| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STUP stɯ4p, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
1) motsv. STUPA, v.1 I 1, 2, om egenskapen l. förhållandet att vara (tvärbrant) stupande l. i (starkt) lutande l. sluttande läge l. sträckning l. riktning l. ställning, (skarp) lutning; särsk. (ålderdomligt) i det adverbiella, stundom äv. attributiva (o. då efter sitt huvudord placerade) uttr. på stup, på lut l. på sned l. (starkt) lutande l. sluttande o. d., i fråga om person äv.: (starkt) framåtböjd l. framåtlutad (i förb. med stå l. ställa o. d. ngt ofta liktydigt med: (starkt) luta, stjälpa omkull, om båt: kränga (se KRÄNGA, v.2 6) resp. ställa osv. ngt så, att det lutar (starkt) l. står snett, tippa); jfr STUPA, sbst.1 1. VetAH 1771, s. 77. Klippan står på stup öfver vägen. Meurman (1847). Nog är det roligt att lik Pyrrho glida / På tankens verldshaf i sin goda slup; / Men om vi oförtänkt på rodret vrida, / Så båten vippar om och står på stup? CVAStrandberg 5: 91 (1862). (Sv.) sätta, lägga på stup, (eng.) tilt. Björkman (1889). De svenska fallens och flodernas vanligen svaga stup och stora längd äro givetvis en nackdel vid utbyggande. SvGeogrÅb. 1929, s. 142. Och runtomkring stod folket på stup / i underdåniga leder. Bergman GGud 89 (1939). Midnattstimmarnas rödlysande dunkel medförde också svårigheter att bedöma avstånd och sluttningarnas stup. Sundman AndréeLuftf. 300 (1967). — särsk. [delvist utlöst ur ssgr som STUP-FALLANDE, -STÅENDE, -VALVSTÅENDE] gymn. om det förhållandet att kroppen befinner sig i ett läge med huvudet nedåt o. lägre än fötterna; äv. dels om (mindre) lutning l. framåtböjning l. framfällning av kroppen med upprätthållet huvud o. rak rygg, dels om det förhållandet att kroppen befinner sig i lutande ställning med händer o. fötter i samma vågplan (särsk. i ssgn STUP-FALLANDE); i sht förr äv. ss. kommandoord; numera bl. ss. förled i ssgr (t.ex. STUP-HÄNGANDE, -VALVSTÅENDE). HjLing (1882) hos LGBranting 1: 66. Stup betyder framåtböjning. Balck Idr. 3: 132 (1888). (Den gymnastiska termen) ”Stup” — betyder, att bålen är lutad framåt genom böjning vid höftlederna, under det ryggraden hålles rak. Wide MedGymn. 9 (1895). Thulin Gymn. IV. 1: 61 (1935).
2) konkret, om stupande l. tvärbrant sluttande del l. parti av ngt; särsk. om brant (o. hög), jämn o. mer l. mindre lodrät bergvägg l. bergssida l. (höjd)sluttning, ofta liktydigt med: (bergs- l. klipp)brant l. bråddjup l. avgrund (ofta med tanke på risk för fall); ofta i förb. med det likbetydande o. allittererande stalp; äv. närmande sig l. övergående i bet.: brant (o. högt) berg, höjd o. d. (särsk. i ssgn ÄTTE-STUP); äv. i inskränktare anv., om den översta kanten l. randen av ett stup (i ovan anförd bet.); jfr STUPA, sbst.1 2. Än åter jag klättrar i branternas stup / Till ensliga mossar i dalarnes djup. Modin Dikt. 2 (1878). Och kom han (dvs. vandringsmannen) till världens ända, / .. han böjde sig öfver stupet / och stirrade in i djupet. Rydberg 1: 285 (1895). Fjällen äro i allmänhet flacka med rundade toppar och långsluttande sidor. Dock påträffas mångenstädes i det närmaste tvärbranta, otillgängliga stup. SkogsvT 1908, Fackupps. s. 206. Här (vid en sjö i Tibet) susa sagor och sägner i alla stalp och stup. Hedin Transhim. 3: 327 (1912). Det var inte den ångest man känner när man går på kanten av ett stup. Johnson DrömRosEld 78 (1949). (Resenären kom) från söder där Sierra Nevadas väldiga bergskedjor i branta stup mötte Medelhavet. Kulturen 1950, s. 66. Femton dog när buss körde ner i stup. SDS 23/6 1985, s. 21. — jfr BERG-, BRÅD-, FALL-, FJÄLL-, KLIFF-, KLIPP-, TIMMER-, TVÄR-, ÄTTE-STUP m. fl. — särsk.
a) sport. i skidbacke: specialbyggd avsats med 8—4 graders lutning, där sats tages för uthoppet i backhoppning; jfr GUPP, sbst. 2 slutet. ST 1893, nr 965 A, s. 2. (Hoppbacken brukar delas in i:) 1. Överbacken (hopptornet), 2. Stupet (där hopparen lämnar överbacken), 3. Underbacken (där hopparen tar mark), 4. Planet (där uppbromsningen sker). Bertilson SportRegelb. 2: 87 (1972).
b) i jämförelser o. oeg. l. bildl. anv. Bååth GrStig. 10 (1889). Nu som förr, då jag sett ångstens djup / likt svarta pass bland ödsligt branta stup, / sig samlar (osv.). Söderberg Dikt. 80 (1901). Brillorna hade han makat ned ett stycke på näsans jovialiska stup. Essén Doll. 69 (1917). Ånej, tattarna är inte så glada som folk tror. De glittrar utmanande på ytan, men är mörka inåt, med skrevor och stup. Lundkvist Vindingev. 10 (1956).
