| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVIDA svi2da2, v.2 -er, sved sve4d (svedo sve3dω2), svidit svi2dit2, sviden svi2den2 (ipf. sved LPetri Kr. 76 (1559) osv.; svidde Petreius Beskr. 1: 21 (1614), Kolmodin QvSp. 2: 319 (1750). — sup. svidet G1R 4: 286 (1527); svidit SvMerc. V. 4: 260 (1738) osv.). vbalsbst. -ANDE; -ARE (se d. o.); jfr SVID, sbst.3
I. intr. (o. refl.).
1) åstadkomma l. vålla ytligt lokaliserad smärta som beror på l. (i sht) upplevs ss. liknande den som vållas av kontakt med eld l. ngt alltför hett, åstadkomma osv. sådan smärta som erfars då man bränner sig, åstadkomma osv. sveda, göra ont på sådant sätt. Pepparn svider på tungan. Den vassa vinden sved i skinnet. Lijka som Saltet swijder i Ögat, och Watnet giör intet gagn på Skipzkiölen; Altså är och medh en giäst, som intet är wälkommen. Grubb 877 (1665). Et svidande sår. Möller (1790). Myrorna .. spruta ifrån sig en vätska, som svider då den kommer på skinnet. Berlin Lrb. 49 (1852). Och kölden nyper i hans gråa ragg, / och svälten svider i hans tomma buk. Tegengren Lyr. 52 (1914). Man häller svidande lazarol på såret i axeln. Johnson Nu 158 (1934). Vattnet var kallt och svidande salt. Ancker Haslund Zaj. 182 (1934). Vi ungar .. vrålade av ursinne .. när såpan sved i ögonen så man trodde man skulle bli blind. Strömstedt MittLiv 1: 8 (1981). — särsk.
a) opers.; ofta med bestämning inledd av i l. på, med huvudord betecknande var smärtan är lokaliserad. Det sved i ögonen av tvålen. Th(ett) werker ij mitt huffuudh / th(ett) suidher wthi mitt bröst. Visb. 1: 59 (1573). Så börier sedan i wår Näse-Snibb at swjda. Warnmark Epigr. H 2 a (1688). Det svider på tungan, i halsen, i skinnet. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Han) höll just på att raka sej och det sved i skinnet. Fogelström BorgTr. 234 (1957).
b) mer l. mindre bildl.; särsk.: vara i hög(sta) grad kännbar (se KÄNNBAR 9), erfaras l. kännas ss. mycket smärtsamt l. obehagligt; förr äv. opers., med indir. obj. o. utan subj.; i sht i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: kännbar l. betydande (se d. o. 3 a δ) l. bitande. Korszet är oss .. nyttigt, ändoch thet swijdher, och wij gerna wore ther aff medh. LPetri 1Post. O 5 a (1555). Mig än i hiertat swider, / Så tidt jag täncker på the jämmerfulla tider. Kolmodin QvSp. 1: 229 (1732). Sanningens ljus skall än en gång svida i dårens öga. Kellgren (SVS) 5: 177 (1788). Denna onyttiga utgift sved i mig. Berzelius Res. 4 (1812). Han teg och kände samtidigt, hur tystnaden sved i hans bröst. Söderberg MBirck 189 (1901). Det sved i honom och det sjöd; han ville komma ifrån värsta skammen genom att icke visa sig ovetande. Strindberg NSvÖ 1: 62 (1906). Det kan komma att svida en smula i plånboksskinnet. VFl. 1933, s. 1. DN(A) 20 ⁄ 12 1964, s. 1 (om vidräkning). (Finansministern) försvarar sig mot den svidande fackliga kritiken mot budgeten. DN 11 ⁄ 1 1986, s. 1. — särsk. (†) i förb. med efter, dels opers., med l. utan indir. obj., för att beteckna att det blir kännbara efterräkningar (för ngn), särsk. i sådana uttr. som så l. att ngn svider efter, så det svider efter, dels om straff: kännas efteråt. Obestondt och twedrecth haffuer lenge nooch warit her j riikit oc haffuer ey annath eptherfolgt æn wppenbara schada och fordarff, saa oss alla swidher epther. G1R 2: 13 (1525). Hwar thet så hender at han (dvs. Gud) warder forachtat, thå wil han så straffa ther offuer at ther skal swijdha epter. OPetri 3: 431 (1530). Hertogh Magnus .. hadhe .. så botat ketslarna, at Konungen (dvs. kung Valdemar) och Drottningen fast svedh effter. LPetri Kr. 76 (1559). Thett moste en gång brista wtt med .. (böndernas) onska, så att de kunde få straff som kunde suida någott efter ock minas, för ähn the kunde wända igen med theras ohörsamhett. Brahe Kr. 45 (c. 1585). Bryter en lofwen, klappan på fingren, så thet swider effter. Swedberg Lefw. 238 (1729).
