| Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STRID stri4d, adj. -are ((†) komp. -er PrivSvStäd. 4: 31 (1594); superl. -est JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 217); n. o. adv. stritt strit4. Anm. I vitter stil (numera bl. med ålderdomlig prägel) förekommer i bet. 2 a—c den eg. i ack. sg. m. hemmahörande formen stridan. Om något hinder är i wägen vthaff Skogar, / Aff Berg och strijdan Ström. CupVen. C 1 b (1669). En utvidgning härtill (med anslutning till p. pr. på -ANDE) utgör den likaledes i vitter stil (i bet. 2 a—c) förekommande formen stridande (jfr ljus: ljusan: ljusande; se anm. under LJUS, adj.). Jungfrun hon föll i stridande ström. SvFolkv. 1: 353. VDAkt. 1793, nr 80 (om tårar). Jag är den stackars necken i böljor de blå, / I forsar och stridande strömmar! Carlén Rosen 145 (1842). I stridande regn. Sjöstedt Storv. 58 (1911).
1) (numera i sht dels i vissa trakter, dels med vitter l. ålderdomlig prägel) om halm l. gräs o. d.: styv o. kraftig l. grov; äv. om växtlighet: kraftig (se d. o. 2) l. frodig (se d. o. 3) l. yppig l. tät o. d.; numera i sht i slutet. At Halmen är något striare af sig, sees. Linné Bref I. 6: 241 (1733). Det tjocka och strida gräset .. tog fast i knäna. Kongo 2: 434 (1888). Ginst, som blommar strid och gul i solen. Lundberg-Nyblom Sång. 22 (1906). Djungelns strida grönska. SvHandordb. (1966). — särsk. om hår l. skägg: rak o. styv (o. spretande); borstig; äv. om ull l. om djurs ragg o. d. Brelin Resa 52 (1758; om hår). Messingskam går i lifligaste tag / Genom strida pigohåret. Hedenstierna Kaleid. 17 (1884). Bruna män med strida skägg / och brytande tyskt och danskt / gingo under blommande hägg. Karlfeldt FridLustg. 35 (1901). Lagerlöf Holg. 2: 13 (1907; om man hos älg). Han strök sin strida lugg ur ögonen. Elgström PigK 65 (1929). En strid getfäll. SvHandordb. (1966).
2) (utom i a—d numera föga br.) häftig l. våldsam o. stark; utom i a—e särsk. om strid (se STRID, sbst. 1, 2) l. storm; äv. ss. adv. De Macedóner samt de flére tapfre Gréker / Inginge tijd från tijd de stride jerneléker. SColumbus Vitt. 87 (c. 1678). Har skyars strida storm hans skogar i eld förtärt? Almqvist Törnr. 1: 154 (1839). Karln hade vunnit .. och strida rop af fägnad höjdes öfver denna utgång. Högberg Vred. 2: 323 (1906). Strindbergs 80-talsdiktning är .. ett motsatsernas spel, som inte kunde te sig stridare. Homén HforsTeatr. 3: 112 (1919). — särsk.
a) (fullt br.) om strömmande vatten (vattendrag l. ström l. fors i sådant): som rinner våldsamt l. häftigt o. kraftigt (med mycket vatten o. stark strömning); jfr b—d. G1R 20: 87 (1549; ss. adv.). Then strida Donaw. Spegel ÖPar. 39 (1705). Det fans ej bäck, hur strid han var, / hvaröfver han ej Ingborg bar. Tegnér (TegnS) 4: 10 (1822). Sjöarne sammanbindas af strida forsar. Torpson Norden 253 (1887). Strömholm Fält. 236 (1977; om bäck). — jfr VÅR-STRID. — särsk.
α) i utvidgad l. överförd anv., om vattendrags lopp l. fart l. flöde l. om våg o. d. Ehrenadler Tel. 674 (1723; om fart hos bäck). Stranden, / der en flod dref strida böljor. Geijer Skald. 142 (1815, 1835). Den förut så spaka sjön blef till den grad strid, att han med möda kunde få båten framåt. Englund Ged. 40 (1853). (Klarälvens) lopp är stridt och forsande. Torpson Norden 195 (1887). Ambolt Kar. 83 (1935; om flöde i flod).
