| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STRÖVA strø3va2, v., förr äv. STRÄVA, v.3, -ade, förr äv. -er, -te, -t, -d (pr. ind. sg. -ar Barckhusen Cotossichin 65 (1669) osv.; -er BtHforsH 1: 221 (1637). — ipf. -ade Sylvius Mornay 581 (1674) osv.; -te G1R 20: 175 (1549). — sup. -at Kempe Psalt. 469 (1650) osv.; -ed OxBr. 5: 434 (1627); -et PrivSvStäd. 3: 26 (1561). — p. pf. -ad Lind (1738) osv.; -d HC11H 1: 108 (1677: ströft)). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se d. o.), -NING (numera mindre br., Nordberg C12 1: 852 (1740), IllSvOrdb. (1964)); -ARE (se avledn.), -ARINNA (se avledn.), -ERSKA (se avledn.), -INNA (se avledn.).
1) gm att stryka tätt förbi snudda vid l. rispa (ngn l. ngt); numera bl. ss. förled i ssgn STRÖV-SKOTT. H. Maj:ts häst blef (i slaget vid Lund) ströft i hufwudet och kulan slog H. Maj:t igenom hattebrädden. HC11H 1: 108 (1677).
2) vandra l. färdas utan att följa någon förutbestämd väg l. kosa med l. utan bestämt mål, driva; stundom äv.: föra kringströvande liv, nomadisera; jfr SKOJA, STRYKA. Til hemmande af det allmänna Tiggeri, som föröfwas på Landzbygden .. af wida omkring ströfwande Tiggiare .. låter Kongl. Maj:t (osv.). Stiernman Riksd. 2210 (1719). Under sina ynglingaår i armod ströfvande mellan läroverken i Westerås, Throndhjem och Köpenhamn .. skickades han (osv.). Atterbom Minnest. 1: 255 (1848). Under .. (den blanka vattenytan) ströfva småfiskarna i tallösa stim utefter stränderna. Forsslund Djur 158 (1900). I alla fall så har jag nu gått här (dvs. i slottet) för mig själv och strövat i salarna, och drömt om allt som har hänt här. Gierow HjLust 59 (1944). Taube Svärmerier 43 (1946; om Brasiliens urinvånare). PiteåT 4/12 1985, s. 4 (om renar). — särsk.
a) om strövande i skog o. mark i rekreationssyfte. Schultze Ordb. 5135 (c. 1755). (V. Ekelund) hade .. behovet att vandra, ströva, helst i fri natur. Werin Ekelund 2: 55 (1961). — jfr FRAM-, GENOM-, KRING-STRÖVA o. SKOGS-STRÖVANDE.
b) med obj. betecknande väg o. d. Jag är drucken i natt, skänk i! / Jag gitter ej ströva min mörka bana. Heidenstam NDikt. 70 (1915). Oterdahl En 179 (1927).
c) i förb. med refl. pron., i resultativt uttr., särsk. ströva sig trött; särsk. motsv. a. När man har ströfvat sig trött bland klippor och snår. Beskow Greta 41 (1901).
d) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., ofta liktydigt med: som för ett kringströvande liv, nomadiserande; äv. i utvidgad anv., om ngt sakligt: som kännetecknas av strövande l. önskan att ströva. Det var Christendomen, som tvingade de ströfvande folkstammarne att bosätta sig i bestämda landskaper. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 9 (1852). Ett ströfvande lif. Strindberg Brev 11: 311 (1896). Med ett gammalt obändigt, strövande frihetsbegär i blodet. Siwertz Låg. 33 (1932).
e) mer l. mindre bildl.; särsk. motsv. d; i sht förr äv. ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv.: utanför det vanliga gående tankegång l. tankebana, i pl. närmast liktydigt med: flykt (se FLYKT, sbst.2 7 b). Med hvilken ilande vinge ströfvar ej tiden öfver menniskor och menniskoverk! Leopold i 2SAH 2: 155 (1798). Kanske saknar .. (Tegnér) stundom, det vill jag medgifva, det vänliga deltagande, som anspråkslöst följde hans mäktiga tanke i dess djärfvaste ströfningar. MvSchwerin (1825) hos Wrangel MvSchwerin 169. Söderblom StundVäxl. 1: 14 (1909).
3) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh., ss. förled i vissa ssgr) (i mindre enheter l. skaror o. d.) dra l. stryka omkring l. operera (på fientligt område) för spaning l. rekognoscering l. härjande o. d.; förr äv. liktydigt med: (i större l. mindre enheter dra fram o.) plundra l. härja l. föröda o. d.; förr äv. om jägare l. rovdjur o. d.: under strövande (i bet. 2) spana efter l. jaga byte (o. i denna anv. för nutida språkkänsla svårt att skilja från 2); äv. med obj. (se a, b); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; jfr REKOGNOSERA, STRÖPA, v.2 G1R 20: 175 (1549). (Fienderna har) ströffwet, heriet, mördt, brenndt och plagett ihiell, hwad the haffue öffuerkommedt. PrivSvStäd. 3: 26 (1561). Fiendens rytter .. streiffua här altt landed öfver. AOxenstierna 2: 474 (1622). Ifrån Raab äre Tijdender inkomne at 60 a 70. Turkar ifrån Stulweisenburg hade ströfwat alt in til .. Raab til at inhempta kunskap om dhet som de Keyserlige kunde förehafwa. OSPT 1687, nr 44, s. 3. Fördärva allt med strövande. Schultze Ordb. 5135 (c. 1755). Nu såg han snart en tid framför sig då han .. kunde få gå vid första tuppgal, med sin bössa öfver axeln, ut åt skogen och sträfva der så länge han fann det för godt. Knorring Torp. 1: 132 (1843). (En man på gatan yttrade:) ”Ja, vi ska mörda och ströfva; och sen blir det bättre för oss!” Bremer Brev 3: 105 (1848). Ahlman (1865). — jfr GENOM-STRÖVA. — särsk. (†)
a) i mer l. mindre pleonastisk förb. med röva l. plundra; äv. med obj. (jfr b). At plundra och ströfwa Landet. Tegel E14 98 (1612). Penningar borde intet wara til: ty theras begärelse förleder mången til stöld, röfwande och ströfwande. Isogæus Segersk. 146 (c. 1700). Albaneserne .. äro hit annalkande, för at röfva och ströfva alla Grekiska byar, der de draga fram. Björnståhl Resa 3: 266 (1779).
b) med obj.: under framstrykande plundra l. förhärja l. föröda (ngt); jfr a. (Kapten Wrangel) berättar: att Tartarne uti första dagarna Iunii brutet upp, och gådt 50,000 starcke till Perikop, att därifrån ströfwa Nieperska stranderne. KKD 5: 265 (1711). Saracenerne ströfwade Palestina. Eberhardt AllmH 2: 268 (1768). Som en röfvare i natten smögo / de förrädiska med bortgömd dolk. / .. Våra skördar komma de att ströfva. Tegnér (TegnS) 1: 263 (1808).
c) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk. i utvidgad anv., med sakligt huvudord: som utgörs l. har karaktär av l. kännetecknas av fram- l. kringstrykande l. plundrande l. härjande l. förödande skaror o. d. Enn ströffvendhe hop. G1R 20: 175 (1549). (Vetenskaperna stod lågt) emot slutet af (400-talet) .. då de mycket ledo, genom de Nordiska folkslagens ströfwande infall. Möller Kyrkoh. 153 (1774). Den ströfvande tiden har plundrat hjessans prydnad och kindens lifsfärg. Wallin 2Pred. 1: 83 (1820). Ströfvande pack. Dalin (1854); jfr 2.
d) ss. vbalsbst. -ande o. -ning, konkretare, om enskild omgång av fram- l. kringstrykande av spanande o. dyl. l. plundrande l. härjande l. förödande skaror o. d. Discurrerades om dedt ströffvande, som dee Littoviske rotta under Radziwill nu uthi Septembri månadt begådt. RP 5: 183 (1635). Vilda ströfningar i Vitterheten, värdiga endast Cossacker och Calmucker, då man söker blott hvad som kan plundras och härjas. Thorild (SVS) 3: 5 (1791). Möller (1807).
1) till 2; äv. bildl. (jfr ströva 2 e). Asa Gray, den ende af hans (dvs. Darwins) ständigare korrespondenter, med hvilken han alltemellanåt ströfvar in på lifvets djupare frågor. Quennerstedt Agnost. 19 (1888). Berg Krig. 30 (1915).
2) (†) till 3: under fram- l. kringstrykande o. spanande o. dyl. l. plundrande l. härjande l. förödande förflytta sig in (ngnstädes). K. M:tt hafuer giordt, huadh H. K. M:tt hafuer täcktz .. lätedt partier onäfste gåå och streuffa inn i Masuren, och på nogre fåå mijll när Warschow. AOxenstierna 4: 271 (1628); möjl. icke särsk. förb. Dens. 7: 487 (1632). Björkman (1889). —
STRÖVA OM10 4. (numera bl. mera tillf.) till 2: ströva omkring. Schultze Ordb. 5136 (c. 1755). Gabriel Tollin hade ströfvat om i stadens omgifningar. Lundegård Prom. 2: 75 (1893). —
STRÖVA OMKRING10 04, äv. KRING4.
