| Publicerad 2005 | Lämna synpunkter |
TJÄNARE ɟä3nare2, förr äv. TJÄNAR l. TJÄNER, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en (OPetri Tb. 43 (1525: stadztieneren) osv.), äv. (numera bl. vard.) -n (ÅngermDomb. 30 ⁄ 6 1643, fol. 207 (: fougdte tiänern), osv.); pl. = (G1R 1: 5 (1521) osv.) ((†) -ar G1R 1: 169 (1523: Tienera), Peringskiöld Hkr. 1: 403 (1697: tiänara); -er OPetri 2: 233 (1528), HovR 1702, s. 341 (1699)); pl. best. -narna (2SthmTb. 1: 110 (1545: stadztienarna) osv.) ((†) -narana Apg. 16: 35 (NT 1526: stadztienarana); -narena Mat. 22: 13 (NT 1526), Söderhjelm Aho Väkta 6 (1894: kyrktjänarena)).
motsv. TJÄNA, v. 1: (mans)person som tjänar (ngn (l. ngt)); särsk. dels (o. utom i b, c, d, e o. ss. senare led i ssgr numera företrädesvis, i sht om ä. l. utländska förh.) inskränktare, om sådan person med hushållsarbete l. uppassning o. d. (i enskilt hushåll) ss. (huvudsaklig) arbetsuppgift, (manlig) medlem av (ngns) tjänstefolk, i sht förr äv. om dräng o. d. i bondehushåll (i pl. äv. sammanfattande om drängar o. pigor), dels (o. utom i c, e numera vanl.) med inbegrepp av (tydligt) underordnad ställning; särsk. med gen.- l. poss.-attribut som anger den (l. det) som man tjänar (äv. angivet med rektionen i prep.-attribut, i sht förr äv. inlett av prep. av (se särsk. b)); i uttrycklig motsats till (o. samordnat med) herre o. d. äv. närmande sig: underlydande, underordnad. Grosshandlaren höll sig med många tjänare. Hans tjänare fick snällt stanna vid dörren. Barnen lämnades ofta åt sig själva eller åt tjänarna. Hon behandlar mig som en annan tjänare! Renliffuens och gudelige jomfrur, abbedissa och menige Systeræ i askeby clöster med thiænere hion legefolk gord godz Rörlig eller orörligit huat thet hælst ær. G1R 1: 5 (1521). Män och quinnor, vnghe och gamble, Herrar och tienarer, Judhar och Heedningar in summa, så månghe, som hÿth till verdenne kompne ärho. LPetri Œc. 36 (1559). Ty ingen är eens adelsmans tiänare uthan then, som 1. man gifver åhrs löön, 2. den som sitter till eens disk och duk. RP 8: 92 (1640). Ej (må) egit husfolk och enskilte tienare (vittna), tå the i tiensten äro, utan så är, at groft brott inom huset skedt, och andre ej hafwa när warit. RB 17: 7 (Lag 1734). Jag har varit tjenare sjelf och vet bestämdt hvad jag kan fordra af mitt folk. Wacklin Minn. 1: 99 (1844). Tjänarne vid landtbruket bilda en talrik samhällsklass, oaktadt dylika sällan hållas vid de minsta landtgårdarna. Grotenfelt LandtbrFinl. 33 (1896). Han gissade .. att Maj skulle .. (gifta sig rikt) och bli en mycket elegant, bigott och intolerant villafru med hundar, tjänare och ett barn. Hedberg VackrTänd. 296 (1943). — jfr BORDS-, DAG(S)LÖNS-, HERRE-, HÄRADS-, KYRKO-, LABORATORIE-, LÖN-, NEGER-, REDSKAPS-, RÅDS-, RÄTTS-, SJUK-, STADS-, SVEN-, TRO-TJÄNARE m. fl. — särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksliknande uttr. Tienarens dåårskap stinger bondans bodskap. SvOrds. C 6 a (1604). Många Tiänare, många fiender. Grubb 554 (1665). Ringa tiähnare giör och gagn. Grubb 738 (1665). Dålig tjenare blir aldrig god herre. Granlund Ordspr. (c. 1880). Om man inte betalar en tjänare hans lön, kommer han att betala sig själv .. (dvs.) ta ut sin rätt i smyg. Holm Ordspr. 333 (1964).