3) [eg. oeg. anv. av 2] (numera bl. i skildring av ä. förh.) om avloppsöppning (i golv i sågverk) varigm spån l. bakar (se BAK, sbst.2) kastades ned till en i undervåningen befintlig ränna l. rännor l. stående transportvagn. I åtskilliga fall låter man kolveden (vid sågverket), sedan den avkapats till erforderlig längd, falla ned genom ett stup till en i sågens undervåning stående vagn. HbSkogstekn. 466 (1922).
-BÅGSTÅENDE, p. adj. (†) stående med framåtböjd rygg i bågform o. upprätthållet huvud. LGBranting 1: 67 (c. 1860). (Härledd utgångsställning:) Stupbågstående. Är en förening af stup- och bågstående. Hartelius Sjukgymn. 28 (1870). —
-FALLANDE, p. adj. gymn. om utgångsställning o. d. i gymnastik: som innebär att kroppen befinner sig i lutande ställning vilande rak på händer o. tåspetsar. Balck Idr. 3: 151 (1888). —
-FALLMOTSTÅENDE, p. adj. gymn. om utgångsställning o. d.: som innebär att kroppen stödd mot något böjda armar är fälld framåt med rak rygg mot ribbstol o. d. Hartelius Sjukgymn. 29 (1870). —
-HÄNGANDE, p. adj. gymn. om gymnastisk ställning l. rörelse o. d.: som innebär att ngn hänger i armarna i ribbstol l. lina o. d. med huvudet lägre än fötterna o. med rak kropp resp. att ngn förflyttar sig i sådan ställning; äv. substantiverat, särsk. i uttr. göra stuphängande, hänga i armarna i ribbstol o. d. med huvudet nedåt o. med rak kropp. LGBranting 1: 66 (c. 1860; om utgångsställning). Stuphängande krängning på lodlina. Balck Idr. 3: 169 (1888). När Von Oben haltade undan, var han röd på halsen och öronen, som om han gjort stuphängande mot ribbstolen. Femtital 1952, nr 2, s. 31. —
(2 a) -KARAKTÄR. En mycket tvärbrant men kort utförlöpa, nästan av stupkaraktär. IdrBl. 1935, nr 6, s. 3. —
(2) -LAV. [lavarna växer ofta på lodytor av klippor o. stup] bot. laven Nephroma bellum (Spreng.) Tuck.; förr äv. dels om laven N. resupinatum (Lin.) Ach., luddlav (jfr -mossa), dels om laven N. laevigatum Ach., västlig njurlav. VetAH 1795, s. 50 (om N. resupinatum). Krok o. Almquist Fl. 2: 128 (1907; om N. laevigatum). Moberg o. Holmåsen Lavar 170 (1982; om N. bellum). —
(2) -MOSSA. (†) laven Nephroma resupinatum (Lin.) Ach., luddlav (som ofta växer på lodytor av klippor o. stup); jfr -lav. Linné Fl. nr 1096 (1755). —
-RÖRELSE. gymn. om gymnastisk ställning med huvudet nedåt o. lägre än fötterna l. om enskild kroppsdels l. hela kroppens förflyttning med nedhängande huvud (o. rak rygg). HjLing (1882) hos LGBranting 1: 68. Ordet stuprörelser (har) erhållit en trefaldig mening: nemligen 1) ställningar med sänkt hufvud, 2) sådana ställningar under någon enskiljd kroppsdels rörelse, 3) hela kroppens förflyttning med nedhängande hufvud. Dens. Därs. 70. —
-SITTANDE, p. adj. (†) om gymnastisk ställning o. d.: som innebär att kroppen är framåtlutad l. framfälld med upprätthållet huvud o. rak rygg, framfällsittande. Hartelius Sjukgymn. 36 (1870). —
-SLINGRING. gymn. slingring utförd i riktning nedåt med huvudet före. Balck Idr. 3: 173 (1888). jfr spiral-stupslingring. —
-STÅENDE, p. adj. gymn. om gymnastisk ställning o. d.: som innebär att kroppen vilar i rakt läge på händerna med huvudet nedåt o. fötterna stödda mot en vägg l. en person l. ett redskap o. d.; äv.: som innebär att kroppen är något framfälld med upprätthållet huvud o. rak rygg. Hartelius Sjukgymn. 27 (1870). Sjögren TaStjärn. 22 (1957). —
-STÄLLNING. gymn. om gymnastisk ställning o. d.: som innebär att kroppen befinner sig i ett läge med huvudet nedåt o. lägre än fötterna l. att kroppen är framåtlutad l. framåtböjd l. framfälld med upprätthållet huvud o. rak rygg l. att kroppen befinner sig i lutande ställning med händer o. fötter i samma vågplan. PedT 1893, s. 120. —
-VALVSTÅENDE, p. adj. gymn. om gymnastisk ställning o. d.: som innebär att kroppen i böjd ställning vilande på händerna med huvudet nedåt o. med fötterna stödda mot en vägg l. en person l. ett redskap o. d. bildar ett svagt lutande valv från huvudet upp till fötterna. Thulin Gymn. IV. 1: 63 (1935).
Spalt S 13299 band 31, 1993