| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BEFALLA befal4a, i Sveal. äfv. 032 (befa´lla Weste; befàlla Almqvist), v.1 -er, -de l. (numera i sht hvard.) -te, -t, -d l. (numera i sht hvard.) -t (ipf. -de Påmin. v. proföfv. A 6 b (1776), Weste (1807; jämte -te), Geijer II. 5: 44 (1838) osv.; p. pf. -d (-de, -da) Lind (1738), Livin Kyrkost. 58 (1781), Leopold 1: 138 (1802, 1814) osv. — ipf. -te Mat. 26: 19 (NT 1526), 1 Mos. 39: 22 (Bib. 1541), Schroderus Uss. M 2 b (1626), Dalin Arg. 1: 64 (1733, 1754), Cederborgh OT 3: 86 (1814), Carlson Hist. 1: 390 (1855), Böttiger i SAH 39: 189 (1865) m. fl.; p. pf. -t (-ter, -te, -ta) Apg. 15: 40 (NT 1526), Fosz 483 (1621), Bellman 3: 157 (1790), Palmblad Fornk. 1: 536 (1844) m. fl. — (†) -ar, -ade osv. Rom. 16: 1 m. fl. ställen (NT 1526), Psalt. 37: 5 m. fl. ställen (Bib. 1541), Tegel G. I 1: 20 (1622), Ps. 1695, 48: 3, Nehrman Gifterm. Föret. 3 b (1747), Ps. 1819, 313: 2, Gosselman Ertholm. 14 (1842) m. fl.; se särsk. 1 a β. — (†) sup. -it NT 1526, Föret. 2 a.; p. pf. -en (-na) Jer. 13: 20 (Bib. 1541), L. Petri Kyrkoordn. 83 b (1571), Strinnholm Vas. 2: 517 (1820; arkaistiskt)).
vbalsbst. -AN (†, Växiö domk. ark. 1676, nr 307; i bet. 1 a slutet), -ANDE, -ING (se BEFALLNING), -NING (se d. o.); -ARE (se d. o.), -ARINNA (föga br., Remmer Den högf. 22 (1818)); jfr BEFÄL.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt., holl. o. mht.; med afs. på bet. jfr äfv. meng. commend, ffr. commander, mlat. commendare] († utom i a) öfverlämna l. anförtro; lämna l. öfverlåta (ngt som man ej vill l. ej kan sköta osv.) åt (ngn l. ngt) l. (i ngns vård, händer osv.), låta (ngn l. ngt) taga hand l. vård om l. sörja för l. sköta (ngn l. ngt); lämna (ngt) i förvar åt l. hos (ngn); jfr ANBEFALLA 2. Skal ingen (soldat) .. en annen sin vagt beffale, vtan sin Öffuerstis vitzskap. G. I:s reg. 10: 50 (1535). Rehabeam lät göra kopparsköldar, och befalte them the öffuersta för drawanternar. 2 Krön. 12: 10 (Bib. 1541; öfv. 1896: lämnade .. i förvar). Vår likamen befale vi jorden til en konungsligh, ärligh och lofligh begrafningh. RA 1: 678 (1560) [jfr mht. den lîp bevalch er dem grabe; jfr äfv. mlat. commendare, öfverlämna, begrafva]. Therföre befaler iagh och thet (dvs. detta barn) .. vthi Fadhers och Modhers .. wårdnadt. Handb. 1614, s. 11 a; jfr 2. Dett öffrige, på hvilkett ingen staat gjord ähr, uthan deeres dexteriteet och troo befallatt. RP 7: 505 (1639). Thet befaller iagh lyckan. Lex. Linc. (1640, under fors). Han befalte och betrodde sine små Barn honom vthi händer. Därs. (under commendo). Manfolcken (i Virginien) sökia sijn Föda genom Jackt och Fiskerij, thet öfrige Arbete .. befalles Qwinfolcken. Amer. 11 (1675). De Christne böra tåla öfvervåld, och befalla hämden enom androm, nämliga Gudi. Borg Luth. 2: 654 (1753). De (af Harald Hårfager) fördrefne Små-Kongarne (måste) befalla sig vind och våg, och finna nya hemvist på andra sidan. Berch Præs. i VetA 1766, s. 6. Befalla något i ens våld. Sahlstedt (1773). — särsk.
