| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VIRVEL vir3vel2, förr äv. VÄRVEL, r. l. m.; best. virveln (Brauner Bosk. 30 (1756) osv.) ((†) virvelen Phrygius Föret. 18 (1620: wädherhwerffwelen), NorrlS 1–6: 45 (c. 1770); virvlen Sahlstedt 224 (1773), Schlyter JurAfh. 2: 269 (1879)); pl. virvlar.
1) om cirkel- l. spiralformig, mer l. mindre hastig (av naturen åstadkommen) rörelse; äv. dels om figur l. mönster l. bana som sådan rörelse beskriver, dels konkret, om bildning (se d. o. 3 a) av materia l. mängd av partiklar som befinner sig i sådan rörelse; särsk. i uttr. i virvel l. virvlar; jfr VINDEL 1. Florinus Voc. 132 (1695). Denne rörelsen omkring magneten, är det som vi kalle magnetiske hvirfveln. De Rogier Euler 3: 107 (1787). När .. (hästen) tredje året har fyllt och trädt i det fjerde, / Läre han springa i volt, och föra de dånande föttren / I jemn takt, och svänga de vexlande benen i hvirflar. Adlerbeth Buc. 95 (1807). Dammet / steg i hvirflar mot skyn. Johansson HomIl. 16: 375 (1848). Ljuset forsade ner och bildade virvlar och torn med sitt eget återsken på snön. Aronson SångPolstj. 61 (1948). — jfr DAMM-, SAND-, SKUM-, SNÖ-, STOFT-VIRVEL m. fl. — särsk.
a) i fråga om luft o. d. Psalt. 83: 14 (Bib. 1541). Man vet at luften såsom et fluidum giör den största värkan och våldsamhet när den är bragt at gå i en hvirfvel, hvarom de stora Orcaner nogsamt vitna. VetAH 1745, s. 3. En (flygplans)vinge formad som en plan platta är ej lämplig, emedan det vid en plan platta alltid bildas virvlar vid den främre kanten, vilka öka bromskraften. Söderberg PrFlygl. 1: 8 (1935). — jfr LUFT-, ORKAN-, STORM-VIRVEL m. fl.
b) i fråga om vatten (l. annan vätska); ofta med inbegrepp av nedåtgående rörelse. Watnet försiunker vthi en Huerfwel. Schroderus Liv. 224 (1626). Jag kände vattnets sugande makt komma över mig, hur det drog och ville ha mig dit ned bland skummet och virvlarna. Lagergren Minn. 8: 109 (1929). — jfr HAVS-, STRÖM-, SUG-, VATTEN-VIRVEL m. fl.
c) i fråga om rök l. ånga; ofta med inbegrepp av uppåtgående rörelse. En hwirfwel af röök steg upp emot Himmelen. Ehrenadler Tel. 708 (1723). Höga hvirflar tobaksrök. Crusenstolpe Mor. 2: 55 (1840). — jfr RÖK-VIRVEL.
e) i ä. naturvetenskapliga teorier (särsk. hos Descartes), om cirkelformig rörelse ss. upphov till (olika fenomen i) universum o. d. Alm. 1693, s. B 1 b. Æther rördes i hvirflar omkring fixstjernorne och förde med sig planeterne. Bergman Jordkl. 2: 282 (1774). Cartesii hvirflar. Boström 2: 67 (1838). Vilket annat öde, är det väl, som leder världarnas rörelse, än själva rörelsekraften eller ”virveln”, såsom termen ofta lyder. Andersson GrDram. 290 (1890, 1910). — jfr SOL-VIRVEL.
f) i fråga om dans. GFGyllenborg Vitt. 1: 242 (1759, 1795). När Gardets musikkår stämmer upp till dansmusik kan man se att elevernas träning varit konsekvent, de här fyrorna ger sig in i dansens virvlar utan minsta tvekan eller snubblande. Hufvudstadsbl. 5/12 2014, s. 29.
