Publicerad 2009   Lämna synpunkter
TUSS tus4, sbst.2, r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(duss 1871. tuss 1862 osv.)
Etymologi
[jfr sv. dial. tuss, hötapp, d. (dial.) tusse, bunt trådar; till ä. sv. tussa, v., d. tusse, rycka; sannol. intensivbildning, till sv. dial. tosa, tåsa, trassla till (se TUSKA, v.2). — Jfr TUSSMÖRKER]
liten (hoptrasslad l. sammanpressad) anhopning av (partiklar av) ngt mjukt, särsk. tråd, flock, hår o. d.; äv. om en liten (hoprullad l. hopknycklad) bit tyg l. papper o. d.; förr särsk. om sådan tygbit använd ss. tröstnapp. En nordisk krigare som han, / Som uti vaggan suger på små tussar. SöndN 1862, nr 35, s. 3. Nu vecklade han upp en klut och tog ur den en svart tuss, som utbredd blef en våt silkesvante. Scholander I. 2: 214 (c. 1870). Tussar af gråbrunt ejderdun skräpa närmast stugorna. TurÅ 1904, s. 240. Hon (tar) borsten och ger sig på håret med märkvärdig brutalitet. Hon ryktar sig så att tussar och strån yr kring huvudet. Combüchen Byron 413 (1988). — jfr BOMULLS-, HALM-, HÅR-, MOLN-, PAPPERS-, RAGG-, SLARV-TUSS m. fl.
Avledn. (†): TUSSA, v.1 särsk. i förb. tussa ihop, knöla ihop (ngt), göra en tuss av. Tholander Ordl. (1872). Hon får tag i några röda lappar, som hon tussar ihop, stoppar in i spisen och tänder på. Lo-Johansson Stat. 1: 327 (1936). jfr hop-tussa, v.1

 

Spalt T 3252 band 35, 2009

Webbansvarig