a) [jfr fsv. gudhi befeller jak os i dagh (MD 172 c); jfr äfv. motsv. anv. i d., mnt., holl. o. t.] (numera bl. med högtidlig prägel) i uttr. som beteckna ett öfverlämnande (under förtroendefull bön) i Guds händer l. beskydd osv. Fadher iach befaler min anda vthi thina hendher. Luk. 23: 46 (NT 1526). Befala gudi allan tin wegh. Ps. 1536, s. 33; jfr Psalt. 37: 5 (Bib. 1541), Ps. 1695, 48: 3, Ps. 1819, 224: 1. Då nödgas vij .. att .. saken Gudh och tijden befalla. A. Oxenstierna Skr. 2: 702 (1624). Jag (vill) för min afrehsa .. hafwa eder .. Sweriges vndersåter .. Gudh den Alldrahögsta till Siäl, Lijf och all welferd allernådigst befahlett. Gustaf II Adolf i RARP 1: 128 (1630). Hafwande Quinnor .. skola .. tacka Gud för theras Lijfzfrucht, och befalla then uti Gudz beskydd, med trogne Böner. Kyrkol. 3: 13 (1686). Vthi tin nådh, o Fader blijd, / Befaller jagh, i allan tijd / Min arma siäl, och hwad jagh haar. Ps. 1695, 239: 1; jfr Ps. 1819, 250: 1. Jag vill dig Gudi befalla, / Min brud, både natt och dag! Atterbom Lyr. 1: 126 (1815). Jag ville först göra min bön och befalla mig i Guds hand. Läseb. f. folksk. 25 (1892). — särsk. [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t. samt eng. commend, fr. commander] (jfr anm. nedan) i mer l. mindre formelartade afslutningar på bref, officiella handlingar osv. Thet Gudh känne, then Wij edher befalle. Stiernman Com. 1: 6 (1524; i kungl. bref). I hwilkens Gudomeliga Wård jag .. Herr Krigs-Rådet befaller. M. G. De la Gardie (1681) hos Loenbom Märkv. 1: 166 (i slutet af ett bref). Salberg Gr. 15 (1696; i slutet af ett företal). Vij befalle Eder gud altzmäcktig synnerl(igen) nådel(igen). Carl XII Bref 367 (1710). Vi befalle Eder samt- och synnerligen Gud allsmägtig nådeligen. SFS 1900, Bih. nr 106, s. 2 (i böndagsplakatet). jfr: Medh befallande besluta breffuet. Lex. Linc. (1640, under epistola). — särsk.
α) (†) åtföljdt af närmare bestämning angående ändamålet med öfverlämnandet. Heer med wij eders hög(mäktighet) then alszmectigiste gudt tiil ith lycksaligit regimenthe med liiff siel och staath effwinnerlige befale. G. I:s reg. 2: 124 (1525). Befalendes eder .. Gudh den högste till faderlig beskerm och bewaring. A. Oxenstierna Bref 4: 129 (1644); jfr γ. — med ellips af Gud. E: K: M:tt här medh till ett långhwarigt roligt och stilla Regementte vnderdånigst Ödmiukeligen befallendes. P. Brahe i HSH 31: 442 (1638); jfr γ.
β) [jfr t. nun aber Gott befohlen] (†) i uttr. Gudi befallat l. befallad. Gudh allzmechtigh nådeligen befahlatt. Oxenst. brefv. 1: 577 (1630; ss. slutmening i bref). Adieu Gudi befallad. Bäckström Fr. spr. 149 (1729). Sahlstedt (1773). Topelius Vint. III. 1: 134 (1862, 1896; arkaiserande).
γ) [jfr fsv. eder alle her med the helgetrefollughet ewinnerlige befollendis] (†) i uttr. (eder härmed) Gud(i) befallandes o. d. Saa længe Jach leffuer Eder alle her med alzmectiigh gudh Befalendis. G. I:s reg. 1: 2 (1521). Gudh befalandes nådeligen. Oxenst. brefv. 1: 552 (1630).
Anm. I afslutningsformler synes befalla hafva upphört att begagnas af enskilda i slutet af 1600-talet. Under hela 1700-talet o. början af 1800-talet förekom det ännu i vissa skrifvelser från regeringen o. de högre ämbetsverken. Sedan 1820 har ordet användts bl. i regeringsskrifvelser o. är numera inskränkt till böndagsplakaten.
b) [anv. utvecklad ur a (se särsk. slutet); jfr ä. fr. commander à tous les diables] i uttr. jag befaller det hin onde o. d. (Hvad angår) thet breff .., som Lödisze borgere haffue vtaff oss, ath the måge friit hugge Ekeskog, tiil theris .. stadz bygning etc Så befale wij theris stadz bygning sznart hin onde. G. I:s reg. 13: 89 (1540). Then arma, vsla och elenda hopen befaler iagh then och then (säger den ogudaktige). L. Petri Om nattv. A 3 b (1558).
c) med afs. på underrättelse, yttrande osv.: meddela, anförtro. Scriff thetta til een åminnelse vthi een bock, och befäl thet j Josua öron. 2 Mos. 17: 14 (Bib. 1541; öfv. 1893: inprägla det hos Josua). Wacta tigh well, / huem tu befaller titt tall. Visb. 1: 69 (1573). Ingen ibland dem iagh weet / Hwilken iagh min hemblighet / Kunde säkerligh befalla. Rosenhane Visor 15: 8 (1652, 1682).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., holl., ä. t. samt eng. commend, lat. commendare] (†) rekommendera, anbefalla (se d. o. 3); lägga (ngn ngt) på hjärtat. Iach befalar idher wåra syster Phebe .., athi (dvs. att I) henne vndfången .. och görer henne bijstånd. Rom. 16: 1 (NT 1526; öfv. 1883: anbefaller åt eder). Fohr Konung Christian .. til Brunswijck ..; Befallandes i medler tijdh sin Swåger Konung Gustaff sitt Rijke(,) Land och Folck til hägn och Naborligh befordring. Girs G. I 170 (c. 1630). Dhe förlammade Krigzmens försörgning, skal Krigz-Collegio til befordran blifwa befallat, så wijda det sigh uthi desse swåra tijder göra låter. Stiernman Riksd. 1321 (1660). Skulle sig hända, / At en otijdig lust skulle binda tin Hug til at läsa; / Så ware tig befalt then härlige Lärare Naso, / I sijn Gilliare-konst; Amadis (m. fl.). Stiernhielm Herc. 134 (1668). — särsk. i uttr. låta sig (ngn l. ngt) vara befalld(t). Tegel G. I 2: 47 (i handl. fr. 1560). Begärendes, at h. k. M. .. lathe then gamble och unge enkiedrotning och omyndige fursten hertig Jahan sigh til thet beste vare befaledt. RA 3: 156 (1593). Den, som bär sorgh för klosterbygningen, skall låta sigh befallat vara klosterkyrkians vidmachthållande. RP 8: 56 (1640). Stiernman Com. 3: 17 (1661).