2) om kroppsdel (ngn gg äv. om ställe på kroppsdel, förr äv. om person): erfara l. uppleva ytligt lokaliserad smärta som beror på kontakt med eld l. ngt alltför hett l. som liknar sådan smärta; ss. vbalsbst. -ande äv. konkretare: sveda (se SVEDA, sbst.1), svidande smärta. OPetri Kr. 79 (c. 1540). När .. (myrorna) pissa på en menniskia, suijdher rumet ther af skräckligha, och uplöper, som thet wore näslebrendt. Forsius Phys. 287 (1611). Han wärkte och suedh / lade sigh j askan needh / och fälte wäll många tårar. Visb. 3: 34 (c. 1635). (Hon) hade stoor Wärck i wänstra Bröstet, swijdande och brännande i Magan såsom een Eeld. UHiärne Suurbr. 187 (1680). Jag önskade, at wij nu straxt hade fatt uppå honom medan min rygg ännu swider af de hugg som jag fådt. Lagerström Holberg Jean 70 (1744). Ögonen svider av tvålen. SvHandordb. (1966). — särsk. mer l. mindre bildl., i fråga om mental smärta; i sht om hjärta. Nu moste wår hierta / både swijda och werkia. TobCom. C 3 a (1550). Efter dit samwete icke swider öfwer din synd .. så har du ingen drift at framgå til Nådastolen. Nohrborg 524 (c. 1765). Och prosten grät / — tacka för det, / han talte om yttersta dagen! / Och alla gräto vi ymnigt med, / ty köttet sved / och själen var allt satt i klämma. Fröding Guit. 30 (1891). Jag svider som ett enda sår, när du talar så der! Hallström Purpur 150 (1895). Hon lämnade barnet med svidande hjärta. SvHandordb. (1966).
3) med subj. betecknande person (l. kollektiv av personer): lida ont l. utstå obehag o. d.; särsk. (o. numera nästan bl.) i uttr. svida för ngt, lida l. sota (se SOTA, v.1 2) l. umgälla för ngt; förr äv. i uttr. svida inför ngn, utstå obehag inför ngn, utsättas för obehag av ngn. G1R 4: 286 (1527). För thet osz lustat mäst, få wi nu swårast swida. Kolmodin QvSp. 1: 209 (1732). Det är, med få undantag, kungars sed, att låta andra svida för deras dårskaper. Crusenstolpe Mor. 1: 74 (1840). Vi som varit den gamles Rådgifvare få väl under tiden svida inför pressen och Ständerna. Dens. CJ 2: 316 (1845). Det är naturligt att den mest romantiske af den romantiska skolan måste hata satiren, under hvars gissel han sjelf så ofta sved. BEMalmström 1: 254 (c. 1860). Ni ska minsann få svida för det här! Törngren Jepson LadyNoggsMedl. 188 (1912). Den psalmboksfråga, som det senare 1800-talet och en god del av 1900-talet arbetat, lidit och svidit för. OoB 1936, s. 47. Han fick svida för sin obetänksamhet. SvHandordb. (1966). — särsk. (numera bl. tillf.) refl., i uttr. svida sig till ngt, gm att göra svidande (i bet. I 1 b) erfarenheter förvärva sig ngt. När krafvet på .. (kunskapen om hur en skjorta skall sys) senare träder .. (kvinnorna) inför ögonen, få de antingen skjuta det öfver på andra eller svida sig till kunskapen. Tenow Solidar 3: 38 (1907).
