| Publicerad 1902 | Lämna synpunkter |
BEJAKA beja4ka, i Sveal. äfv. 032 (beja´ka Weste; bejàka Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Schroderus Liv. 442 (1626)), -ANDE, -ELSE (†, Lælius Jungf. L 4 b (1591), Meddel. fr. sv. slöjdför. 1896, s. 108 (i handl. fr. 1696) m. fl.), -NING (se d. o.).
jaka l. säga ja till. — jfr BENEKA.
1) [jfr motsv. anv. i y. fsv. o. fd.] (nästan †) samtycka till, gifva sitt bifall till, gå in på; godkänna, gilla. Westerårs handil (dvs. öfverenskommelse) wart på nyth bejakat och besworen j Strengnes aff Rikisens rådh. G. I:s reg. 7: 211 (1530). Medh alles bejakende och samtyckie. RA 3: 120 (1593). Att wij .. (nämnda) Symbola aldeles samtyckia, beiaka och bijfalla. KOF 1: 358 (c. 1618). Ville dhe hvarcken beiaka vårt förslagh, och eij heller dhet aldeles beneka. A. Oxenstierna Skr. 2: 655 (1624). Sedan H. K. M:t den (dvs. strumpebandsorden) att antaga bejakat hadhe. Därs. 1: 116 (1627). Sedan Sultan hade bejakat freden. Nordberg 2: 408 (1740). (Efter en stund) sade jag till dem: .. vi måste .. lägga något längre ut ifrån landet, hvilket de ock bejakade. Robinson Cr. 24 (1752, 1772). Den, som sig icke till protocollet yttrat, anses hafva bejakat pluralitetens beslut. SFS 1830, s. 295. Öfverläggning var af Kongl. Maj:t på rikssalen afslagen, och (förenings- o. säkerhets-)akten .. redan bejakad. Crusenstolpe Mor. 3: 283 (1841). jfr: Så frampt hon .. wille honom (dvs. Kristiern II) Staden ypna, och til Regementet bejaka (dvs. erkänna honom ss. regent). Girs G. I 2 (c. 1630). — (†) med prep. till. Till samme dom och säntentz .. Gabriel Christiernson samtyckte och bejakede. RA 1: 465 (1546). Schroderus Uss. L 1 b (1626).
2) bevilja.
a) (numera mindre br.) med afs. på begäran, bön o. d. Konungen beiakade hans begäran. Petreius Beskr. 2: 20 (1614). Ett beder iagh tigh o herre gud, / tu velt mig thett beiacka, / att iagh och så min kiära brudh, / aldrigh huar annan försacka. Visb. 1: 303 (c. 1620); jfr b. Hon skall snart tin bön med mysande munne bejaka. Stiernhielm Bröll. 435 (c. 1650). Ps. 1819, 251: 4. (Danmark) kunde icke bejaka Sveriges fordran. Carlson Hist. 1: 369 (1855). Sedan en vördsam anhållan om nattläger med mycken beredvillighet bejakats, språkades om hvarjehanda. Beckman Amer. 1: 83 (1883). — (föga br.) med indirekt personobj. G. I:s reg. 17: 433 (1545). Her Götstaff hade them theres bön beiakadt. Svart G. I 70 (1561).
b) (numera bl. ngn gg i religiös stil) med annat obj. Den påfordrede restitution, hvilken i be(mäl)te förklaring hvarken ähr nekedt eller bejakedt. A. Oxenstierna Skr. 2: 7 (1607). Stillestånd bejakades. Schroderus Liv. 502 (1626). Moste hwar oc en aff .. (borgarna vid utskrifning) beiaka en Krigzman aff sitt hws. L. P. Gothus Mon. turb. 236 (1629). Effter .. Chronan .. få sådanne personer i tjenst hade, bejakades honom dee godz, som han begärade. RP 5: 81 (1635). De .. tillåtne och bejakade hästeqwarnar. RARP 4: 619 (1651) [jfr mnt. tolaten vnd beyaworden]. (De vilja) tuinga migh beiaka honom min dotter. Växiö domk. arkiv 1651, nr 230. Herren migh hielp bejakar. Ps. 1695, 95: 1; jfr Ps. 1819, 33: 1.
