| Publicerad 1989 | Lämna synpunkter |
STICKARE stik3are2, sbst.1, om person m.//(ig.), om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =; förr äv. STICKER, sbst.1, m.
I. om person.
1) motsv. STICKA, v.1 I (1,) 2, 3: person som sticker; utom ss. senare led i ssgr särsk. motsv. STICKA, v.1 I 2 b: person som (yrkesmässigt) sticker djur, slaktare l. dyl. Lind (1749). Dessutom finnas i byn 2 liesmeder .. 1 plåtslagare, 1 väfskedmakare, 1 stickare, 1 garfvare. GHT 1898, nr 245 C, s. 1. — jfr MASK-, STARR-STICKARE. Anm. till STICKARE, sbst.1 1. Det är ovisst vad -sticker i ordet knäffuelsticker (se KNÄLING anm.) betyder. — särsk. (numera föga br.) motsv. STICKA, v.1 I 2 m α, i bollspel: person som sticker (bränner) motspelare. (Lagledaren) utposterar .. två à tre män som äro goda stickare, snabba och vakna, mellan båda målen. Balck Idr. 1: 104 (1886).
2) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) motsv. STICKA, v.1 I 4: gravör. Forsius Phys. 106 (1611). Prof. Œder och några flera arbeta med målare och stickare på en flora Danica. PForsskål (1760) hos Linné Bref I. 6: 127. (Man har svårt att förstå) att stickarne i alla tider med ett sådant föraktande högmod kunnat se ned på hvarje etsare. Tallberg Etsn. 9 (1912). IllSvOrdb. (1955). — jfr KOPPAR-, NOT-, ORNAMENT-, PITSCHAFT-, PLÅT-, SIGILL-, SILVER-, TRÄ-, UT-STICKARE m. fl.
3) (i fackspr.) motsv. STICKA, v.1 I 8: person som utför stickning (med stickhyvel). YrkesförtArbFörmedl. 11 (1936). Fräsare — Hyvlare — Stickare erhålla anställning. DN(B) 1958, nr 37, s. 19. NordYrkesklassif. 132 (1962).
5) (tillf.) motsv. STICKA, v.1 I 21 b, om person som (gärna l. ofta) irriterar l. retar o. d. med ord. Hagberg Shaksp. 7: 161 (1849).
6) (numera bl. tillf.) motsv. STICKA, v.1 I 22: person som sticker l. stuckit (tar hem l. tagit hem stick). BeskrLombreSp. 20 (1745). HbiblSällsk. 1: 359 (1839). — jfr EFTER-STICKARE.
II. om djur.
3) (mera tillf.) motsv. STICKA, v.1 I 5: djur som sticker l. brukar sticka. Alla slåss vi mot tse-tseflugorna, de farliga stickarna. Dahlin SvartL 281 (1934). — jfr BLIND-, HUD-, KÖTT-STICKARE.
III. om ngt sakligt.
1) motsv. STICKA, v.1 I 2: redskap att sticka med; särsk. motsv. STICKA, v.1 I 2 f: redskap att sticka ogräs l. sparris o. d. med; förr äv. motsv. STICKA, v.1 I 2 g slutet, om ost- l. smörborr. Lind (1749: Stäkare, om smörborr). IllSvOrdb. (1955). — jfr AN-, BREV-, FÖR-, OGRÄS-, PANSAR-, PROV-, SMÖR-, UPP-STICKARE o. OST-, SMÖR-STÄCKARE.
2) (†) motsv. STICKA, v.1 I 3: dolk. Bureus Suml. 43 (c. 1600). Linc. (1640; under pugio). — jfr UPP-STICKARE.
a) om handlingen att vika av från den väg l. riktning i vilken man färdas l. om förhållandet att en väg viker av från sin riktning, avstickare (se d. o. II b). Vi kommer .. från Matagalpa .. vi tog en stickare dit för att titta på en gammal guldgruva. Forss Mañan. 201 (1937). Knappt hade hon svängt av på andra sidan banan, som här gör en stickare tvärs genom stan, så (osv.). Höijer 30Silverp. 194 (1949). jfr AV-STICKARE.
b) sport. i bollspel som utgör lagspel: passning (se PASSA, v.1 IV 1) att sticka på, öppnande passning. Thunell gav (under bandymatchen) Hille en bra stickare .. varpå Manne åkte genom ute på Reuters kant. IdrBl. 1924, nr 12, s. 7. Kilström fick en härlig stickare av v. y. att springa på. Därs. nr 74, s. 10 (i fråga om fotbollsspel). 2—0 låg .. Jingblad bakom efter en fräck stickare från Peter Henriksson. GbgP 6/10 1986, s. 32. jfr SMÅ-STICKARE.
6) (numera föga br.) motsv. STICKA, v.1 I 22, om det kort varmed man sticker l. tar hem stick; jfr TRUMF-KORT. Schultze Ordb. 5022 (c. 1755).
(I) -LÖN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 11636). (numera bl. tillf.) lön åt stickare; särsk. dels: lön åt person som sticker djur vid slakt, slaktarlön o. d., dels till I 2: lön åt gravör. Lind 1: 1465 (1749). Weste FörslSAOB (c. 1817).
Spalt S 11634 band 30, 1989