2) i oeg. anv. av 1, om (del av l. mönster hos) ngt sakligt som har formen av en virvel (i bet. 1); äv. om ngt vridbart l. roterande (särsk. (o. i sht) ss. senare led i ssgn SLÄND-VIRVEL). HovförtärSthm 1729, s. 1532. (Vissa fossil) Äro aflånga runda; utan synlige virflar och spiraler. Wallerius Min. 377 (1747). (Sv.) Virfvel .. (t.) eine Flügelschnecke, (lat.) Strombus. Möller (1790). Det yttre, sneda muskellagret börjar upptill vid annuli fibrosi för att i hjärtspetstrakten bilda en virvel och övergå i det inre sneda muskellagret. Broman Männ. 1: 140 (1925). — särsk. i djurpäls l. människas hår(botten), om förhållandet att hårstrån på l. utgående från visst ställe växer ut åt olika håll. En til afwel dugelig Kalf igänkännes således: .. har släta hår och wirflar här och där på ryggen. HushBibl. 1755, s. 114. Wirflar kallar man (hos hästen) sådana wridna hårgångor på huden, der håren ej ligga slät på hwarandra, utan stiga somliga up åt, andra ned åt och til sidorna. Florman HästKänned. 137 (1794). Vet du att du har en virvel på vänster sida i nacken där håret liksom växer uppåt? Man känner den med fingertopparna på vägen från din hals upp mot örat. Bredow BaraInte 222 (2009). — jfr HÅR-VIRVEL.
3) [jfr 2 slutet o. motsv. bet.-utveckling hos vertex i lat.] (†) hjässa. (Venus) höga Hwirfwel war bezijra’ medh en Krona. Wexionius Sinn. A 1 b (1682). Widegren 286 (1788).
4) i bildl. anv. av 1, särsk. om mer l. mindre intensiv aktivitet l. verksamhet (särsk. sådan präglad av dels nöjen l. förströelser l. förlustelser o. d., dels förvirring l. konflikter l. bekymmer o. d.); särsk. i förb. med gen.-attribut l. prep.-bestämning inledd av av. Creutz Vitt. 42 (1762). Stockholms-boarnes eviga hvirfvel af dans-assembléer och soupéer. Atterbom Minn. 48 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Köpmannen skapar sig sjelf, då han inslungas midt i affärernas hvirfvel. Carlén Köpm. 2: 266 (1860). Jag drogs med i virveln och i ändlösa debatter och tal om reformer och pacifism. Martinson ArméHor. 129 (1942). Lindorm dog 51 år gammal. Hans sista år förflöt i en virvel av sprit, brödskriveri och ångest. SvLittTidskr. 1961, s. 7. — jfr NÖJES-, SPEKULATIONS-VIRVEL m. fl.
5) om (ljudet av en) serie av jämnstarka, mycket snabba slag (vanl. dubbelslag omväxlande med vardera handen) på slaginstrument (i sht trumma); trumvirvel; särsk. (i sht om ä. förh.) om sådan serie utgörande (del av) signal vid militär manöver l. exercis o. d. (jfr APPELL II 3 a α slutet). PH 2: 850 (1730). (Signalen) Fyra hvirflar (Appeller) (används inom armén), då alla Officerare skola inställa sig hos tjenstgörande Majoren. KrigVAT 1839, s. 195. Gunvor slog ett par snabba virvlar med trumpinnarna. Boije af Gennäs JuMer 163 (1992). — jfr ALARM-, PUK-, TRUM-VIRVEL. — särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl., om på annat sätt än med slaginstrument alstrat ljud som liknar l. påminner om trumvirvel. Sätherberg Dikt. 1: 90 (1862). Tåget ruskade oss envist och obarmhärtigt, massan runt omkring oss pratade högt, och hjulen trummade sina monotona virvlar. Salander Boleslawski o. Woodward Lans. 12 (1934). Sedan sprang hon iväg, hennes fötter dundrade till på trappans plåtsteg, en snabb virvel. Edelfeldt Rit 71 (1991).
B (†): VIRVE-TALS, se C.
