| Publicerad 2008 | Lämna synpunkter |
TRYNE try3ne2, förr äv. TRYN, n.; best. -et; pl. -en.
1) främre (avsmalnande (o. framtill platt)) parti av huvud hos djur, i sht om sådant parti hos svin (använt till att böka i jorden med efter föda o. d.), nos; förr särsk. om snabel. Stekt gris med äpple i trynet. VarRerV 50 a (1579). Elephanten .. (har) itt långt thryne, som kallas Rostrum Elephantis. Forsius Phys. 258 (1611). Utdragne (käkar) .. på de djur som hafva longt hufvud, och då kallas den framför ögonen varande delen Nos, Tryne. Retzius Djurr. 117 (1772). Suggan har icke betar som Vildsvinet, men hon är ganska farlig i anseende till hennes slag med trynet. Gravander Buffon 1: 162 (1806). Räfvens tryne. Forsslund Djur 233 (1900). Efter en stunds jobbande med trynet i marken lägger sig grisen behagfullt i närmaste dypöl. GbgP 24 ⁄ 7 1998, s. 10. — jfr SVIN-TRYNE.
2) oeg., ofta nedsättande, om människas näsa l. mun l. ansikte; äv. i mer l. mindre bildl. anv., särsk. i fråga om ngt abstrakt (ss. ideologi l. problem o. d.), särsk. i sådana uttr. som sticka upp l. fram sitt fula tryne. Dahlstierna (SVS) 154 (c. 1700). Håll trynet! SöndN 1862, nr 38, s. 3. Kurre vaknade av kaffedoften, som kittlade hans känsliga tryne. Tilgmann TokLögn. 103 (1922). Änkan Haslers hus, där idioten satt på trappan med sitt svampiga, dräglande tryne. Heerberger Strand. 194 (1953). Nationalism i ofta motbjudande former sticker fram sitt fula tryne på skilda håll i Europa. SvD 27 ⁄ 6 1989, s. 2. Alla de gamla, olösta problemen stack upp sina fula trynen igen. SvD 9 ⁄ 3 1991, s. 4. — jfr SNOR-TRYNE.
3) (numera bl. tillf.) om ngt som till sin form påminner om l. liknar ett tryne (i bet. 1). Rinman 1: 688 (1788). (Skinnskorna) sluta framtill i ett uppåt böjdt tryne eller en spets. Retzius FinKran. 125 (1878). Vid den smalare änden har .. (fröet) liksom ett ljusare tryne, det vårtlikt uppsvälda fröärret. Elfving Kulturv. 98 (1895). Vi ta fram ficklampan och låta dess vackra tryne bada i (regn)strilet. Martinson Kap 68 (1933). — jfr GRIS-, SVIN-TRYNE.
-LIK. (Björnens panna är) platt och framåt sluttande, der den kägelformiga och trynlika nosen börjas. Falk Björnskall 27 (1819). —
(2) -ORGEL. (vard.) om munspel. Orkesterjourn. 1935, nr 9, s. 3. När jag spelade på min första trynorgel. Fridegård LHårdVid. 190 (1951). —
-TRÄ. (tryn- 1889 osv. tryne- 1923) (förr) redskap bestående av (trä)pinne med (rep)ögla som träddes kring svinets tryne (för att kväva skriet) vid slakt. SAOL (1889). Ett svin som man välmenande kliat på ryggen strax innan man kvävt dess slakttjut med trynträet och kniven. Martinson VägUt 261 (1936). —
-VILL. (tryn- 1708–1741. tryne- 1680) (†) om person: galen l. förvirrad; jfr snyt-vill. Therjämpte kunde han ock .. låta Folcket löpa trynewilt. Brask Pufendorf Hist. 10 (1680). Monn Alexander, tro, han någon dåre warit? / Hwem? den trynwille karln, som Asien öfwerfahrit? Düben Boileau Sat. 42 (1722). Serenius (1741).
B (†): TRYNE-FRÖ. växten Scrophularia nodosa Lin. (med knölformigt förtjockade ledstycken på jordstammen, vilka förr användes ss. botemedel mot svinsjukdomar), flenört; jfr svin-ört 1. Rudbeck D. Ä. HortBot. 104 (1685). Bromelius Chl. 104 (1694). —
-TRÄ, -VILL, se A.
Spalt T 2792 band 35, 2008