 b γ); äv. i utvidgad l. bildl. anv., om ngt sakligt; jfr STINGLIG. Albert, jag skulle bli stingslig af mig (om du skötte min ekonomi). Du skulle finna mig retsam, först någon gång, sedan oftare. Deraf skulle du sjelf bli stingslig. Almqvist Går an 132 (1839). Man blir (i stark värme) öfvervägande slö, men på samma gång också stingslig och lättretad. SthmBl. 1905, nr 59, s. 2. Ett flertal stingsliga insändare i tidningarna vittna om att man kände sig illa berörd (av debatten). Andræ Söderblom 147 (1931). Man var stingsligt nogräknad om sin ära. Näsström FornDSv. 1: 70 (1941). Brådmogenhet, viktighetsmakeri, stingsliga nerver. Siwertz Fribilj. 226 (1943). Var inte så stingslig av dig, Robert! Evander Månd. 122 (1974). DN 8/1 1985, s. 55.
2) (†) om växt: benägen för att sticka l. stickas (se STICKA, v.1 I 6, III 3, o. jfr STINGA I 6, III 3). Den stingsliga växt. CJLAlmqvist (c. 1860) i SoS 1905, s. 195.
Spalt S 11848 band 30, 1989