Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STUPIG stɯ3pig2, adj. -are.
Ordformer
(-ig 1761 (: stupiga, pl.)—1935. -ug 1759 (: stupuge, pl.))
Etymologi
[sv. dial. stupog; avledn. av STUPA, v.1 (o. STUP, sbst.1)]
(numera i sht i vissa trakter) brant stupande. Ferrner ResEur. 162 (1759). Husen i Prairie äro mäst bygde af trä, stupiga trä-tak, wäggarna i stället för måsza i springorna bestrukne med ler. Kalm Resa 3: 280 (1761). TurÅ 1906, s. 166 (om berg). Sen ledde en smal, stupig, kolmörk trappa upp till den knarrande vinden ovanpå. Aronson Medalj. 189 (1935).

 

Spalt S 13325 band 31, 1993

Webbansvarig