3) [jfr fsv. befälte iak thetta ärendit androm tolf] (†) (i kraft af myndighet) ställa (ngn l. ngt) under vård, uppsikt, befäl osv. af (ngn); uppdraga uträttandet l. utöfvandet l. handhafvandet af l. ansvaret för l. befälet öfver (ngt) åt (en underordnad); gifva (ngn ngt) i uppdrag, anförtro; jfr ANBEFALLA 1; stundom ej tydligt skildt från 1 o. 5. G. I:s reg. 1: 2 (1521). Biscoperne är gudz ord befalett, och offuerheetenne är swärdett befalett. Därs. 5: 178 (1528); jfr 1. Jonathas befalte stadhen sinom brodher Simon. 1 Mack. 9: 65 (Bib. 1541); jfr 1. The som Gudh thet haffuer befallat, och ombetrodt at wara såsom wäktare vthi hans Församling. Rudbeckius 2 Pred. A 2 a (1622). Krijgzfolcket .. thet Herr Claess Christersson befalt bleff. Girs E. XIV 23 (c. 1630). Sedan befaller Ordinator them (som prästvigas) Prediko-Embetet, I Namn Faders, Sons, och thens Helige Andes. Kyrkol. 22: 2 (1686). (Gud, du har) wården migh befallat / Om tin dyrtköpta hiord. Ps. 1695, 323: 2; jfr Ps. 1819, 313: 2. Effter Tu (Gud) .. hafwer mig befallat / En församling ther jag är. Swedberg Schibb. 461 (1716). Dens. Amer. 62 (1732). — [jfr fd. jæk befaledhe hannom i thin hondh] med prep.-uttr. vid angifvandet af den under hvars befäl, uppsikt osv. man ställer ngn l. ngt (jfr 1). Han befelte alla fånganar j fengilsena vnder hans hand. 1 Mos. 39: 22 (Bib. 1541; öfv. 1893: lämnade .. under Josefs uppsikt). Han .. fick honom 300 folk, befollandes them till hans hand på åår och dagh. Svart G. I 106 (1561). Manlio befaltes thet Weijentiske Kriiget vthi hender. Schroderus Liv. 97 (1626). jfr: Theras Hierta, som tu (Gud) hafwer Folck och Land / Befalt i Regiment. Stiernhielm Jub. 137 (1644).
4) [jfr fsv. befalte mik oc mäktoghan giordhe medh sino opno breffwe, at fästa eet halft marcland iordh] (†) förordna, beordra; befullmäktiga, bemyndiga. Med thetta wårt opna breff befale (vi) thenne .. Anderss benctson at han bliffua skal wår fogethe. G. I:s reg. 6: 310 (1529); jfr 3. Welter stora stenar för gapet aff kulonne, och befaler någhra män som tagha ther wara vppå them. Jos. 10: 18 (Bib. 1541; öfv. 1896: sätten dit folk för att bevaka den); jfr 5. Såsom Wij .. befalle och Fullmechtige giöre .. Peer Andersson, at han öfwer heele Wårt Rijke .. reesa .. (och) alle .. wijdare vnderrättelse om denne saaken gifwa .. skall. Stiernman Com. 1: 949 (1627). Them allena, som Herren Gud til at prophetera .. enkannerliga vtsedt och befalt hafwer. Swedberg Schibb. b 3 b (1716); jfr 5 a β. Befallte delningsmän utaf Försynens håfvor! J. G. Oxenstierna 2: 162 (1796, 1806; till årstiderna).
5) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] i kraft af (verklig l. förment) myndighet tillkännagifva sin vilja, att ngt skall utföras l. ske; gifva l. utdela (i pass. om person: få l. erhålla l. mottaga) befallning l. order l. tillsägelse (om), föreskrifva, ålägga, (på)bjuda, tillsäga; i högtidligare stil ofta i förb. med bjuda, påbjuda, vilja o. d.; i ä. tid, liksom i fsv., stundom med per sonobj. i dat. — särsk.
a) med personobj. (utan prep.; jfr b) o. sakobj. (l. däremot svarande uttr. i pass.), det senare oftast bestående af en inf. med l. utan att, en att-sats, ett pron. l. ett sbst. med abstr. bet.; i ä. tid stundom ej tydligt skildt från 3. Alt thet gudh them budhet och befalet haffuer. O. Petri Klost. B 1 a (1528). Befolte så Kong: Götstaff senningeboden som thet breffuet titt wp förde att the skulle läsadt högt. Svart G. I 108 (1561). Petreius Beskr. 5: 32 (1615). H. K. H. Kronprinsen .. befaller mig framföra dess underdåniga vördnad. Rosenstein 3: 287 (1788); jfr ε. Det är din Fader kär, som dig befaller bedja. Ps. 1819, 261: 2. Sigismund sjelf nödgades befalla honom tystnad. Fryxell Ber. 4: 166 (1830). Befall på höjd, på slätt, längst bort i skogen, / Vår hela front, att den sig framåt rör. Runeberg 2: 118 (1848). Hon .. befaller sina barn .. att skynda sin fader till mötes. Rydberg Rom. d. 92 (1882). — särsk.