C: VIRVEL-BAGGE. [benämningen beror på att insekten rör sig i cirklar] entomol. om (individ l. art l. släkte av) skalbagge tillhörande familjen Gyrinidae Latr.; i pl. äv. om familjen; jfr -bill, -dykare. FoFl. 1930, s. 188. Uppe på ytan glider virvelbaggarna omkring som små glänsande droppar. BokNat. Liv. 315 (1951). —
-BILDNING. särsk. till 1 a, b, e, abstrakt o. konkret; jfr bildning 4. (Swedenborg) antog att vårt planetsystem under hvirfvelbildning utvecklat sig ur ett slags kaos. Arrhenius Värld. 162 (1906). Sedd uppifrån är vattnets virvelbildning ännu mer i ögonen fallande. Fennia XLVI. 1: 13 (1925). När luften strömmar fram över den ojämna markytan, uppkommer virvelbildningar i de lägre luftskikten, s k turbulens. SkjutIArtGrk 1974, 4: 51. —
-BILL. [benämningen beror på att insekten rör sig i cirklar] (†) om (individ l. art av) skalbagge tillhörande släktet Gyrinus Geoffr.; jfr bill, sbst.2, o. -bagge. Thomson Insect. 46 (1862). 2NF 31: 861 (1920). —
(1 a) -BÄDD. tekn. svävbädd (se d. o. 2). TT 1960, s. 264. Den första anläggningen för frysning i virvelbädd (fluidiseringsfrysning) togs i drift 1961 hos Frigoscandia i Hälsingborg. TT 1965, s. 606. —
(1 f) -DANS. om dans vari de dansande rör sig i virvlar; äv. mer l. mindre bildl.; jfr snurr-dans. I en beständig hvirfveldans / Philosophien sig svängde, / Mot höga målet i sin glans / Med Herschels tuber blängde. Stiernstolpe Blumauer 2: 41 (1814). Regelbundet och monotont dominerade .. (dervischerna) salen och allteftersom varje gestalt, med sin vida kjol svängande ut från midjan, började sin zikr eller virveldans, greps han alltmer av musiken och tycktes till slut bli ett med den. Dahl Forbes Kvinn. 305 (1935). —
-DJUR. särsk. (†): hjuldjur. Hvirfveldjur, Hjuldjur, Rotatoria .. hafva hufvudet besatt med en krans af hår, sakna kärlsystem, men hafva andningsrör. NF 7: 148 (1883). 2SvUppslB (1954). —
-DOSTA. (†) om växt av släktet Clinopodium Lin.; jfr dosta 2. Franckenius Spec. B 3 a (1638). Serenius Kkkk 2 b (1757). —
-DYKARE. [insekten rör sig i cirklar] (numera bl. ngn gg) virvelbagge; jfr dykare 1 e. Dalin 725 (1852). På vattnet pila några ”skräddare” och en hop virveldykare myllra omkring i ytan. Martinson VägUt 329 (1936). —
-FORMIG. som har formen av l. till formen liknar en virvel, spiralformig l. cirkelformig; jfr virvelaktig, virvlig. Wikforss 1008 (1804). Ett par kittelformade fördjupningar i kullens omedelbara närhet torde .. hafva bildats genom hvirfvelformigt hafssvall i bränningarna. Fennia XIII. 2: 19 (1896). —
(1 b) -FORS. (numera bl. tillf.) fors med virvlar. Att den vilda hvirfvelforsen, några engelska mil nedom (Niagara)fallet, täflar med detta i kraftigt intryck på åskådaren. Wieselgren ÖAtl. 53 (1876). —
-GÅNG. virvelrörelse; äv. bildl. (jfr virvel 4); jfr cirkel-gång, spiral-gång 1. Spegel GW 103 (1685). Gylfe och kämparne alla nu tego; / strax swarta Alfer ur jorden stego. / De gingo kring dem uti hwirfelgång. Ling Gylfe 317 (1814). Innan hvardagsbullret åter ryckt en med i sin hvirfvelgång, kändes lifvet meningslöst, kallt och tungt. Levertin Diktare 86 (1891, 1898). —
