| Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPOTT spot4, sbst.1, förr äv. SPUTT, sbst.1, r. l. m. (Joh. 9: 6 (NT 1526) osv.) l. n. (Lælius Bünting Res. 1: 121 (1588) osv.); best. -en resp. -et.
saliv (o. slem); ofta med tanken särskilt riktad på att saliven spotta(t)s ut, stundom övergående i bet.: spottloska; i ä. tid dels i medicinsk föreställning uppfattad ss. en ur blodet frånskild vätska, dels i folklig föreställning ansedd ss. verksamt, renande l. skyddande medel. Thå .. (Jesus) thetta saght hadhe spottadhe han vppå jordena, och giorde en träck aff spotten, och smordhe medh trecken vppå thes blindas öghon. Joh. 9: 6 (NT 1526; Därs. 1981: spottet). Een vng Qwinnes Person råkade aff en slump spotta igenom itt Fönster, så at Spotten kom på hennes (dvs. kejsarinnan Fabia Eudocias) dödhe Lijk. Schroderus Os. 2: 211 (1635). Spått tjänar smeder när de med polerstål polera järn och ej hafwa ålja til hands. Rothof 335 (1762). Spotten afsöndras hos de däggande djuren af egna körtlar, försedda med utförsgångar, som öppna sig i munhålan. Berzelius Kemi 6: 177 (1830). Enligt den romerska kyrkans ritual (under medeltiden) skulle vid dopet efter djefvulsbesvärjelsen och före smörjelsen presten taga spott ur sin mun och dermed vidröra barnets öron och näsa. Hildebrand Medelt. 3: 733 (1902). (Hon) skrattade .. så att spotten rök mellan framtänderna, av vilka hon blott hade de två yttertänderna kvar. Lagergren Minn. 1: 12 (1922). Fåhræus LäkH 2: 354 (1946). — jfr BLOD-, MUN-, NATT-SPOTT. — särsk.
c) mer l. mindre bildl. Lyckas ni (människor) att bringa .. (fantasten) på fall och dränka honom i er sega spott, så har han skänkt er lyckan att bespotta en furste. Bergman Patr. 133 (1928).
d) i utvidgad anv., om (spottliknande) sekret.
β) om sekret från fågel, insekt o. d. vilket motsvarar l. liknar l. erinrar om saliv. Linné FörelDjurr. 237 (1751). Holmström Ström NatLb. 2: 102 (1852; i fråga om hussvala). (Bina) taga vaxskifvorna från hvarandra och blanda dem med sin spott, hvarefter de klibba fast dem på deras plats. LbFolksk. 221 (1890). jfr GROD-, GÖK-, ORM-SPOTT.
-BLAKA ~bla2ka l. -BLACKA ~blak2a, r. l. f.; best. -an; pl. -or. (-blacka 1927 osv. -blaka 1908 osv.) [sv. dial. spottblaka; senare leden till blaka, v., smörja ned, översmeta, spotta stora spottloskor o. d., etymologiskt identiskt med BLAKA] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) spottloska. Ossiannilsson Barb. 31 (1908). —
-BLASKA ~blas2ka, r. l. f.; best. -an; pl. -or. [senare leden till blaska, v.1] jfr -loska; äv. bildl. Pan 1926, s. 128. Johnson Här 70 (1935; bildl.). —
-DRIVANDE, p. adj. som ökar salivavsöndringen; särsk. i uttr. spottdrivande medel, medel som åstadkommer salivation. Weste (1807). Hylin Munn. 2: 312 (1933: spottdrivande .. medlen). —
-FISTEL. med. fistel varigenom salivavsöndring får ett onormalt utlopp. Sönnerberg Loder 414 (1799). —
-GÅNG. [jfr t. speichelgang] anat. o. zool. gång genom vilken spotten flyter från spottkörtel ut i munhålan, spottkanal. Lindestolpe Frans. 89 (1713). —
-KLADD. (vard.) jfr -kluns; äv. bildl. AnderssonBrevväxl. 2: 402 (1860; bildl.). IllSvOrdb. (1955). —
-KLUNS. klump av (utspottad) saliv l. (utspottat) slem; jfr -kladd, -klatt, -klyscha, -loska, -sladda, -smocka, -vappla. Holmberg 1: 498 (1795). —
-KÄRL, sbst.1 (sbst.2 se sp. 9990). (numera föga br.) kärl (se d. o. 2) för transport av spott, spottgång, spottkanal. Dahlbom Insekt. XVII (1837). Boheman ÅrsbVetA 1853—54, s. 6. —
-KÖRTEL. körtel som avsöndrar spott, salivkörtel; i sht i pl. best., sammanfattande, om samtliga hos en individ förekommande sådana körtlar. Wallerius Hydrol. 82 (1748; i pl. best.). Boheman ÅrsbVetA 1843—44, s. 182. jfr käk-, öron-spottkörtel. särsk. i utvidgad anv., motsv. spott, sbst.1 d α; särsk. ss. senare led i ssgrna buk-, mag-spottkörtel. Att betrackta pancreas såsom en spottkörtel. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 296. Pankreas är att betrakta såsom en stor spottkörtel. Hammarsten Matsmältn. 83 (1875). —
-LOSKA. (vard.) jfr -kluns; äv. bildl. Ytterlund Upsalaber. 16 (1913). DN 1969, nr 332, Söndagsbil. s. 8 (bildl.). —
-SLADDA ~slad2a, r. l. f.; best. -an; pl. -or. [senare leden till sladda, v.6 (jfr sladd, sbst.2)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) spottkluns. VL 1905, nr 243, s. 2. —
-STEN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 9991). med. o. veter. i spottgång l. spottkörtel ur spott utfällt konkrement av kalksalter. Acrel Chir. 93 (1759). —
(d β) -STRIT. [larven avsöndrar o. omger sig med spottliknande skum] entomol. strit tillhörande familjen Cercopidæ, i sht om Philænus spumarius Lin.; äv. i pl., om familjen; jfr spottare, sbst.1 2. Rebau NatH 1: 668 (1879). 2SvUppslB 27: 958 (1953; i pl., om familjen). —
-VÄXT. (†) spottdrivande medicinalväxt; särsk. (bot.) om växten Chrysantemum coccineum W., rosenkrage. Nordforss (1805). Lindfors (1824). —
-ÄMNE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 9983). (numera föga br.) benämning på det bl. a. i spott förekommande enzymet ptyalin (vilket spjälkar stärkelse). FKM 3: 41 (1810). Berzelius ÅrsbVetA 1828, s. 305. Harlock (1944).
Spalt S 9977 band 29, 1985