b) om person i konungens l. rikets l. statens tjänst; särsk. (o. utom ss. senare led i ssgr numera nästan bl.) med gen.- (l. poss.- l. prep.-)attribut; i vissa språkprov svårt att skilja från l. närmande sig l. övergående i e. Han har alltid varit en Tullverkets trogne tjänare, en trogen tjänare vid Tullverket. Thenne oss Elskelig tro Vndersåte och tiänere Erlig Wälbyrdig Mann Swante Stenssz. BrinkmArch. 1: 7 (1537). K. Maj:ts tjenare och Gardenär i Upsala, Hans Frese. 2VittAH 8: 123 (1578). Att jag är en tiänare af min nådige konung och måste föllia dess ordres. HH XXI. 1: 118 (1711). Den sats, som Fredrik den store gjort berömd: att fursten är statens förste tjänare. Grimberg VärldH 4: 357 (1930). — jfr KONUNGA-, STATS-TJÄNARE m. fl.
c) i uttr. kyrkans tjänare, om i kyrkans (se KYRKA 4) tjänst verksam (o. därför anställd o. avlönad) person, särsk. (o. i sht) präst; stundom äv. i anv. som motsvarar e β. Varje kristen bör vara en kyrkans tjänare. Hvad thet andelige stånd tilkommer, hålle kyrkiones förmän och tiänere vid theris tilbörlige myndighet och skälige frihet. RA I. 3: 156 (1593). De tider äro förbi, de äro lyckligtvis förbi, då Kyrkans tjenare voro Statens Herrar. Tegnér (WB) 10: 62 (c. 1835). Var och en som förföljde kyrkans tjänare förföljde Kristus. SagSed 1938, s. 87.
d) i oeg. l. bildl. anv. (jfr e δ) l. motsv. TJÄNA, v. 1 e, dels om sak som (varaktigt) utgör redskap l. hjälpmedel för ngt l. nyttoföremål o. d., dels (mera tillf.) om djur som varaktigt är till nytta för ngn, särsk. hund i förhållande till människan. Cicero hemkommen til Rom, låg inte ok ökade de Greekers arbeten, utan betjänte sig af dem som Medel ok tjänare til sin Latins upkomst. Columbus Ordesk. 12 (1678; uppl. 1963). Vandrande från hand till hand äro .. (pengarna) våra villiga tjänare, som troget bära våra insatser och tjänster. Globen 1929, s. 28. Människan hade funnit sin blivande tjänare, vän och kamrat i kampen för tillvaron – Hunden. Edström Hund. 10 (1948).
e) i utvidgad anv. l. motsv. TJÄNA, v. 1 f, om (mans)person som (troget l. osjälviskt) tjänar ngn l. ngt utan att vara anställd l. avlönad (av denna l. detta) l. gm tvingande pliktförhållande underställd denna l. detta; äv. dels allmännare, om ngn som (tillfälligt l. skenbart) underkastar sig l. rättar sig efter annans vilja l. påbud o. d. (i ssgn ÖGON-TJÄNARE), dels (åtm. delvis motsv. TJÄNA, v. 2, o. numera bl. (om ä. förh.) i ssgn BRUD-TJÄNARE) närmande sig l. övergående i: (mans)person som är (ngn) behjälplig o. dyl. l. går (ngn) till handa (med specifik arbetsinsats vid enskilt tillfälle); särsk. med gen.- l. poss.-attribut; jfr b. Ordspr. 11: 29 (Bib. 1541). Han kiöptte t(het) wppå Jåhann Baptisthe Pillegrimz wegnna, och war hans thienare ther j. TbLödöse 163 (1590). Helsa .. Kielmahn och hanss hustru och tacka honom för han skrifver migh så offta till. Jagh är hanss tienare igien. KKD 7: 48 (1703). Olivia. Ni är Orsinos tjenare, min wän. / Viola. Och han är er; er tjenare jag tjenar, / Och derför är jag ock er tjenare. Hagberg Shaksp. 7: 299 (1849). Han verkar vara en hygglig och intelligent allmänhetens tjänare. Lundgren Bellow ProfDec. 58 (1982). — jfr KONUNGA-, PÅVE-, SAMHÄLLS-TJÄNARE m. fl. — särsk.
α) (numera bl. starkt ålderdomligt l. arkaiserande, skämts.) ss. beteckning på den skrivande l. talande, i hövlighetsuttr. ägnade att framhålla l. försäkra om dennas (trogna l. underdåniga l. ödmjuka o. d.) tjänstvillighet l. allmänna välvilja gentemot den läsande l. lyssnande (angiven av gen.- l. poss.-attribut); särsk. (o. i sht) med sådana adj.-attribut som hörsam, tjänstvillig, trogen, underdånig, ödmjuk (äv. i superl.).