3) (numera mindre br.) medgifva sanningen af (ngt); erkänna. (P. Eliæ) beiakar thet j sin beslutning (dvs. i slutet af sin skrift), thet han hade actat neka. O. Petri P. Eliæ e 3 a (1527). At Hetan wärkar mest med ty han slår tilbaka, / Thet kan och måste man för Sanningz skull bejaka. Spegel Guds verk 154 (1685). Han bejakar, att han slagit den kärande. Dalin (1850). — bekräfta. Säg hvad ni vill, jag skall bejaka det. Hagberg Shaksp. 3: 231 (1848). En uppgift, som, då den hvarken kan bejakas eller förnekas, måste lemnas i sitt värde. G. Djurklou i VLS 116 (1886). — (†) med sakligt subj., närmande sig bet.: bevisa. Hvad kan vissare tin (dvs. Kristi) Gudom mig bejaka, / Än thet, at ingen tyngd tig öfvermächtig är? Brenner Pin. hist. 90 (1727).
4) (†; se dock slutet) påstå, försäkra; förklara. B. Olavi 101 a (1578). Thernäst bejake och vederkännes vi oss alldeles vele holle vidh the Apostoliske, Niceniske och Athanasii symbola. RA 3: 87 (1593). Dan, then the Danske bejaka hafwa warit theras första Konung. Schroderus J. M. kr. 8 (1620). En Skeppare som .. på thet högste bejakar, at the Wåre .. eröffrat .. Fredrichs Vdde. N. Av. 11 Nov. 1657, s. 3. Jag hafver aldrig sedt eller hördt sådant: och alt thet kloka folck, som jag hafver talt med therom, bejaka thet samma. Rydelius Förn. 197 (1722, 1737). At denna sed varit allmänt vedertagen .., driste vi oss icke bejaka. Bælter Jesu hist. 6: 26 (1760). Sahlstedt (1773). — [jfr motsv. anv. i t.] (föga br.) filos. jaka; stundom närmande sig bet.: sätta, ponera; jfr BEJAKNING 2. En sammansatt Proposition (dvs. sats i logisk mening) .. delas .. Uti den bejakande och nekande, ibland hvilka den förra bejakar, och den sednare nekar prædicatum om des subjectum. Molander Förn. 33 (1762). Gud bejakar sig sjelf såsom det högsta goda. Björling Dogm. II. 1: 65 (1869). Själfva sättandet, bejakandet af dessa relationer. J. J. Borelius i Nord. tidskr. 1879, s. 317.
5) [jfr motsv. anv. i d. o. t.] (i sht i skriftspr.) besvara (en fråga) med ja l. jakande; jaka till. Then första quæstion kan man intet annat med giöra än bejaka. KOF II. 1: 43 (1650). Tegnér 4: 374 (1828). Ja bejakar en fråga, som icke innehåller någon nekande partikel. Enberg Sv. spr. 296 (1836). Är icke namnet Medenberg? .. Den fremmande bejakade frågan med en bugning. Almqvist Tre fruar 2: 75 (1842). Hon frågade mig .., om hon fick bjuda mig te, hvilket jag .. bejakade. De Geer Minnen 1: 104 (1847, 1892). — särsk.
a) (mindre br.) i p. pr.: jakande. F:s bejakande svar. Palmblad Nov. 4: 45 (1851). jfr: (Han) svarade ej, men hans skratt var nog så bejakande. Hülphers Ångermanländ. 116 (1900).
b) (†) med prep. till. Antingen han nekade eller bejakade til dheras Frågan. Rudbeckius Kon. reg. 261 (1616).
6) (†) gifva (en friare l. ngn som erbjudes ss. maka) sitt ja l. jaord. Fast du några än försakar / Du omsijder en bejakar / Hwem wet hwem blijr wärdigh giord. Rosenhane Visor C 4 b (1652, 1682). Rudbeck Atl. 4: 113 (1702; med afs. på friare). — med prep. till. Strax honom een Qwinnesperson tilbiwdes, then han aldrigh tilförenne sedt haffwer, .. bejakar han til henne. Schroderus Albert. 2: 59 (1638).
Spalt B 920 band 3, 1902