α) i pass.; subj. svarar mot den aktiva konstruktionens
α’) (numera ej ofta i ledigt talspr.) sakobj. (De bryta) emoot thet them befalat är. O. Petri 2 Förman. A 3 b (1528). Då blef honom befallt att chargere (dvs. anfalla) fienden. A. Oxenstierna Skr. 1: 113 (1627). Johanni befalas genom en röst äta henne (dvs. boken) vp. Baazius Upp. 87 a (1629). En krans är mig befaldt på denna fest utleta. Bellman 6: 202 (1787). Dig befalldes att vara / .. En klar symbol / Af det jordiskas öden. Stagnelius 2: 528 (c. 1820; till månen).
β’) personobj. Alle Domare .. uthi Iszrael, hafwa .. warit budne och befalte, at the alltijd flijteligen skulle läsa Mosis Böker. Brahe Oec. 26 (1585). Kiöping Resa 133 (1667). Han blef befald at tiga. Livin Kyrkost. 78 (1781). Den 7 Mars 1661 befalldes han inställa sig i rådet. Fryxell Ber. 13: 63 (1846). Jag .. är befalld att öfverlämna eder hans hälsning. Rydberg Vap. 272 (1891). — Anm. Framför denna konstr. föredrager man vanl. uttr. få (osv.) befallning.
β) (numera bl. hvard., föga br.) med inf. föregången af till att; jfr BEFALLNING 3 b. RP 2: 259 (1630). Vinets Gud / Och Astrilds bud / Båda oss befalla til at njuta. Envallsson Slåtter. 4 (1787).
γ) (†) med ngt af de modala hjälpverben må l. vilja i att-satsen. Wij (skulle) nw befalla vora ståtthållare .. at the ville städegt .. hålla then stadfästade frijd. G. I:s reg. 3: 146 (1526). The Påweske .. mena, thet Maria hafwer macht at biuda och befalla Christum, at Han osz hielpa må. Swedberg Sabb.-ro 648 (1692, 1710).
δ) (numera föga br.) med innehållsobj. Menniskiones lijff hengde på thet bodhet som Gudh hade henne befalet. O. Petri Men. skap. 22 (c. 1540).
ε) [anv. utgående därifrån, att en persons önskan framställes ss. för den talande likställd med en befallning] (numera föga br.) i försvagad anv. ss. höflighetsfras (jfr d γ slutet; jfr äfv. c ζ), närmande sig bet.: anmoda, bedja. Er dotter .. har befalt mig at vara des gäst i afton. C. Gyllenborg Sprätth. 85 (1737).
b) [jfr eng. command to some one, fr. commander à quelqu’un] (knappast br.) i förb. befalla ngt åt ngn = a. Thorild 1: 192 (1805). Hvad Gud .. / Befallt åt några och gjort fritt för alla. J. G. Oxenstierna 4: 141 (1815).
c) med sakobj. (i pass. med saksubj.) utan direkt angifvande af den som erhåller befallningen; objektet består oftast (se dock ε) af en att-sats l. ett pron. l. ett vbalsbst. med abstr. bet. The gerninge som gudh befalt haffuer. O. Petri P. Eliæ b 3 a (1527). Gud .. haffuer strengeliga budit och befalet, at hans heliga nampn icke skal fåfengeliga brukas. Dens. Ed. A 4 a (1539). Sådana Skiäncker äro intet förbudna, uthan mycket mehr uthi Gvdz ord påbudne och befalte. Rudbeckius Kon. reg. 73 (1615). När Gudh genom öffuerheeten thet befalar. Baazius Upp. 88 b (1629). E(ders) Exc(ellens) befalte Höggunstigast .., att jag skulle inkomma med ett rön till Vetenskaps Academien. Linné Sv. arb. 1: 10 (1749); jfr a ε. Gud befallte nöjet. Thorild 2: 312 (c. 1785). Tyrann, befall hans död! Leopold 1: 112 (1790, 1814). Hvad från tronen befalls. Tegnér 2: 7 (1817). (Att) Gustaf Adolf aldrig befallt denna regeringsforms uppsättande. Fryxell Ber. 7: 20 (1838). Skall du icke snart befalla rast? Rydberg Sing. 36 (1865; uppl. 1876: bjuda). — särsk.
α) (föga br.) med objektssats utan inledande konj. Den månads kost, som Vi hafve befallt knektarne .. skulle taga med sig. Hallenberg Hist. 2: 681 (cit. fr. 1613). Slå templets port igen: befall, man den förnaglar. Bellman 1: 86 (1769). Härpå blef strax befalt man skulle Sisla söka. Livin Kyrkost. 58 (1781).