α’) i fråga om avslutning l. inledning i skrift l. tal, dels ingående i satsformad sådan (särsk. ss. predikativ till förbli o. d.), dels ss. självständigt (l. appositionellt) substantiviskt uttr.; särsk. dels i l. ss. avslutande formel i brev o. d., dels ss. hälsning inledande samtal o. d.; äv. dels samordnat med annat relationsangivande sbst., dels utan gen.- l. poss.-attribut (se särsk. slutet); förr äv. ss. annan hövlighetsbetygelse (se särsk. slutet). Wår aller nådigiste herris vnderdånige tiänarer och befälheber öffuer Hans Konglige M:ttz kriigzfolck vdi Finlandh, wii effter:ne Niels Boije .. Claes Flämingh .. (m. fl.) giöre witterligitt att (osv.). BtFinlH 4: 171 (1563). Min kiäre Systers underdånigste trogneste broder och tiener. Carl XII Bref 36 (1700). Jag förbl. med besynnerl. högachtning Edle och Högl:de H. Doctorens samt Professorens Hörsamme tienare. OCelsius hos Fürst Stobæus 78 (1730). (Fakulteten hade känt sig sårad av att medicinkollegiets preses) behagat sluta brefwet .. med tienstwillige tienare, en phrasis, som Landshöfdingar bruka till sina fogdar, men icke collega till collegis. Linné Bref I. 1: 255 (1752). ”Din tjenare, bästa Ebba” sade .. (greven till sin hustru) ”har du väntat länge?” Wieselgren Hvirfl. 1: 11 (1891). särsk. i förb. med ödmjuk (äv. i kortformen mjuk); förr äv. ss. annan hövlighetsbetygelse än hälsning, särsk. ungefär liktydigt med: prosit. Kong:e M: Ödmiuke tienere och befalningz mann offuer enn Fänicke Wesgöte knecht(er), iag Torstenn Wesgiöte giör witterligitt att (osv.). ArkliR 1564, avd. 22. Vi .. vele altid finnas E. H:s ödmiuke tienare, i hvad motto det ske kan oc vår ringa lägenhet det medgifver. OxBr. 12: 121 (1613). Högvälborne Herr Barons och HofIntendentens ödmjukaste tjenare. HH XXXII. 1: 3 (1768). Jag underlät föröfrigt intet tillfälle att visa henne min uppmärksamhet och vara höflig, såsom till exempel att säga ”ödmjukaste tjenare” hvar gång hon nös i min närvaro. Wetterstedt Mut. 133 (1832). Farmor in från höger i vacker och gammal stass. Farfar bugar chevalereskt. Mjukaste tjänare, min vackra fru Meng! Bergman Patr. 84 (1928).
β’) (numera mindre br.) ss. ersättning för första personens pron. i satssammanhang. Helsa alla goda wenner och när min docka skriver sin pappa till så kom ihog sin tienare. Stenbock o. Oxenstierna Brefv. 1: 51 (1692). Påminn mig i Hans vänskap, när Herrarne någon gång kunna komma att tala om sin ödmjukaste tjenare. Kellgren (SVS) 6: 332 (1793). Vägen gick mellan täcka sommarboningar och ståtliga villor, och er ödmjuke tjenare gungade fram i det vackra ekipaget så bekymmerslös, som om han kunnat resa ända in i efterverlden på älskvärda vänners bekostnad. Benedictsson Ber. 132 (1885).