(1 b) -GÖL. (†) vattenvirvel; äv. i mer l. mindre bildl. anv.; jfr göl 3. Man där i ständig töckna far, at man ej varnas skall, / För hvirfvel-gölar. Liljestråle Fid. 21 (1772). När Ulysses varsamt mellanstyrde / Charybdis’ udd och Scyllas hvirfvelgölar. JGOxenstierna 4: 76 (1815). —
-HJUL. (i sht i fackspr.) om virvelformigt ornament. NordKult. 27: 371 (1931). Sådana karvsnittsornament som virvelhjulet och den enkla karvsnittsrosetten (finns) kvar i allmogekonsten ännu in på 1800-talet. Fatab. 1944, s. 122. —
-HÅL. särsk. till 1 b, om fördjupning som virvel bildar i vattenyta. Nattdimmorna började stiga. I ormigt slingrande former gledo de fram öfver vattnet, i hvars svartblanka yta det starka strömdraget ristade snirklar och hvirfvelhål. Söderberg Främl. 174 (1895, 1903). —
-KAST. särsk. bildl., om vindkast (se d. o. 2). I menskovärf beror allting på rätta stunden, / Vid lyckans hvirfvelkast är deras framgång bunden. Remmer MFaliero 68 (1842). —
-MASK. [maskens yta täcks av små cilier vars rörelser skapar små vattenvirvlar] zool. mask tillhörande klassen (i ä. zoologisk terminologi: ordningen) Turbellaria; i pl. äv. om klassen (ordningen); jfr turbellarier. En egen ordning, under namn af Turbellaria (hvirfvelmaskar). Sundevall Zool. 125 (1841). Den lilla virvelmasken Planaria alpina, som lever i kallt bäck- och källvatten. Grönwall LUPr. 31/5 1927, s. 24. —
-RENARE. (i fackspr.) jfr renare 2. SvD(A) 6/11 1956, s. 1. Virvelrenare .. (dvs.) cyklon vari smärre främmande partiklar (sandkorn, rostflagor, barkfragment e.d.) avskils ur en hastigt, spiralformigt strömmande fibersuspension genom centrifugal- och skjuvningskrafters inverkan. TNCPubl. 74: 295 (1980). —
a) till 1 a. Björling Sol. 100 (1870). (Experimentet) visar huru den ursprungliga långsamma virvelrörelsen, som luften i atmosfären har på grund av jordens rotation, förvandlas till storm och orkan. TurÅ 1938, s. 271.
b) till 1 b. Malströmmen .. en våldsam hvirfvelrörelse i det trånga sundet, framkallad af ebb och flod. LbFolksk. 685 (1892).
c) till 1 e. Ehrenheim Phys. 1: 135 (1822). (Descartes) antar, att planeterna drives i bestämda banor kring solen av en kosmisk virvelrörelse. Aspelin TankVäg. 2: 57 (1958). —
(1 a) -STORM. cyklon (se d. o. 1 a); förr äv. om stormvirvel; äv. bildl.; jfr -vind o. hurrikan, sky-drag, tornado, tromb, sbst.1, tyfon 1. Frese VerldslD 39 (1716, 1726). I snöyr hvirfvelstorm. Atterbom LÖ 2: 100 (1827). De absolut lägsta lufttrycken finner man i de på lägre breddgrader stundom rasande hvirfvelstormarne. Timberg Meteor. 66 (1908). Vilken rasande virvelstorm av missförstånd! Fanns det inte en enda människa som förstod vad jag skrivit! Johansson GogAns. 210 (1989). —
-STRÖM.
1) (numera bl. tillf.) till 1 a, b, om virvelformig l. virvlande luft- l. vattenström; äv. i bildl. anv.; jfr ström, sbst. 2, 5. Rosenfeldt Tourville 117 (1698). De i forntiden mycket fruktade hvirfvelströmmarna Charybdis och Scylla bero på tidvattnet och bereda numera inga faror för sjöfarten. 2NF 18: 233 (1912). (Människan) kan gå vill i sin rastlöshet och skapa fruktansvärda virvelströmmar – av egoism och av maktstolthet. Hallström LevDikt 367 (1914). (Piloten) har berättat att han kom in i virvelströmmarna efter sin kollega(s flygplan) och hamnade i ett okontrollerbart läge. DN 22/9 1999, s. A5.
