| Publicerad 2003 | Lämna synpunkter |
TAM ta4m, adj. -are. adv. -T.
1) om djur: som hålls ss. husdjur, domesticerad; äv. om djurart l. varietet: som sedan generationer tillbaka har varit husdjur (o. som har gett upphov till nya arter l. varieteter); äv. om egentligen vilt djur: som är van vid o. orädd i förhållande till människan; äv.: sedig, foglig, from; äv. i överförd anv. (jfr a), om ngt sakligt: som vittnar om l. kännetecknas av sedighet l. foglighet hos djur. Jak. 3: 7 (NT 1526). Taamt Fää är stoort och smått, stoort Fää är Hästar, Oxar, Koor, och smått är Fåår, Getter, Swijn, etc. Risingh LandB 69 (1671). Mina wilda getter, hwilka nu hade blifwit så tama, at de ej låto förspörja någon lust at löpa bort. DeFoë RobCr. 71 (1752). Columba livia .. Stammoder för de tama dufvorne, hvilka sedan i tama tillståndet undergått så många färgförändringar. Ström SvFogl. 48 (1839). Tama biet (Apis mellifica) skiljes från alla europeiska bin derigenom, att det saknar taggar på bakersta skenbenen. 1Brehm III. 2: 44 (1876). Galoppen hade varit ganska tam, men Augustin ville inte beröfva henne den oskyldiga illusionen om dess vildhet. Åkerhielm Hvidehus 66 (1899). Nog är han tam och beskedlig, men det finns gränser även för en häst. Lindgren MästBlomkv. 31 (1946). — jfr HALV-, HEM-, O-TAM m. fl. — särsk.
a) (†) i överförd anv. (jfr huvudmom.), om produkt: som kommer från tamt djur. Farce af Kalf- eller Får-kiött til tamt Kiött i Pastay. Warg 64 (1755). Dalin (1854: Tam hud).
b) (†) substantiverat i n. sg. obest., om tamt djur, i uttr. vilt och tamt; äv., med anslutning till a, om kött l. maträtt från tamt djur. Frese VerldslD 56 (1717, 1726; om tamt djur). (På ett bröllop) fägnades till öfverflöd med många slags rätter af vildt och tamt. Botin Utk. 658 (1764). Ett bord, som, svigtande och fett, / Utaf både vildt och tamt kan skryta. Wallin (SVS) 1: 227 (c. 1805).
c) (†) i utvidgad (jfr d) l. oeg. anv., om (medlem av) urbefolkning: som beter sig tämligen civiliserat; äv.: som är orädd i förhållande till den västerländska människan. Inbyggarne (i Guyana) äro itt tahmt Folck. Amer. 21 (1675). Sedan finnes Arrowager (dvs. ett indianskt folkslag), som äro tamare och mera umgängse. SkrSjöhistSamf. 10: 70 (1732). Herdarna och deras familjer blefvo lätt tama och läto sig till och med .. afritas. Hedin GmAs. 2: 127 (1898). Kambaitis invånare voro dock ”tama” och hade övergivit huvudjakten. Ymer 1936, s. 22.
d) (†) i utvidgad (jfr c) l. mer l. mindre bildl. anv., om människas tunga: som visar foglighet l. beskedlighet. Ingen konst och macht kan giöra tungan tam. Kolmodin QvSp. 1: 293 (1732). Men wor hon (dvs. tungan) stundom mera tam, / Så sluppe du en rätwis blame. Nordenflycht QT 1745, s. 165.
e) (numera bl. mera tillf.) i mer l. mindre bildl. anv., om landskap l. naturföreteelse o. d.: ofarlig, odramatisk; ointressant; jfr 4 slutet. HushBibl. 1757, s. 80 (om klimat). Icke en af dessa tama, mildt vågiga eller flata prärier .. utan en dyster, vild stepp. Beckman Amer. 1: 81 (1883). Det tamaste bärglandskap man kan tänka sig, utan ett spår af den vildhet, som i andra trakter utmärker Klippbärgen. Zilliacus Indiankr. 51 (1898). I forsens nedre, tamare del finns ca 300 små deltaöar. Lundgren StiglöstLand 63 (1949).
