Publicerad 2002   Lämna synpunkter
-SÄTA, sbst.3, r. l. f.; best. -an.
Etymologi
[fsv. säta, sittande, motsv. fvn. seta, dets.; bildat till roten i SITTA, v., med samma avljudsstadium som säter (med kort stamstavelse), slåtteräng (se SÄTER, sbst.1). — Jfr -SETA, -SÄTTA, sbst.3]
1) sittande; anträffat bl. i ssgn BORD-SÄTA.
2) [delvis med anslutning till SÄTTA, v.3] i fråga om att dagen lider mot sitt slut; anträffat bl. i ssgn DAG-SÄTA.

 

Spalt S 16319 band 33, 2002

Webbansvarig