β) (mindre br.) med aktiv inf. med l. utan att. Så haffuer och Christus .. befalit vthropa sådana Euangelium j alla werldena. NT 1526, Föret. 2 a. RARP 1: 6 (1626). Konungen .. befalte öfversätta Bibelen på modersmålet. Schönberg Bref 1: 220 (1778).
γ) [jfr lat. signa ferri jussit] (föga br.) med ack. o. passiv inf. med l. utan att. Thet ther cristeliget är, och vår Herre sielfver befallet hafver at predicas. RA 1: 149 (1529). Hafwer K. M:t befallt at upläsas aff Secretariis hwadh som passerat war. RARP 7: 46 (1660). Klagande så, befaller Eneas den sargade kroppen / Lyftas af bädden. Adlerbeth Æn. 285 (1804, 1811). Brefvet befalde han brännas. Geijer II. 5: 44 (1838). — (knappast br.) i en häremot svarande konstruktion med båda verben i pass. K. M:tz eghit betänkiandhe, .. hwilket .. befalltes hållas tyst. RARP 7: 47 (1660). Alla gärdsgårdar äro befalte att byggas med hank i stället för vedja. Linné Ungd. 2: 353 (1734).
δ) i pregnant anv.: framkalla (ngt) med maktbud, tvinga fram (ngt), kommendera, ålägga. Ingen dödlig, så förnäm han än vore, kan befalla tankens vördnad. Leopold 3: 441 (1795, 1816). Välvilja kan icke befallas. Tegnér 3: 329 (1830). Kärlek är något frivilligt; den kan ej befallas. Agardh Bl. skr. 2: 121 (1837).
ε) (mindre br.) gifva l. utdela (i pass.: det gifves l. utdelas) befallning l. order l. tillsägelse om att (ngt) skall tagas l. skaffas l. hämtas l. komma osv. (från l. till ngt ställe osv.); säga till l. gifva order om; befalla fram (l. ut osv.; jfr d γ). Befalla ljus på bordet. Så visst man ur sit skrin kan penningar befalla, / Så visst har man Credit. Dalin Arg. 1: 168 (1733, 1754). Fröken frågar, om Hennes Nåd befaller thebordet hit. Ristell Visitt. 61 (1787). Han skulle befalla ljus ur köket. Cederborgh JP 9 (1819). Furst Potemkin, låt befalla våra vagnar! Runeberg 1: 300 (1841; yttradt af kejsarinnan Katarina) [jfr fr. mander la carrosse]. Han skyndar upp ur sängen och på fläck / Befaller penna, papper, ljus och bläck. Kullberg Rol. 3: 31 (1868). jfr: Den milde skaparen och fadren öfver allt, / Som detta (dvs. den vida världen), med en vink, från intet har befallt. Wallin Vitt. 1: 25 (1805). — jfr HIT-BEFALLA.
ζ) [jfr a ε samt 6] (numera mindre br.) i försvagad anv. ss. höflighetsfras, närmande sig bet.: vilja hafva, behaga, önska. Befaller Nådig Frun lite mera grädda? Björn Gr. af Oldsbach 54 (1790). Vi måste nöjas med hvad vi få, / Kanske ni befaller margå? Runeberg 2: 75 (1848). Dalin (1850). — (†) i förb. hafva något att befalla till l. från (en person l. ett ställe), hafva ngt bud l. ngn hälsning l. ngt ärende till l. ngt att hämta från l. köpa i osv. Jag skrifver till Lyon .. / Och kommer alltså nu att vackert fråga er / Om ni till fru Albert har något att befalla. Remmer Theat. 2: 35 (1809, 1815). Har ni något att befalla till Norrköping (bud, bref, ärende)? Almqvist (1842) [jfr fr. ne voulez-vous rien mander à Upsal]. Har ni något att befalla .. från Upsala (att hämta eller köpa). Dalin (1850).
d) utan sakobj., med befallningens innehåll angifvet l. antydt
α) gm som, såsom, så, annorlunda o. d. Gudz wilie (blir) henne (dvs. människan) altijd förehållen, effter som han befalet haffuer. Tob. com. A 2 b (1550). Iagh (vill) .. se, om måltydh ähr bestält, / Som iagh haar min drengh befält. Asteropherus 14 (1609). — i pass. (jfr a α). De .. skole ware förplicktade, Wårt Krigzfolck at öfwerföre, .. dit som befalat warder. Stiernman Com. 1: 613 (1614). Giör som tu äst befalt. Serenius (1741). Med honom gick den gamle Skald / (Han så af Douglas var befalld). Arnell Sjöfr. 71 (1829). Men till .. stugan / Gingo de modige skyttarne då, som befallde de voro. Runeberg 1: 39 (1832).
