| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SURRA sur3a2, v.2 -ade. ((†) imper. surr Rosenfeldt Tourville 9 (1698)). vbalsbst. -ANDE, -ING (†, PH 5: 2988 (1750), Rydberg Frib. 363 (1857)), -NING.
1) i sht sjöt. medelst (flera omvirade slag av) tåg l. kätting l. rep l. lina l. snöre o. d. göra fast (ngn l. ngt (äv. sig)), fastbinda, naja; säkra; äv. i uttr. surra fast ngn l. ngt l. surra ngn l. ngt fast; äv. dels allmännare: binda fast (ngn l. ngt), dels abs.; i förb. med loss, i fråga om att lossa ngt som surrats på ovan angivet sätt (se a). Surra ankaret. Constapel surra Styckerna fast. SkepCommSkepzb. 1689. Någre dricks-fat, som lågo surrade på däcket och refvos lösa, stodo ej at rädda. Landell Bligh 17 (1795). Surra aldrig skotet i byväder. Weste FörslSAOB (c. 1817). Moln syntes i norr. Kaptenen, som visste hvad detta skulle betyda, lät genast surra kanoner och allt löst. Strindberg SvÖ 3: 10 (1884). För att gifva bommen stadga var den surrad till en tvärs för balkarne flytande balk och för öfrigt sammanhållen af fem stålkablar. TSjöv. 1891, s. 433. Annars låter jag surra herren vid stormasten och smaka daggen! Högberg Frib. 340 (1910). Med remmarna band Jim Cox honom till händer och fötter, släpade honom till ett träd och surrade fast honom vid stammen. Janson CostaN 2: 53 (1910). Besättningen surrade sig i riggen, men en man slets i sjön. SvD 17⁄10 1916, s. 9. Surra rodret (dvs.) att med en lina eller på annat sätt låsa rodret (rorkulten eller ratten) i ett bestämt läge. Rydholm (1967). — jfr FAST-, HOP-, OM-, SAMMAN-, SJÖ-SURRA o. KRYSS-SURRNING m. fl. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) i uttr. surra loss ngt, lossa ngt som surrats. Derefter surrade han raskt loss sin hökass. Benedictsson Folkl. 79 (1887).
b) sjöt. ss. vbalsbst. -ning i konkret(are) anv., dels om enskild omgång av surrning, dels [jfr t. surring, tåg] om tåg l. rep. l. stropp o. d. som används vid surrning; äv. allmännare. Händelser, som .. böra räknas under Hafweri .. (är bl. a.) när Skeps-båt kappas från sin surring på däcket och sättes öfwer bord. PH 5: 2988 (1750). En stört-sjö .. hwilken .. släpade bort ofanteliga stockar, jollen, båten, med et ord, löst och fast på däcket, oagtat altihop war försedt med dubla surringar. Wallenberg (SVS) 1: 150 (1770). Hvarje surrning .. utgöres af ett tåg lagdt i flera parter sålunda, att hvarje part är intagen igenom ett i slädans ända uttaget hål. Witt Skeppsb. 302 (1863). Han stannade kälken vid södra ändan av vassbältet och började lossa surrningarna. Sparre Tattarbl. 35 (1923). Det hela utan en enda spik, sammanhållet av sinnrika och solida surrningar. Andersson KinPingv. 426 (1933). Man nödgades till förekommande av ras förse många fialer med spjälstöttningar och med surrningar av järntråd. NFMånKr. 1939, s. 566. Surrning .. (dvs.) speciellt för ändamålet tillverkad stropp med hakar, kauser och sytåg för att hålla fast något. SohlmanSjölex. (1955). jfr ANKAR-, BOGSPRÖTS-, BÅT-, PORT-, RATT-, SAX-, SID-, SLÄD-, STYCKE-SURRNING m. fl.
c) (numera bl. tillf.) i det bildl. uttr. surra tungan, hålla tyst, tiga. Sparre Sjökad. 310 (1850).
2) med avs. på rep l. snöre o. d.: anbringa i (ett l.) flera varv (omkring l. kring l. om ngt l. ngn), linda, sno; äv.: hopknyta. Lindfors (1824). Yllehalsduken var surrad kring den långa halsen, försvann under västen och slöt sig tätt åt som en militärkrage. Benedictsson Folkl. 71 (1887). Kabelgarn surradt kring oljerocken vid handleden och kring oljebyxorna vid fotknölarna. Nylander Sjöfolk 2: 187 (1906). (Fiskaren) surrade ett par segelgarnsändar om fötter och händer på honom, så att han inte skulle rymma. Lagerlöf Holg. 2: 227 (1907). (Han) surrade grimskaftet om frambenen på hästen. Schulze KanadPrär. 216 (1931). — jfr OM-, SAMMAN-SURRA.
SURRA IHOP10 04, äv. HOP4. till 1, 2, särsk. till 1: förena (olika föremål) gm fastsurrning; konstruera l. bygga (ngt) gm att fastsurra olika föremål vid varandra. Cavallin (1876). De taga hela knippor av genomtorr, gul säv från fjolåret och surra ihop dem till cigarrformiga spolar. Hedin Pol 1: 146 (1911). (Man) surrade .. ihop en flotte av tomfat och bräder. Dens. Front. 497 (1915). jfr hopsurra. —
1) till 1, 2: surra (ngt) på nytt. Mitt bagage hade genom gnidning och skakning lossnat och måste surras om. Hedin GmAs. 1: 41 (1898).