2) [eg. utvidgad anv. av 1] (†, utom ss. senare led i ssgr) om djur l. person: övad, tränad; van. (Sv.) Blifva tam vid något .. (t.) an etwas gewohnt werden. Möller (1790, 1807). — jfr FINGER-, HEM-, NÅL-, RID-, SADEL-, SKÄNKEL-TAM.
3) (numera bl. mera tillf.) om växt: odlad; motsatt: vild. (Växternas) Födelserum anlangande, så wäxa the antingen på land eller i watn. The som på landet wäxa, äre antingen Taame eller wilde. The Taame warda såådde, eller planteradhe. Forsius Phys. 200 (1611). Folia och Flores af Rosmarina, Salvia, Hyssopo äro af wåra tama örter de smakligaste. HdlCollMed. 13 ⁄ 10 (1745). Tama Olivträdet. Olea Europæa culta L. Retzius FlVirg. 75 (1809). Hur arm blir icke i längden stadsparkens skönhet mot vildmarkens! Hur mäktigt talar ej en av storm förvriden ek till vårt sinne i jämförelse med de tama träden. SvSkog. 1644 (1928). De nya svenska ”tama” skogsbären .. De är avsedda både för radhustäppan och som alternativa grödor. GbgP 18 ⁄ 9 1987, s. 56. — jfr O-TAM.
4) [utvidgad l. bildl. anv. av 1] om person: beskedlig, spak, foglig, harmlös; äv.: intetsägande, menlös. Svart Gensw. H 3 b (1558). Iagh wil sättja tigh vthi Scholan säger mongen Fader, ther, ther skal tu snart blifwa tamm. Schroderus Modersch. K 7 b (1642). Tama Officerare, hwilke ej någonsin sett en droppa blod af sin Fiende. Weise 2: 202 (1771). Det är nämligen kändt att segraren vid Blenheim, Ludvig XIV:s och Frankrikes skräck, var till ytterlighet tam och undergifven i förhållandet till sin hustru. Hwasser VSkr. 2: 272 (c. 1850). Catullus var ingen tam översättare och efterbildare — han var en äkta, ursprunglig skaldebegåvning. Grimberg VärldH 4: 224 (1930). — jfr O-TAM. — särsk. i överförd l. mer l. mindre bildl. anv., om ngt sakligt: som vittnar om l. kännetecknas av beskedlighet l. foglighet; äv.: ointressant, menlös, ”mesig”; ibland svårt att skilja från 1 e. Hagberg Shaksp. 1: 376 (1847). Så tamt är likwäl ej mitt tålamod. Därs. 3: 5 (1848). En beskedlig, tam, idélös grannlåtslyrik. Rydberg KultFörel. 1: 324 (1880). Är det emellertid så .. att reformen måste bli ganska tam, att en genomgripande förändring .. ej bör ifrågasättas: då (osv.). Lundell Rättstafn. 82 (1886). Matchen .. (i ishockey) var rätt tam. IdrBl. 1924, nr 4, s. 10. Hon räckte en plötsligt tam liten hand till sin far och bad honom vara välkommen. Krusenstjerna Pahlen 2: 142 (1930). Sedan åkte de karusell, men Judy fann den tam efter berg- och dalbanan. OdödlUngdB 3: 44 (1937). GbgP 15 ⁄ 2 1992, s. 26 (om lag).