2) (i fackspr.) till 1 d, om elektrisk ström alstrad gm induktion av magnetfält i elektriskt ledande föremål; i sht i pl.; jfr ström, sbst. 6. TT 1893, M. s. 68. De induktionsströmmar, som uppkomma i större metallmassor genom dessas rörelse i ett magnetfält eller magnetfältets rörelse i dem själfva, pläga kallas Foucaultska strömmar eller hvirfvelströmmar. 2UB 2: 432 (1901).
Ssg (till -ström 2; i fackspr.): virvelströms-ugn. industriell ugn i vilken värme alstras gm virvelströmmar. Dædalus 1933, s. 74. Lågfrekvensugnar har inom den moderna metallurgin ersatts av högfrekvensugnar, även kallade virvelströmsugnar. NE 12: 534 (1993). —
-TALS, adv. (virv- 1760. virve- 1702. virvel- 1706–1828. virvle- 1723) (†) i virvlar; jfr -vis. Lindeström ResaNSv. 158 (c. 1690; normaliserat). Heinrich 595 (1828). —
(5) -TRUMMA. om (i sht i ä. tid i militära sammanhang förekommande, numera ofta i trumset ingående o. i populärmusik använd) mindre, för utförande av trumvirvlar lämplig trumma; jfr rull-trumma, sbst.1 Bauck 1Musikl. 2: 273 (1871). Efter dessa av virveltrumman och tamburinen markerade ”bomberna” rullar ett tyngre skikt igång, nu understött av vokalriff, vilka i sin tur alltmer övertar leadet. Brolinson o. Larsen GoodVibr. 148 (1994). —
-TRÅD. (numera bl. tillf.) om roterande tråd; förr särsk. till 1 b, om tråd (se tråd, sbst.2 2) som (under vetenskapligt experiment o. d.) roteras i syfte att skapa rörelse i vätska. VittArbSamhSthm 2: 86 (1762). Uti bottnen .. är igenom en kork, hvirfveltråden .. nedstucken, och drifves under samma botten med trissa och hjul. VetAH 1782, s. 171. —
(1 a) -VIND. om virvelstorm (jfr vind-virvel); äv. dels allmännare, om vind som rör sig i virvel l. virvlar, dels i jämförelser l. i mer l. mindre bildl. anv. Nordenflycht QT 1746–47, s. 13. Virvelvindar av alla dimensioner, tromber, skydrag, tornados o. s. v., äro vanliga i de tropiska trakterna. SvD(A) 1935, nr 191, s. 3. Usch då, vilken virvelvind. Man kan knappt ta sig om hörnet. Hedberg DockDans. 210 (1955). Tomas for runt som en virvelvind och pratade med alla. Karnstedt Gnistsk. 66 (1990). —
-VIS, adv. (numera bl. tillf.) i virvlar; jfr -tals. Ett slags rörelse .. som löper .. hwirfwelwijs, och kallas hafshwirflar. UHiärne 2Anl. 96 (1702). DN 18/9 1998, s. B2. —
(1 a) -ÅSKVÄDER. (†) om åskväder som förekommer i samband med virvelstorm l. större luftvirvel. Hildebrandsson Buchan 218 (1874). Åsksäsongen hade premiär på torsdagen med ett ståtligt virvelåskväder. AB 10/6 1939, s. 1.
D (†): VIRVLE-TALS, se C.
VIRVLIG, adj. till 2: som har virvlar; äv. till 1: virvelformig (jfr virvelaktig). Lind 1: 1827 (1749). Sådant tackjern (av svavelhaltig malm) flyter med röd låga, kastar höga vällgnistor. Svalt har det ett taggigt och hvirfligt brott. JernkA 1828, s. 4. Det är det skotska Lesterfåret som ger det här vita väldigt lockiga ullet, säger .. (skinnsömmerskan) och visar ett par inneskor med virvligt foder. Sydsv. 30/11 2008, s. C14.
Spalt V 1343 band 37, 2017