2) till 2: strövande förflytta sig runt (ngn l. ngt); utom i slutet numera bl. tillf., i uttr. ströva ngt omkring. Ströfva ej sorgerna omkring oss? Wallin 2Pred. 1: 265 (1821); möjl. ej särsk. förb. Ströfva Mälarens stränder omkring. Sturzen-Becker SvSkönl. 217 (1845). Berndtson (1880). jfr kringströva. särsk. (fullt br.) i uttr. ströva land och rike omkring, strövande färdas runt omkring (i) hela landet. Cannelin (1912).
3) (†) till 3: under spanande o. dyl. l. plundrande l. härjande l. förödande stryka omkring. Låta rytteri allestädes ströva omkring. Schultze Ordb. 5136 (c. 1755). Schulthess (1885).
-DETACHEMENT. (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr detachement 3 o. -kår. KrigVAT 1847, s. 243. Ekstrand Karlbg 94 (1937). —
(2) -FÅGEL. (numera knappast br.) strykfågel; jfr strövar-fågel. Hartman Naturk. 189 (1836). Cannelin (1939). —
-FÖRETAG. (†) företag (se d. o. 3 slutet) bestående i l. inbegripande fram- l. kringstrykande under spanande o. dyl. l. plundrande l. härjande l. förödande; jfr -anfall, -parti 4. KrigVAT 1860, s. 15. —
-HOP. särsk. (†): fram- l. kringstrykande, spanande o. dyl. l. plundrande l. härjande l. förödande hop (se hop, sbst.3 I 2 a slutet); jfr -kår. Ekelund 1FädH II. 1: 55 (1830). Kringränd av fientliga strövhopar. Ljungquist NDacke 390 (1927). —
-KRIG. (†) krig fört gm ”ströveri” (se d. o. 2), gerillakrig. Ekelund NAllmH II. 1: 56 (1838). Scott Wav. 170 (1855). —
-KÅR, förr äv. -KORPS. [jfr t. streifkorps] (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) liten militär enhet (jfr kår, sbst.3 2 b) som ägnar sig åt fram- l. kringstrykande l. opererande (på fientligt område) för spaning l. rekognoscering l. plundring o. d.; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; jfr flyg-kår, gerilla 1 o. -detachement, -hop, -parti 3. Lefrén Förel. 2: 222 (1817). Sommarns sista fåglar flyktat hädan: / vinterns första ströfkår är ren här. Numers Bergl. 72 (1902). En strövkår av fredlösa, som försökte sig på någon kupp. Otter Officer 92 (1930). Strömholm Fält. 90 (1977). —
(2, 3) -NÄSTE. (†) nedsättande, om lokal utgörande tillhåll för kringdrivande mer l. mindre löst (se lös 9) folk; jfr näste, sbst.4 2 b. Åengeström (1716) hos Cavallin Herdam. 3: 278. —
-PARTI. [jfr t. streifpartie (i bet. 1) o. streifpartei (i bet. 2)]
1) (†) till 2: kringströvande skara l. grupp av människor; jfr parti 4 a. Ahlman (1865). Björkman (1889).
2) (numera knappast br.) till 2 a: för strövande anordnat parti (se d. o. 11). Botanisters ströfpartier. Ahlman (1865). Cannelin (1939).
3) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) till 3: (irreguljär) strövkår; jfr parti 4 d. Ödmann MPark 332 (1800). HT 1952, s. 165.
(1) -SKOTT. [jfr t. streifschuss] (†) skott som snuddar vid l. rispar ngn l. ngt. SD(L) 1904, nr 274, s. 5. —
-TÅG.
1) till 2: gm strövande företagen utflykt l. exkursion; äv. bildl. Strövtåg i naturen l. i det fria. Litterära l. musikaliska strövtåg. Weste FörslSAOB (c. 1817). Etymologiska ströftåg. ASScF 2: 23 (1847).
2) till 3: strövtåg (i bet. 1) utgörande l. innefattande spaning o. dyl. l. plundring l. härjande l. förödande, räd; äv. bildl.; utom ngn gg i skildring av ä. förh. numera bl. om rovdjurs o. d. sökande efter l. jakt på byte, o. för nutida språkkänsla sammanfallande med 1. Ödmann MPark 110 (1800). Herrar Academici och Leopold i spitsen för dem anse mig såsom en anförare för hela den nya Secten; ehuru jag aldrig på minsta sätt deltagit i dens ströftåg. Geijer Brev 146 (1812). Weste FörslSAOB (c. 1817; om militär operation). Hartman Naturk. 168 (1836; om isbjörns jakt). Vik ur vägen för en färdman, för en stridsman stadd på strövtåg. Collinder Kalev. 220 (1948).