β) allmännare l. bildl.; äv. i uttr. stritt följa, mycket tätt följa. Det gick en strid ström av människor genom grindarna. Samdräktighet en flod af Fridsens gyllne Å, / .. Kring Kärlighetens strand desz strida Strömmar gå. Frese VerldsD 37 (1716, 1726). Så länge .. (njutningarna) kunna stridt följa hvarandra, sällan afbrutne af den tomma ledsnadens mellanskof, är man lycklig. GRegnér i 2SAH 3: 64 (1802). Vi (måste) tjuta med ulfvarne, och när strömmen är alltför strid anses det käringaktigt att sträfva deremot. Lundgren MålAnt. 1: 21 (1870). Motionsfloden stridare i år än tidigare. NDA 22/1 1936, s. 1. Då han talade till henne kommo hans ord i en lågmäld oerhört strid ström. Hedberg BleknBrud. 363 (1951).
b) (fullt br.) om regn, hagel o. d.: som faller mycket tätt (o. med stora droppar), ymnig, kraftig, kraftigt nedströmmande; äv. dels om regn- l. hagelskur: som faller med täta (o. stora) droppar l. korn, dels om vattenstänk o. d.; i pl. äv. om regndroppar; äv. bildl. Weste (1807; om regn). Carnevalens ande hade nu fått makt med romaboarne .. blombuketter och confetti haglade stridt genom luften. Bremer GVerld. 2: 182 (1860). Ett barns tårar, det är sommarregnet: stora strida droppar, som snart bortdunsta. Laboulaye Folksag. 142 (1867). Sjön slog hårt mot förstäven och hon blev våt av det strida stänket. Reuter 2: 42 (1922). Jändel HedHav. 36 (1925; i pl., i bild, om hagelskurar). Frågorna duggade stritt. SvHandordb. (1966).
c) (fullt br.) om tårar: (stora o.) tätt rinnande; ymniga; äv. om tåreflod o. d. (jfr a): bestående av sådana tårar; äv. bildl. Fälla, gråta (äv. (ut)gjuta) strida tårar. För dig jag faller ner, / Och under tårar strida, / Så godt jag kan, dig ber. SionSång. 1: 33 (1743). Lät strida glädjetåren / Balsamiskt två din rosenkind. Stagnelius (SVS) 1: 263 (c. 1813). Silfverklara himmelstårar falla stridt på jorden ner. Nicander 1: 199 (1824). Mången blick, på tårar arm, / i strida floder flöt. Runeberg ESkr. 1: 4 (1846). Nu kommo tårarna. De störtade ur hennes ögon, runno stritt utför kinderna. Krusenstjerna Fatt. 4: 167 (1938).
d) (fullt br.) om svett: som flödar ymnigt; äv. om svettdroppar: som kommer tätt. Strid nedströmmade svetten. Johansson HomIl. 23: 715 (1848). Medan bröstet våldsamt hävs / i vågor och från pannan svetten lackar stritt. Risberg Gnejs 28 (1927). Ett rött ansikte, där svettdropparna runno strida. Krusenstjerna Pahlen 5: 126 (1933).
e) (†) om hyttgång: som förlöper under stark o. snabb genomströmning av malm. JernkA 1854, s. 73. Därs. 1897, s. 354.
3) (i sht i vissa trakter l. i vitter stil) hård (se d. o. 6, 6 b, c) l. sträng l. bister l. svår; betungande; ofördelaktig o. d. Wåre vndersåtare i Thorssillia .. hafwe .. sig .. beklagat, att the hafwa strijder wicht ther i staden änn i Stregnääs och andre städer ther näst omkring Mählaren. PrivSvStäd. 4: 31 (1594). Theras kosthållning, som är strid nog, kan ej räknas mindre, än lika med lönen. Mozelius BeskrNora 140 (1791). Rundt omkring henne ligger den karga och strida verkligheten. Böök 1Ess. 158 (1913). Är april blid, blir maj strid (och tvärtom). Hembygden(Hfors) 1916, s. 108.
4) (numera mindre br.) om person (l. om ngns väsen o. d.): häftig (se d. o. 3) o. enveten l. påstridig l. hård (se d. o. 8) l. styvnackad l. energisk (äv. om varg: vild o. d.); förr äv. dels om djur: som energiskt kämpar emot vid fångst, dels i överförd anv., om ord. LejonkDr. 250 (1687; om ord). Min Herre eljes wet, jag intet är så strider, / Som ofta mig förbrår, jag är för mycket blider. Kolmodin QvSp. 1: 20 (c. 1710, 1732). I djupaste watnet går stridaste fisken. Serenius T 3 a (1757). Högberg Vred. 1: 195 (1906; om varg). Man kan säga att Sigrid Undset skildrar strida naturer med mästerskap. Böök 4Sekl. 207 (1922, 1928). Silfverstolpe Heml. 69 (1940; om persons väsen).