β) i fråga om kristen förkunnelse l. diakoni l. tro(sutövning) l. livsföring o. d., särsk. (o. vanl.) om person som i o. för sig är anställd o. avlönad för ifrågavarande verksamhet, men av annan än den l. det vars tjänare personen anges vara; särsk. i uttr. Guds ords l. ordets tjänare, om präst (ss. förkunnare); jfr c. Rom. 6: 18 (Bib. 1541). (Vi) begære, att H. K. M. ville oss, fattige mæn och tiænare uthi Gudz ordh, nådeligen ijhogkomme medh eett .. nödtorfftigdt underholdh. OxBr. 12: 317 (1613). Jagh ringa Gudz ordz tiänare. Bolinus Dagb. 85 (1685). Finge jag höra Religionens Tjenare så tala, skulle jag .. stå villrådig, om jag ej borde hålla dem för masquerade Religions-fiender. LBÄ 21–22: 27 (1799). Guds barmhärtighet, som vi alla behöva, men vi, ordets tjänare, framför andra. Andræ Herdabr. 7 (1937). — jfr KYRKO-, LÖN-, SOCKNA-TJÄNARE m. fl. — särsk. motsv. TJÄNA, v. 1 f α (jfr γ), med gen.- l. poss.-attribut angivande Gud ss. den man tjänar; äv. dels inskränktare, om präst, dels [efter mlat. servus servorum dei] i uttr. Guds tjänares tjänare, om l. ss. titel på påven. The .. siwngho Mosi gudz tienares sång och lambsens sång. Upp. 15: 3 (NT 1526). Sådant är thens högsta Herrans Gudz bodh, hwilket ingen hans tienare uthan samwetz qwal kan öffwergiffua. Wifstrand AndlTal. 17 (i handl. fr. 1622). Med dem som frukta Gud förstås de christna i allmänhet, och med Guds tjenare förstås de christna, som äro satte till att förvalta läroembetet inom kyrkan. Melin Pred. 3: 150 (1852). Då biskopen i Konstantinopel .. tillade sig titeln ekumenisk .. patriark .. gav (Gregorius) honom en läxa för hans titelsjuka genom att själv kalla sig ”Guds tjänares tjänare” .. en titel som påven i Rom alltsedan har bibehållit. Almquist VärldH II. 2: 496 (1931).
γ) (numera bl. mera tillf.) motsv. TJÄNA, v. 1 f α (jfr β slutet), om person som tjänar annan gudom än den kristna, särsk. avgud i förhållande till denna. The girige äre ma(m)mons prester och tienare. GlSyr. 31: 7 (Bib. 1541). En swalgachtigh slasker .. En slemmare .. En fyllepråmer .. The äre alle ijdelighe Bukens tienare. Schroderus Comenius 820 (1639). — jfr AVGUDA-, BUK-, MAMMONS-TJÄNARE m. fl.
δ) (i sht i högre stil, numera bl. mera tillf.) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr d) l. motsv. TJÄNA, v. 1 f β, om person som (ohämmat) ägnar l. hänger sig åt ngt; särsk. (o. numera nästan bl.) med gen.-attribut. Så stode the lätteligen til at bedraga och förwända, genom Joachimi Pomerant och andre orättfärdighetenes tieneres medhiälp. Bureus Påw. D 2 b (1604). Nu satt väl gubben själv, en gamla vanors tjänare, och vaktade sin kolmila. Högberg Utböl. 2: 184 (1912).
-DRÄKT. (i sht om ä. förh., numera bl. tillf.) dräkt avsedd l. kännetecknande för tjänare; särsk. (i vitter l. högre stil) i bild, i fråga om tjänstvillig ödmjukhet l. underkastelse l. lydnad o. d., i sht i fråga om Kristus (jfr -gestalt). Det största incognito världen sett, / Var dock, när bland arma släkten / Han gick, som med Fadren var evigt ett, / Och kläddes i tjenardräkten. Wirsén Ton. 189 (1893). Ps. 1937, 532: 4. —
-FRÅGA. (i sht om ä. förh.) fråga rörande tillgången på (personer (lämpliga) att anställa ss.) tjänare; i sht i sg. best.; jfr -problem. Ingen varken i England eller Amerika har en aning om, hur oerhört svår tjänarfrågan är på det södra halvklotet. Krey-Lange Melba Liv 188 (1927). På en tid, då våningarna omfattade flera rum än nu för tiden och även tjänarefrågan ännu kunde lösas. UpsalastudGenTid. 228 (1950). —
-GESTALT. (i vitter l. högre stil, numera bl. mera tillf.) gestalt (som föreställs vara) kännetecknande för tjänare; särsk. bildl., om personlighet kännetecknad av tjänstvillighet l. ödmjukhet l. lydnad o. d., i sht i fråga om Kristus; jfr -dräkt, -hamn, -skepelse, -skepnad. O låt din tjenaregestalt / Mig lära ödmjukhet i allt, / Och låt din krubbas minne / Mig lära barnasinne! Wirsén Jul. 47 (1887). —