STRÖVARE, m.//(ig.), om djur m. l. r.
1) till 2: (mans)person som strövar l. är benägen att ströva; äv.: människa l. djur som för ett kringströvande liv, nomadiserande människa osv.; ofta ss. förled i ssgr. Dylika färder (dvs. djurs förflyttningar) ske icke utan orsaker, hvilka böra sökas dels i desse ströfvares egna behof och lynne, dels i väderlek och andra tillfälligheter. Bergman Jordkl. 2: 469 (1774). (Vargen) är de nordliga skogarnas mest oberäknelige strövare. Boberg BortStig. 77 (1927). Hela detta system av husgrupper och denna blandade hushållning med extensiv utövning av flere näringar (i Åbolands skärgård) utgöra de sista spåren av ett uråldrigt kulturskede: strövarens. FolklEtnSt. 4: 181 (1931). jfr kring-, skogs-strövare. särsk. om djur som (ofrivilligt) lämnat l. skiljts från sin flock l. hjord o. strövar omkring för sig självt. Ännu senare (än 1860) ha lappar fångat vilda renar, förmodligen norska ströfvare, i Dalarnas fjäll. Ekman NorrlJakt 14 (1910). Samzelius Björnsk. 12 (1921; om varg).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 3: soldat, krigare o. d. (tillhörande strövkår o. d.) som ägnar sig åt l. har till uppgift att bedriva ”ströveri” (se d. o. 2), spanare l. spejare o. d.; äv. om örlogsman o. d. med motsv. uppgift o. d.; äv. om kringströvande rövare l. våldsman o. d.; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. RA II. 2: 12 (1616). Vij .. hafve .. åthschillige gånger vedh 10, 20, och mehr uthaf hans (dvs. fiendens) ströffare och skurrer litet tillijka nederhugga, och tillfånga taga. OxBr. 5: 455 (1628). Skall och skriffvas till Ammiralen Her Erich Ryningh, att han 8 eller 10 skepp vidh redden förlegger och för ströffvare och frijbytare medh 3 eller 4 skepp håller Östersjön reen. RP 5: 170 (1635). Ströfvaren och mördaren sofva i djupet af sina kulor, ända til dess skuggorna nedfalla, då vaka de förenade, och störta sig tilsammans efter sina rof. Lybecker Young 94 (1795). Åt Södern .. (har) stater och Civiliceringar blifvit började, medan norden ännu i lång tid varit Barbarer och Ströfvare. CAEhrensvärd Brev 2: 333 (1799). Spioner och strövare. Strömholm Fält. 164 (1977). jfr skogs-strövare. särsk. i mer l. mindre pleonastisk förb. med rövare. Han betedde sigh emoot them .. såsom en Röfware och Ströfware til Land och Wattn så länge som han leffde. Sylvius EOlai 475 (1678). Bergman Kärlek 122 (1929).
Ssgr: strövar-, äv. strövare-folk. till strövare 1: folk med strövande livsföring, nomadfolk. SvNat. 1923, s. 70. Lo-Johansson Zig. 50 (1929).
-fågel. (numera knappast br.) till strövare 1: strykfågel; jfr ströv-fågel. Rosenius SvFågl. 2: 72 (1921).
-lycka. (†) till strövare 2, i individuell anv., om lyckosam omgång av ”ströveri” (se d. o. 2), lyckosamt ”strövtåg” (se d. o. 2). CAEhrensvärd Brev 2: 58 (1795).
-parti. (†) till strövare 2, = ströv-parti 3. Under den förra longvariga ofrijden (1741) hafva här i församlingen (Wiitasaari) de såkallade Kivekaner el(le)r löst ströfvare partie nedslagit et partie af Ryska dragoner. UrFinlH 2: 604 (1750). Lindahl o. Öhrling (1780).
-spindel. (†) till strövare 1, 2: spindel av familjen Lycosidae (vars arter jagar sitt byte), jaktspindel, vargspindel, löpspindel. Rebau NatH 1: 677 (1879). —
STRÖVERI, se d. o. —
STRÖVERSKA, f. [jfr strövare] (i vitter stil) till 2: kvinnlig strövare. Östergren (1948; angivet ss. skönlitterärt). —
STRÖVINNA, f. [jfr strövarinna] (†) till 3, bildl., = strövarinna 2. Tranér HomIl. 456 (1820; om Pallas Athena). —
STRÖVSAM, adj. (tillf., skämts.) till 2: som strövar l. är benägen att ströva. Nisse och Miguel — ett strövsamt par. RöstRadio 1971, nr 26, s. 17.
Spalt S 13110 band 31, 1993