5) (i sht i vitter stil) om sång l. poesi: som är estetiskt stötande l. oskön, som kännetecknas av fonetiska missljud l. dyl., sträv; jfr SKORRA, v.1 4 a. Hade min själ en ann, som vid den sig fäste, / .. Då skulle min kalla och strida sång må hända / Varmare, mjukare toner i dagen sända. Bååth Allf. 132 (1884). Österling i 3SAH LXVII. 2: 42 (1958; om poesi).
6) (numera mindre br.) som består blott av det som huvudordet betecknar, ren (se REN, adj. 7, 10) l. oblandad l. renodlad; oavbruten; äv. ss. adv.: i o(av)bruten följd, tätt. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 217 (i superl., om ngns ungdom). GRegnér i 2SAH 3: 64 (1802; ss. adv.). Man skänke medelclasserna lectur, men en .. passande lectur .. Will man gifwa dem wetenskap .. så gifwe man dem rena och strida resultater. SKN 1841, s. 170. Grå klippsträckor, där endast tall och ljung växte i strid enformighet. Ek Gräns. 25 (1918).
7) i sht lant. om säd l. spannmål l. sädesax l. utsäde o. d.: som har välmatade, stora o. tunga sädeskorn; motsatt: slö (se SLÖ, adj.2); äv. om skörd: bestående av sådan säd; äv. om sädeskorn l. frö: välmatad o. tung, som har mycken o. tung kärna (se KÄRNA, sbst.1 1 a); ngn gg äv. om födoämne: skuren i tärningar stora som sädeskorn. Thet tu skulle lathe fodre någett striidt korn till Hesterne, thet är icke förnöden. G1R 19: 198 (1548). RP 2: 35 (1630; om råg). Kalm VgBah. 40 (1746; om sädeskorn). VetAH 1748, s. 33 (om rågax). Den hwita eller så kallade Engelska Hafren, är til alt bruk i hushållet den tjenligaste, såsom stridast och mäst mjölgifwande. Brauner ProjOec. 71 (1788). Dubb ÅmVetA 1796, s. 42 (om skörd). Allt utsäde bör vara rent och stridt. Arrhenius Jordbr. 2: 6 (1860). Grafström Kond. 246 (1892; om frukter, skurna i små tärningar). Stritt utsäde. SvHandordb. (1966). — jfr O-STRID. — särsk. i ordspr. Strijdh ström sträcker så länge roghsäcken räcker. Törning 143 (1677); jfr: Granlund Ordspr. (c. 1880).
8) (i fackspr., fullt br.) om sand (l. grus): som består av blott fullt utbildade (skarpa) korn (utan inslag av finare material l. jord o. d.); ngn gg äv. dels om putsbruk, dels om strösocker. König Mec. 110 (1752; om sand). Torpson Norden 30 (1887; om rullstensgrus). Grafström Kond. 36 (1892; om strösocker). Mur- och putssanden skulle vara jämn och strid. Olympiad. 1912 Red. 180 (1913). Såväl sättgruset som pågruset skall vara stritt och rent från mo och lera. Erikson HbSmågatst. 17 (1928).
9) [sannol. utgående från 2 (a), med association till STRID, sbst.] (mera tillf.) om lycka: som vinns gm helhjärtad kraftinsats i försök att övervinna ett motstånd; jfr STRIDA 1 e. Arbetet och fliten var för .. (E. Löfstedt) en form av vitalitet, en strid lycka. Johannisson i 3SAH LXV. 1: 44 (1955).
(1 slutet) -HÅRIG. som har stritt hår. Ändan (hos järven) är strid-hårig. VetAH 1773, s. 224. Johansson RödaHuv. 1: 90 (1917; om björnfällar). —
(4) -LÅTEN, adj.; pl. -låtne. [senare leden är avledn. av låta; jfr med avs. på bildning sticken] (†) styvnackad l. omedgörlig l. bråkig o. d.; jfr -låtig, -sint. KrigVAH 1835, s. 106. Schulthess (1885). —
(4) -LÅTIG. (†) = -låten; äv. i utvidgad anv., om egoism. Laurelius RelSp. 260 (1655). Den dels stridlåtiga, dels kallsinniga .. Egoismen. Schönberg ÅmVetA 1788, s. 76. —
(4) -SINT, p. adj. (†) = -låten. VDAkt. 1749, nr 310 (i pl., om oenigt äkta par). LfF 1884, s. 138. —
B (i vitter stil): (2 a) STRITT-VÄLVANDE, p. adj. om vågsvall o. d.: stritt välvande. TurÅ 1910, s. 265.
b) i sht lant. till 7. Wettersten Forssa 3 (c. 1750; i fråga om sädesslaget korn). Juhlin-Dannfelt 422 (1886).
Spalt S 12652 band 31, 1991