β) (mindre br.) gm ett uttr. med prep. om (i bet. i fråga om, med afs. på) l. gm motsv. adv.: gifva befallning om; numera nästan bl. då personobj. ej är utsatt. På thet the skulle vpbrenna sina söner och döttrar för Moloch, ther iagh them intet om befalt haffuer. Jer. 32: 35 (Bib. 1541); jfr a. Om E. H. Excellens .. wille befalla skriffteligen om communitetet. Rudbeck Bref 1: 12 (1662). Ridderskapet och Adelen funno denna anstalten (dvs. att vagnarna skulle hålla på afstånd) helt god ock låfvade derom befalla sina kutskar. 2 RARP 3: 287 (1723). (Öfverhofmästarinnan) besökte köket för att befalla om middagsmåltiden. Topelius Planet. 2: 41 (1889).
γ) gm ett rumsadverbial o. d. i anslutning till ett underförstådt rörelseverb: gifva l. utdela (i pass.: få l. erhålla l. mottaga) befallning l. order l. tillsägelse om att infinna sig (hos ngn l. på ngt ställe) l. att begifva sig l. resa l. gå l. komma l. träda osv. (från l. till ett ställe osv.); befalla fram (in, ut osv.; jfr c ε). Vara befalld på handräckning. K. M:t (dvs. G. H A.) .. befallte 200 åth landed igen. A. Oxenstierna Skr. 1: 109 (1627). O, hvad är den sällhet, här vi söke? / Blott ett blomstersmyckadt troll, ett spöke, / Ur sin natt af phantasin befaldt. Runeberg 2: 287 (1828). Vittnen voro närvarande, ifall ryttmästaren skulle befalla dem hit. Carlén Repr. 2: 33 (1839, 1861). jfr HIT-BEFALLA. — särsk. [jfr t. zur tafel befohlen, fr. mandé à la cour] om officiell kallelse l. (i numera försvagad bet.; jfr a ε) inbjudning till kunglig person l. till hofvet. Jag var i går eftermiddag befalt hos Kungen. Leopold i 2 Saml. 8: 68 (1788). Milord Norths tredje son .. var i går befalld till H(ans) K(unglig) H(öghet). Rosenstein 3: 427 (1790). Han har blifvit befalld på hofvet. Dalin (1850). Drottningen har gifvit en stor supé, till hvilken flere af borgerskapet voro befallde. Därs. En kunglig löpare .. är .. ute och ”befaller” till middag hos konungen. Lundin G. Sthm 171 (1882).
e) med personobj. (i pass. med personsubj.), utan angifvande af befallningens innehåll: gifva (ngn) befallningar; utdela befallningar l. en befallning till (ngn); (i kraft af myndighet) tillsäga (ngn) att göra ngt. Vij .. (voro) kompne icke att biudha och befala huar andhre. A. Oxenstierna Skr. 1: 58 (1612). I (husfäder) bören androm med förstånd och vänlig alfvarsamhet befalla, hvilket intet är så lätt, som at med blind hörsamhet lyda. Salander Gårdsf. Föret. 6 b (1727). Van vid lydnad behöfde han aldrig befallas mer än en gång. Lovén Folkl. 95 (1847). Han låter ej befalla sig af andra än dem, som dertill äga rätt. Dalin (1850). — (i högre stil) närmande sig 7. En ny Semiramis, hvars ryckte upfylt jorden, / Som med en myndig röst befalte hela Norden. Nordenflycht Frunt. 48 (1761; om drottning Margareta). Det språk, på hvilket Cesar befallde verlden. Beskow Minnesb. 1: 133 (1853, 1860).
f) utan angifvande af vare sig den som erhåller befallningen l. befallningarna l. det som innehålles i dem (jfr 7 f); ofta i motsats till LYDA. O. Petri Men. skap. 20 (c. 1540). Krigs-Öfwersten skulle nu befalla; De wille efterkommat. Girs J. III 86 (1627). Then, som å Öfverhetens vägnar biuder och befaller. MB 6: 1 (Lag 1734). Den ena (brodern) var altid tvär och ovänlig emot sin Betjening, och mente dess heder för när, at begära något: dess rätt trodde han vara at befalla. Tessin Bref 1: 6 (1751). Öfverheten .. måste befalla och de andra lyda. Tegnér 4: 91 (1828). Konungen bjuder och befaller, såsom stode hans rike i sin fulla magt. Svedelius i SAH 54: 350 (1879). En junker af hård art, från barndomen van att befalla. Rydberg Vap. 271 (1891). — i p. pr. ss. adj. l. med mer l. mindre substantivisk bet., se BEFALLANDE, adj. 1.
g) (i sht i högre stil) oeg., med saksubj. Af min Ed mig ä’ fast annan Tiänst befalt. Börk Dar. 432 (1688); jfr a α α’. At göra hwad som konsten kan påminna och befalla. Linder Fross. 5 (1717). (Dock) befaller mig sanningen att erkänna, att … Rosenstein 1: 8 (1780). Mina ögon, som under sjukdomen .. blifvit försvagade, befalla mig at nu sluta. Porthan Bref 585 (1799). Min böjelse .. (har) aldrig öfverskridit de gränsor, som den strängaste aktning befallt. Granberg Dram. 172 (1811); jfr c. Signalen .. befallte oss stanna. Fahlcrantz 4: 115 (1835, 1865). Det, som pligt och ämbete befalde honom att göra. Cederschiöld Riehl 1: 50 (1876). — (knappast br.) vara bestämmande l. normgifvande för, vara det som bestämmer (ngt). Markegång och Taxeringar icke befalla, utan följa Priserna. Thorild 4: 32 (1792); jfr c δ.
