Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VERTUGALL, äv. VERTUGALE vær1tugal4 l. med mer l. mindre genuint franskt uttal, r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(verdugale 1995 osv. vertugal 1908–1963. vertugale 1988 osv. vertugalen, sg. best. 1963 osv. vertugall 1905 osv. vertugalle 1926. vertugallen, sg. best. 1907 osv.)
Etymologi
[liksom nl. vertugadijn av fr. vertugale, vertugadin, av ffr. verdugale, vertugalle, korrupt form av sp. verdugado, av verdugo, vidja, kvist, av verde, grön, av lat. viridis, dets., av virere, bli grön, grönska; av ovisst ursprung. — Jfr VIRSING]
(förr) om ett slags under 1500- o. 1600-talen använd (urspr. spansk) konformad styvkjol med insydda stöd av ståltråd l. valben o. d., klocka (se KLOCKA, sbst. 2 d β); jfr KRINOLIN 2, PANIER 3 a. Henrik III:s eleganta hofherrar .. dansa ringdans med hofvets damer, imposanta företeelser i tunnlika styfkjortlar – vertugaller – och med ärmarna utspända som jättestora fårbogar. Laurin KultHBilderb. 120 (1905). Under renässanstiden öfverflyttades benämningen (klocka) på den tidens vertugal, ett slags krinolin, som bars närmast linnet, och till sist ärfdes namnet af det plagg, som kom i vertugalens ställe. Fatab. 1908, s. 6. Vertugalen, den spanskinspirerade styvkjorteln med spröt av valben eller järntråd. ÖgCorr. 27/12 1969, Bil. s. 4.

 

Spalt V 796 band 37, 2017

Webbansvarig