-ANKA. zool. om (individ av) tamform av arten Anas platyrhynchos Lin. (gräsand), anka. Rosenberg Uvberg 97 (1937). Tamankan härstammar direkt från gräsanden. DjurVärld 8: 437 (1960). —
-BOSKAP~02 l. ~20. jfr boskap 3. Nilsson Fauna 1: 552 (1847). Redan under yngre stenåldern brukade man troligen här i Skåne nötkreatur som tamboskap. SvGeogrÅb. 1945, s. 146. —
-BUFFEL. zool. om (individ av) tamform av arten Bubalus bubalis Lin. (vattenbuffel, asiatisk buffel); jfr buffel 1. Wilhelm SolLys. 92 (1913). Som husdjur förekommer tambuffeln i hela s. Asien, s. Kina och s. Japan, på Sundaöarna, i Egypten, i s. och s.ö. Europa samt i Australien där den har förvildats. DjurVärld 14: 289 (1960). —
-DJUR. husdjur. Hwad Föda man aff Taam- och Wildiur haar. Palmchron SundhSp. 2 (1642). Rofdjuren jagas som fiender dels för den skada de göra på tamdjur och nyttiga skogsdjur, dels (osv.). Berlin Lsb. 56 (1866). Har genom angrepp av björn eller lo tamdjur dödats eller skadats .. må (osv.). SFS 1951, s. 591. —
-DUVA. zool. om (individ av) tamform av arten Columba livia Gmel. (klippduva). VetAH 1802, s. 251. Tamduvan anses härstamma från klippduvan .. Till de tama duvorna hör bl. a. brevduvan. Hortling Fågelnamn 169 (1944). —
-FÅGEL. i sht koll., om fjäderfä; äv. allmännare, om tam fågel; äv. om kött från fjäderfä. (Grävlingens ungar) kunna tämjas, och sägas då hålla husen fria från råttor, men skola stundom äfven gripa till grisar och ung tamfogel. Nilsson Fauna 1: 189 (1847). På Tromsön i Norge ha .. (dalriporna) blivit halvt tamfåglar och haft sina bon i trädgårdarna. Rosenius SvFågl. 3: 353 (1930). Ifråga om näringsvärde är tamfågel i regel billig mat. ModStKokb. 383 (1983). —
-FÅR. zool. jfr får, sbst.1 1. FoFl. 1906, s. 163. Handelns fårull består huvudsakligen av ullhår och grannhår från olika raser av tamfåret. Varulex. Beklädn. 26 (1945). —
-GET. zool. jfr get 1. Nilsson Fauna 1: 525 (1847). I Persien liksom i andra delar av västra Asien och på Kaukasus träffas i bergstrakter vilda getter, som tillhöra stamformen för vår tamget. FoFl. 1925, s. 49. —
-GÅS. zool. jfr gås 1. Rebau NatH 1: 481 (1879). Tamgåsen härstammar från grågåsen. Den hör till de äldsta av alla domesticerade djur. DjurVärld 8: 402 (1960). —
(1 a) -HUD. (numera mindre br.) hud (se hud, sbst.1 2) från tamboskap. PrislCFNordströmSthm 1939, s. 73. —
(3) -HUMLE. (†) odlad humle. Hanhumlen kallas af Landtman Will- eller Gallhumle, efter han ej bär frukt, men Honhumlen kallas allmänt Humle eller tamhumle. Dahlman Humleg. 10 (1748). —
-HUND. zool. jfr hund, sbst.1 1. Frågan om tamhundens härstamning ur vilda former har varit föremål för mycket meningsutbyte. 2NF 11: 1308 (1909). En grupp forskare har ansett vargen vara tamhundens stamfader. JägUppslB 163 (1989). —
-HÄST. zool. jfr häst 1. Nilsson Fauna 1: 471 (1847). Tamhästens byggnad avviker inte principiellt från vildhästarnas; de föres .. också till samma art. DjurVärld 14: 40 (1960). —
-HÖNS. zool. jfr höns 1. Sundevall Zool. 62 (1835). Det är sl(äktet) Gallus, som gett upphov till tamhönset (Gallus domesticus Linné), ett av jordens mest spridda och betydelsefulla husdjur. DjurVärld 9: 218 (1961). —