6) [anv. utvecklad ur 5 c ζ; jfr d. hvad befaler? t. was l. wie befehlen Sie? Med afs. på anv. af pass. jfr hvad sägs? äfvensom hvad tycks?] hvad befalls? (va1d l. va l. va befal4s), äfv. hvad befalles? (va1d osv. befal4es), hvard. vanl. hvafalls? (vafal4s l. va-), stundom hva falles? (va l. va fal4es, äfv. fal3es2) l. hva falle 1 40 l. 32, fordom äfv. hvad befaller? hvasa? hvad? jfr HVABA.
a) ss. höfligt uttr. för att beteckna, att man ej uppfattat hvad som yttrats till en; höfligare än hvad? Dalin (1850). jfr: X. Hva befalls? Y. Ingenting als. J. Nordlander i Landsm. V. 5: 255 (1886); jfr 5. — (†) Hör, Jensen! — Hvad befaller? — / Hit flaskor utaf kristaller! Bellman 4: 16 (1791); jfr 5 c ζ.
b) för att beteckna förvåning, förtrytelse osv.: hvad för slag? hvad för något? hvad vill det säga? hvad behagas? Äpplet nu då .. Hvad befalles? / Redan räkning? Sådan fru! Wennerberg 2: 200 (1850, 1882).
c) för att tydligare angifva, att man önskar ett omedelbart svar (på sin fråga) l. uttalande (i anslutning till sitt gjorda påstående): eller hur? icke sant? Är hon förtjusande? Hva falles? Bremer Pres. 30 (1834). Vore hon kär i dig, hade hon naturligtvis genast låtit dig veta. Hvad befalls? Michaelson Ungkarlsh. 66 (1892).
7) [bet. utvecklad ur 5] råda l. härska (öfver), hafva l. utöfva makt (öfver), vara herre (öfver), (be)härska; stundom: förfoga (öfver); ofta föregånget af hafva l. ega att l. kunna.
a) (nästan bl. i högre stil) tr. Hans Statsklokhet syntes besvärja de Politiska stormväder, befalla Stats-vågorne. Dalin Arg. 1: 278 (1733, 1754). Den lyckan att befalla fria menniskor. Rosenstein 3: 193 (c. 1790). Alla / hjeltar äro Gudars slägt, / födda att den jord befalla, / som de utur dvalan väckt. Tegnér 2: 72 (c. 1815). Vore själen ”kroppens harmoni”, så skulle hon ej kunna befalla kroppen och tygla de från den härrörande begären. Rein Psyk. 1: 60 (1876). — särsk.
α) föra befäl öfver, kommendera. En Öfwerste för ett Regemente anförer (nu) 1000 Mann. Men elliest .. hafwer (han) en Fana allenast att befalla, som kallas Öfwerstens Compagnie. Rudbeck Atl. 3: 228 (1698). Äfven den Joniska och Cariska krigsstyrkan befallte Ariabignes. Carlstedt Herodot 3: 84 (1833). Pröfvade i hundra strider, / De (dvs. Douglas o. Lilje) ur ledet stego opp / Såsom höfvitsmän omsider / Och befalde hvar sin tropp. Snoilsky 2: 34 (1881).
β) (föga br.) med abstr. obj.: bestämma. At röra hela Atmosphæren och befalla stiernornes lopp. Dalin Arg. 2: 176 (1734, 1754). Befall ditt öde sjelf och samtyck till ditt väl. J. G. Oxenstierna 2: 126 (1796, 1806).
γ) (knappast br.) närmande sig bet.: hafva under sig, rå om. Mathias i Kuru .. / .. befaller ännu, som om herre han vore, / Tre välmående torparegods på hans (dvs. sitt) bördiga hemman. Runeberg 1: 82 (1832).
b) i förb. befalla öfver (ngn l. ngt). Christus .. både kunde och skulle befalla öfwer wäder och wind. Spegel Pass. 420 (c. 1680). Vid Christi tijd hade staden Rom ei allenast at befalla öfver Italien, utan snart sagt öfver hela verlden. Lenæus Hübner Geogr. 165 (1726). Kan jag befalla öfver bloden i mina ådror? Eurén Negersl. 80 (1796). Påstående, att kejsaren ej hade öfver Sverige något att befalla. Fryxell Ber. 2: 223 (1826) [jfr hafva ngt att säga öfver]. Den, som har folk och tjenare att befalla öfver, måste vara mycket erfaren. Dalin (1850). Du har att befalla öfver mig och mitt hus. Därs.; jfr 5 c ζ. Adam Klase svarar ..: Öppna porten! — Hut! skrek slottsvaktmästaren; har du att befalla öfver kungens port? Rydberg Vap. 276 (1891). Suggestion kan .. befalla inom vissa gränser öfver det s. k. vegetativa lifvets förrättningar. O. T. Sandahl i NF 15: 874 (1891). Du kan befalla öfver ditt ansikte, befall också öfver dig själf. Heidenstam Karol. 2: 166 (1898). — särsk.