2) till 1, 2: omvira l. omlinda l. binda rep l. snöre(n) (om ngt); äv. med obj. betecknande rep osv.: omvira osv.; äv. abs. Bergdahl Antip. 62 (1906; abs.). En timme senare blev han uppkallad för att surra om en stor koffert. Ashton-Wolfe OndTjusn. 276 (1931). Surra om ett rep om ngt. SvHandordb. (1966). —
SURRA OMKRING10 04. till 2: surra om (ngn ngt), sno om. Eleonora .. och Mina .. hade redan svept en stor shawl öfver hans axlar och tre unga herrar surrade omkring honom ett lakan, som skulle föreställa en kjol. Bremer FamH 2: 197 (1831). —
SURRA SAMMAN10 32 l. 40, äv. TILLSAMMAN040, äv. 032. till 1, 2: surra ihop. De olika hvarfven (i en stockflotte) kunna på lämpliga ställen dymlas eller surras tillsamman. Zethelius Fältarb. 78 (1892). Farbror Einar låg där. Hans händer voro bakbundna och hårt surrade samman. Lindgren MästBlomkv. 111 (1946). jfr sammansurra. —
SURRA TILL10 4. till 2: binda till, binda åt (ngt) (så att det sitter hårt), surra åt. De första varven av det mångmeterlånga skärpet surras till så hårt som någonsin är möjligt. Kræmer ResJap. 63 (1913). —
SURRA UPP10 4. (vard.) till 1, 2: dra l. föra upp (ngt) o. fastsurra det, binda upp (ngt); med avs. på hår o. d.: sätta upp, fästa upp; förr äv. med avs. på ankare. Nordforss (1805; med avs. på ankare). Surra upp hängmattorna. ÖoL (1852). Ibland surras flätan upp i en knut, mera sällan hänger den utefter ryggen. Kræmer ResÖst. 52 (1913). —
(1) -PORTBAND. (†) för surrning avsett l. använt tåg varmed stycke- l. kanonport kunde hållas öppen l. stängd. Sidst klädes och giöres Portarne wäl täta med Walmar, och förses med goda surr Portband. IInventConstapl. 1⁄71752, s. B 2 a. —
(1) -TAGEL. (numera föga br.) om ett slags tåg(virke) använt l. avsett till surrning; jfr -tåg. Grundell AnlArtill. 1: 24 (c. 1695). (Sv.) Surrtagel, (eng.) Breast-frapping. Ramsten 59 (1866). —
(1, 2) -TÅG. i sht sjöt. tåg använt l. avsett till surrning; äv. i allmännare anv.; jfr surrnings-tåg. Exercitier med Styckene .. Proppen uhr Stycken .. Löös Tallior och Surtåug. Rosenfeldt Tourville 107 (1698). Surrtågens Längder tages til .. Koobryggan til hwar ända, 4ra gånger öfra Skieppetz bredd. Rajalin Skiepzb. 230 (1730). Till slut hade vi dock släden åter uppe på snön, men funno till vår förfäran att en stor del av fiskförrådet glidit loss under surrtåget. Macfie o. Westerlund Wasaw. 272 (1935).
B (†): (1) SURRE-GODS. gods som bör surras. Carlén Skuggsp. 2: 5 (1865). —
C: (1) SURRNINGS-ANORDNING~020. anordning använd l. avsedd till surrning. Under segling voro bogankarna upplyftade till kranbalkarna och där upplagda med hjälp av särskilda surrningsanordningar. SvFlH 2: 280 (1943). —
(1) -GARN. (relativt grovt) garn använt l. avsett för sammanhållning av förpackning o. d. TNCPubl. 76: 166 (1981). —
(1 b) -KLAMP. klamp (se klamp, sbst.1 1 a) använd till l. avsedd som stöd för surrning o. d. ÖoL (1852). —
(1 b) -KLOSS. jfr -klamp. Lavettaget försäkras genom surrningsbrokar med stroppar, surrningsklossar och surrningsbult. UFlott. 3: Bih. 74 (1906). —
(1) -KÄTTING. jfr -tåg. Ramsten 16 (1866). Surrningskettingen bör vara så svår att den i styrka motsvarar storstängvindarerepet. Frick o. Trolle 131 (1872). —
(1(b)) -RING. Surrings och talje-skänklings ringar. PH 6: 4190 (1756). (Surrningen) pålägges .. sålunda: ena sladden fastsättes med gårdingsstek och bäntsel om rundhultet som skall surras, tages derefter genom surrningsringen, så rundtörn om rundhultet, genom ringen o. s. v. Frick o. Trolle 46 (1872). —
(1 b) -SLAG. (numera bl. mera tillf.) om varv på surrning; jfr slag, sbst.1 21. Platen Glascock 1: 287 (1836). Om man har tillgång på en flåte eller pråm vindas surrningsslagen styfva, med ett å denna anbringadt spel. Frick o. Trolle 132 (1872). —
(1) -TÅG. i sht sjöt. tåg avsett för l. använt vid surrning; jfr surr-tåg; äv. i allmännare anv. (motsv. surra, v.2 2). Möller (1790). Ledarna gingo på skidor bredvid var sin kälke med ändan av surrningståget i hand för att passa på både hundarna och kälken, så att det inte gick galet. Ymer 1932, s. 14.
Spalt S 14668 band 32, 1998