II. tr. (numera föga br.)
1) orsaka l. vålla sveda (se SVEDA, sbst.1) l. svidande smärta hos (ngn l. ngt); äv.: åstadkomma (svidande sår ngnstädes); äv. bildl. (Tanken på att bli ertappad) sved Jim som en pisksläng efter ryggraden. Högberg Jim 10 (1909). Det stora kärlekssår, / som denna flickan kära / har svidit i mitt bröst. Hembygden 1911, s. 13.
2) sveda (ngt; se SVEDA, v. 1); bränna (ngn, äv. sig l. ngt); äv. bildl. Öpna säcken när Grijsen är gifwen, du får honom intet när han blijr swiden. Grubb 913 (1665). Academien kan .. icke göra staten effter förwandlingen, ty då swijde wij oss sielfwe, det wij göra förslag på det som owist är. Annerstedt UUH Bih. 2: 130 (i handl. fr. 1670). (Elbers) rökte .. sin cigarr så till ända, att den började svida honom på tungan. Almqvist AmH 2: 185 (1840). I Våmhus brukade man .. svida grisen, d. v. s. med eld sveda av det ludna. Levander DalBondek. 1: 320 (1943). — jfr AV-SVIDA.
3) i uttr. svida långbod, i fråga om l. ss. namn på lek varvid vissa deltagare som står i en avdelning (kallad bod) skall försöka bränna (se BRÄNNA, v. I 6) andra deltagare utanför boden. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 241 (1949; om förh. på Gotl. på 1880-talet).
SVIDA OM10 4. svida kortvarigt o. sedan sluta svida; äv. bildl. Man tyckte det var bäst att ”låta det svida om med ens” och derför hade man, så vidt görligt var, stält till med mottagandet af alla inackorderingarne på en gång. Hedenstierna FruW 16 (1890). Svedan efter pryglet hade han glömt, dessa käpprapp hade svidit om för länge sedan. Moberg Rask. 190 (1927). —
SVIDA TILL10 4. plötsligt o. kortvarigt svida; äv. dels opers., dels mer l. mindre bildl. (jfr svida, v.2 I 1 b). Det sved till i Göstas bröst då han såg henne. Hedenstierna Fideik. 23 (1895). Det svider till i fingern. Larsson Kunsk. 96 (1909). Sanningar som svider till och efterlämnar röda strimmor som piskrapp. Lundkvist Spegel 15 (1953). —
SVIDA UT10 4. om ngt som tillfogar svidande smärta: svida färdigt, svida till slut; ofta bildl. (jfr svida, v.2 I 1 b); äv. om piska, med tanke på piskrapp. jfr svida över. Tilas CurrVitæ 121 (1756). När han efter tre timmars väntan, under hvilken han haft tid att känna slaget (av en missräkning) svida ut, åter satt på tåget, tänkte han (osv.). Strindberg Fagerv. 216 (1902). Högberg Vred. 1: 306 (1906; om piskor). —
SVIDA ÖVER10 40. svida ut. Tack! att du gjorde ett raskt snitt i hjertat (genom ett sorgebud), det svider väl öfver. Wetterbergh Selln. 239 (1853). Lundell (1893).
-KNOTT. entomol. om millimeterstor, blodsugande mygga av familjen Ceratopogonidae (som tillfogar mycket irriterande bett; jfr sveda, sbst.3, svidare). Swidknotten är en liten mygg, långt mindre än alla andra af myggen, stor som en stor loppa, hwitgrå s. nebulosa. Biter grymt, hwaräffter blifwer en swartachtig fläk, stor som ett stort loppbet. Linné Skr. 5: 96 (1732). ”Svidknottet” är temligen allmänt öfver hela Skandinavien, särdeles i Lappland, honan kryper oftast i ögonvrån på vandraren och sticker våldsamt. Thomson Insect. 319 (1862). DjurVärld 3: 400 (1963).
Spalt S 15108 band 32, 1999