α) (knappast br.) regera öfver. (Sigurd) skulle .. hafwa att befalla öfwer alt Rijket. Reenhielm Olof Tr. 17 (1691). (Under K. XI:s krig) förnyade hon (dvs. Kristina) åter sina förra förslag, at få befalla öfver Sveriges Tyska Provinser. Schönberg Bref 2: 235 (1778).
β) = a α. Eneman Resa 1: 113 (1712). Ur (de sibyllinska böckerna) .. skulle ej vara mycket att lära för den, som skall befalla öfver en här eller utföra ett krig. Rosenstein 3: 222 (c. 1790). Konungens generallöjtnant, d. v. s. den, som näst Gustaf Adolf skulle befalla öfver hela hären. Fryxell Ber. 7: 39 (1838). — (numera knappast br.) med afs. på fästning l. fartyg: föra befäl öfver l. på. En pascha .. sitter alltid vid dessa 4 fästningar, och befaller öfver dem alla. Eneman Resa 1: 9 (1711). 5 galéer, hvilka hvardera en Beg befaller öfver. Därs. 113 (1712).
c) (i högre stil, föga br.) närmande sig 5 d β, i förb. befalla om, bestämma l. förfoga öfver. Det tilhör .. mig ensam .. / At om min böjelse, at om mit val befalla. Kellgren 1: 193 (1785). Du är vår lydnad värd, / Du våra hjertan har, befall om våra svärd. Leopold 1: 23 (1790, 1814).
d) [jfr hafva att göra med, hafva att styra och ställa med samt göra och låta] (†) i förb. hafva att befalla och låta med (ngt), hafva att styra o. ställa med. Bergsfogdar, Brukspatroner och Bruksegare samt andra Herrar Vederbörande, som hafva med grufvorna att befalla och låta. Linné Sv. arb. 1: 27 (1754).
e) [jfr råda på] (†) i förb. befalla på, befalla öfver (se b), behärska, kufva. Han, som, i stormens tid, på stormen skall befalla. Wallin Vitt. 1: 207 (1810).
f) intr., utan angifvande af den öfver hvilken ngn råder l. härskar: (hafva l. ega att) befalla, vara härskare l. härskarinna, vara den som befaller l. bestämmer, vara den (l. det) rådande l. härskande; oftast ej tydligt skildt från 5 f. Ther Holländarena hafva at befalla, ther varda alla Religioner lidna. Lenæus Hübner Geogr. 130 (1726; uppl. 1763: der Holländarena råda). Rätrådigheten, grund til andra dygder alla, / Med vigtskål väger jemt, med svärdet syns befalla. Nordenflycht QT 1745, s. 28. (En konung) styr och befaller och kan således icke vara utsatt för oförrätter. Rosenstein 3: 234 (c. 1790). I ärans glans och ungdomsvåren / Som Drottning hon befallte der (dvs. på Venngarn). J. G. Oxenstierna 2: 316 (1795). Men du och dina älda vänner alla, / J kunden kämpa, icke så befalla. Runeberg 2: 113 (1848). Ni äger (har) att befalla. Dalin (1850); jfr 5 c ζ. På slagfältet, der fältmarskalken ensamt befalde. Beskow K. XII 1: 177 (1868). — i p. pr. med mer l. mindre substantivisk bet., se BEFALLANDE, adj. 2.
8) [jfr eng. command, fr. commander] (numera föga br.) nödvändigt l. ovillkorligen framkalla l. ingifva l. väcka (en känsla, uppmärksamhet osv.), framtvinga. Sit hela lif hon (dvs. Dubois) åt er (dvs. Eratos o. kärleksgudarnas) dyrkan gaf, / Hur skulle ej des död er tacksamhet befalla? Kellgren 2: 264 (1779). (Sofia Magdalenas) utseende befallte redan den vördnad, som man är Majestätet skyldig. Rosenstein 2: 75 (1813). En ifver, en skarpsinnighet (osv.) .. som befalde uppmärksamhet. Strandberg 1: 358 (1862). — i p. pr. ss. adj., se BEFALLANDE, adj. 3.
9) [jfr eng. command, fr. commander] (enst.) om byggnad: hafva l. intaga ett dominerande läge, dominera. I midten af fonden befaller Akropolen. Bremer G. verld. 5: 105 (1862). — i p. pr. ss. adj., se BEFALLANDE, adj. 4.
Särskilda förbindelser (till 5, i sht c ε, d γ):
BEFALLA HEM 010 4. Efter krigets utbrott med Danmark 1709 befalldes Ö(rnfelt) hem. A. Hammarskjöld i NF 18: 671 (1894). — jfr HEM-BEFALLA.
BEFALLA NED ( NER) 010 4. (mindre br.) Weste (1807). Befalla ned pelsen .. ur klädvinden. Almqvist (1842). — jfr NEDBEFALLA.
BEFALLA OM. (†) återkalla l. ändra en befallning, gifva kontraorder, kontramandera. Contramandera, befall(a) om. Swedberg Schibb. 260 (1716).
BEFALLA UPP ( OPP) 010 4. (mindre br.) Weste (1807). Befalla upp mat. Almqvist (1842). — jfr UPPBEFALLA.
BEFALLA UT 010 4. (mindre br.) Befalla ut drängen (utkalla honom t. ex. ur drängkammaren). Almqvist (1842). — jfr UTBEFALLA.
Spalt B 606 band 3, 1901