-GÄRNING. (numera bl. mera tillf.) gärning (se d. o. 1, 2) ss. tjänare; särsk. till tjänare, sbst. e β, om kristet tjänande (jfr gärning 1 f). Gif dig själf / i kristlig tjänargärning. Arbman Ton. 87 (1917). Samariterhemmet har fått sin egenart .. genom den starka inriktning på den direkta tjänargärningen, som bevarats som ett arv från dess säregna tillblivelse. Brilioth SvKyrkKunsk. 403 (1933). —
-HAMN. (tjänare- 1656. tjänares- 1635) (†) tjänargestalt; i sht bildl., i fråga om Kristus; jfr hamn, sbst.1 3. Schroderus Os. 1: 431 (1635). Christus är een Davidz Son worden, igenom Gudz Skepelses uthtömelse, och igenom tienare Hampnens annammelse, och genom sin egen Förnedring. Kempe Proberugn 4 (1656, 1664). —
-HJÄLP. (i sht om ä. förh., numera bl. tillf.) hjälp av tjänare. Bristen på tjänarhjälp kräver, att möblerna göras släta så att de äro lätta att damma. Form 1932, s. 158. —
-KLASS. (i sht om ä. förh., numera bl. mera tillf.) klass (se d. o. 2) som utgörs av tjänare; i sht i sg. best. Tjänarklassen är redan i vår tid nästan en anomali. Söderberg Främl. 40 (1903). —
-ORDNING. (numera föga br.) ordning (se d. o. 3 b) angående tjänstefolk; jfr tjänstehjons-ordning. RP 10: 188 (1643). —
-PROBLEM. (i sht om ä. förh., numera bl. tillf.) problem rörande tillgången på (personer (lämpliga) att anställa ss.) tjänare (jfr -fråga) l. anställd(a) tjänares skötsamhet l. duglighet o. d. Först och främst existerar (i Egypten) .. ej vårt tjänareproblem, och även i ett vanligt medelklasshem har man åtminstone tre till fyra tjänare. Berg EgyptProf. 167 (1933). Man blir under läsningen .. bekant med denna vakna och praktiska husfru, som har att dras med sin tids tjänarproblem – tjuvaktighet och ohejdat superi. Rig 1947, s. 153. —
-RUM. (i sht om ä. förh.) rum för tjänare; jfr -bostad. Hahr ArkitH 19 (1902). Att rummen .. med tillhörande små tjänarrum i våningens sydvästra hörn tillkommit .. under 1600-talet är utan vidare tydligt. SthmSlH 1: 172 (1940). —
-SINNE. särsk. till e: sinne (se sinne, sbst.2 7) (starkt) inställt på att tjäna. Kristi sinne är tjänaresinne, och tjänaresinnet är det mänskliga sinnet. Beskow Enhet 98 (1916). Från yrkets rovriddare till männen med tjänarsinnet. BildLantH 11 (1943). —
-SKARA. (i sht om ä. förh.) (ngns) skara av tjänare; särsk. med tanke på dess omfattning i antal tjänare; jfr -stab. PoetK 1813, Suppl. s. 282. Adelns bättre sammanhållning och krigsvana tjenareskaror. Fryxell Ber. 9: 89 (1841). Hans tjänarskara var nästan lika talrik som förut. 3SAH LII. 2: 590 (1941). —
-SKEPELSE. (tjänar(e)- 1753–1892. tjänares- 1635–1753) (numera föga br.) tjänargestalt; i sht bildl., i fråga om Kristus. Schroderus Os. III. 2: 281 (1635). De (hade) icke något sinne eller någon tro för Frälsaren i den ringa tjenareskepelsen. Flensburg KyrklT 190 (1892). —
-SKEPNAD. (i vitter l. högre stil, numera bl. tillf.) tjänargestalt; i sht i fråga om Kristus. Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som .. utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Filipp. 2: 7 (Bib. 1917; NT 1981: en tjänares gestalt). Östergren 6: 287 (1939). —
-STAB. (i sht om ä. förh.) (ngns) stab av tjänare; jfr -skara. Tjänarestaben för övrigt utgöres av den oundgängliga kokerskan, över- och underhusa samt betjänten, som har ett skiftande göra. Carlsson Stockh. 113 (1915). Lika litet som husets tjänarstab var dess barnskara tilltagen efter moderna mått. Fatab. 1938, s. 153. —
-STÄLLNING. (i sht om ä. förh.) ställning ss. tjänare (i förhållande till sin överordnade (arbetsgivare o. d.)). Den tjenare, som i sitt hjerta knotar öfver sin tjenareställning och alldeles icke älskar sin herre. Wikner Pred. 329 (1877). Han tar sin tjänarställning för en given sak, och hans lojalitet mot godsägarna är obruten. GHT 17 ⁄ 8 1965, s. 3.
B (†): TJÄNARES-HAMN, -SKEPELSE, se A.
Spalt T 1758 band 34, 2005