-KANIN. zool. om (individ av) tamform av arten Oryctolagus cuniculus Lin. (vildkanin); äv. koll. FoFl. 1950, s. 220. SkånD(B) 1958, nr 3, s. 16 (koll.). Alla raser av tamkanin härstammar från vildkaninen. De hålles i odling dels för köttets, dels för pälsens skull, och någon slags vetenskaplig indelning av raserna kan inte göras. DjurVärld 12: 78 (1960). —
-KATT. zool. jfr katt I 1. Nilsson Fauna 1: 110 (1847). Tamkatten saknas .. i det förhistoriska Europa; varken romare eller greker kände till densamma förrän rätt sent. Trägårdh Djurv. 90 (1927). —
(3) -KRASSE. (†) växten Lepidium sativum Lin., kryddkrassing, smörgåskrasse; jfr krydd-krasse. Franckenius Spec. C 4 a (1659). —
-OXE. (numera bl. mera tillf.) jfr oxe 1. Hårbeklädnaden (hos uroxen) har, likasom hos tamoxen, varit mer kort och slät. Nilsson Fauna 1: 540 (1847). IllSvOrdb. (1964). —
-REN. zool. om (individ av) tamform av arten Rangifer tarandus Lin. (motsats: vildren); äv., mera tillf., om ren som hålls domesticerad nära bostad; jfr ren, sbst.1 1. Nilsson Fauna 502 (1847). Den skandinaviska tamrenen .. skiljer sig från vildrenen genom den betydligt mindre storleken. DjurVärld 14: 240 (1960). Lill-Anders Blind som håller tamrenar vid Galtispuodas liftstation. PiteåT 15 ⁄ 2 1986, s. 17. —
(3) -ROS. (†) om odlad art l. varietet av växtsläktet Rosa Lin. Taam Roser, Gård roser hwijta och rödha. Franckenius Spec. E 3 b (1659). —
-SVAN. (numera mindre br.) knölsvan. Linné MethAv. 29 (1731). Tamsvanen .. är en bland de ståtligaste af alla simfoglar. Holmgren Fogl. 1051 (1871). Tamsvanen har sitt stamhåll i långt sydligare trakter än sångsvanen .. Den hålles ofta tam i dammar. 2NF 27: 839 (1918). SAOL (1973). —
-SVIN. zool. jfr svin 1. Hildebrand Hedn. 70 (1872). Vårt tamsvin härstammar .. från vildsvinet. Sefve UtvLär. 60 (1926). Två flockar tamsvin går .. i var sitt inhägnat område vid Tovetorps zoologiska forskningsstation i Sörmland. ForsknFramst. 1986, nr 4, s. 17. —
-ÅSNA. zool. om (individ av) Equus africanus asinus Lin., underart av arten Equus africanus Fitz. (vildåsna). Hedin GmAs. 2: 312 (1898). Tamåsnan, som var domesticerad redan 3,000 år f. Kr., överensstämmer i sin färg oftast med nubiska vildåsnan. DjurVärld 14: 31 (1960).
1) till 1: om egenskapen l. förhållandet att vara tam. Juslenius 173 (1745). (Geten) är ett i hög grad nyckfullt djur, som visar en nästan motsägande blandning af vildhet och tamhet. Nilsson Fauna 1: 526 (1847). Ungsvinen visade en anmärkningsvärd tamhet — de voro spaka som hundar. TLandtm. 1900, s. 690.
2) (†) till 3: om egenskapen l. förhållandet att vara odlad. Och som Madran fördenskul förtienar skötsel och vårdnad, så skal hos höga vederbörande jag jemväl derom föreställa, at hon må bringas til plantering och tamhet. VetAH 1746, s. 282.
3) till 4: om egenskapen l. förhållandet att vara beskedlig l. foglig; äv. i överförd l. mer l. mindre bildl. anv., om ngt sakligt. Juslenius 173 (1745). Resolutioner, som kommo att sakna all betydelse genom sin tamhet. Höglund Branting 1: 26 (1928). Den tamhet och undfallenhet, som socialdemokraterna alltjämt ådagalägga inför byggnadsarbetarnas oskäliga anspråk. NDA(A) 1932, nr 24, s. 3.
Spalt T 335 band 34, 2003