| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BRÄNNARE brän3are2, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 – 6 r. l. m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
1) om person. särsk.
a) motsv. BRÄNNA, v. I 1: person som bränner (upp) ngt; företrädesvis ss. senare ssgsled. Helsingius F 6 a (1587). Sedan tegen efter harfning torkat några dagar, förser sig brännaren under en torr dag med halm och bildar däraf långa kärfvar, som ombindas med halmband. Grotenfelt JordbrMet. 215 (1899). jfr MORD-, MOSS-, SVEDJE-BRÄNNARE m. fl.
b) motsv. BRÄNNA, v. I 3: person som bränner l. brukar bränna l. som har till yrke l. sysselsättning att bränna ngt l. att förestå bränningen af ngt. GR 24: 97 (1553). Konfiskation och böter drabba brännaren, om jäsande mäskning träffas i okrönta kärl. QLm. I. 2: 42 (1833). På brännarens skicklighet och påpasslighet beror i hög grad utbytet och tjärans kvalitet. JernkA 1905, s. 601. jfr BRÄNNVINS-, KALK-, KOL-, LER-, LÖNN-, SALT-, TEGEL-, TJÄR-BRÄNNARE m. fl.
2) (förr) sjömil. motsv. BRÄNNA, v. I 1: brandskepp. RARP 7: 145 (1660). Brännare kallas ett Skepp af gammalt virke som upfylles med allahanda bränbara ämnen, såsom Svafvel, Beck, Krut och mer dylikt, föres fram emot fiendteliga skepp, och sättes i brand, just då man söker drifva det midt ibland dem, til at därmed tända eld på dem. Bergklint MSam. 1: 200 (1781). LbFolksk. 572 (1892).
3) motsv. BRÄNNA, v. I 1: tändinrättning för raketer (förr äfv. för artilleripjäser) bestående af en med brandsats fylld (papp- l. pappers)-hylsa l. ett i raketen infördt hastigt brinnande tändsnöre. Grundell AnlArtill. 2: 39 (c. 1695). Wingård Minn. 2: 52 (1846). Såsom signalmedel (vid fältartilleriet) användas skottraketer, hvilka antändas medelst brännare. LbArtill. 34 (1892).
4) fyrverk. motsv. BRÄNNA, v. I 1; om visst slags fyrverkeripjäs. JournLTh. 1811, s. 55. Man kastade brännare och smällande svärmare. Lundgren MålAnt. 1: 173 (1849, 1870). Brännare .. utgöras av hylsor med tjocka väggar och laddade med gnisteldsats. Amatörfyrv. 79 (1916).
5) [elliptiskt för KAFFE-BRÄNNARE] motsv. BRÄNNA, v. I 3 d: apparat att rosta kaffe med. Sjöberg Singstock 334 (1832).
6) motsv. BRÄNNA, v. I 1 l. 2; om den del af en lys- l. värmeapparat ur hvilken det brännbara ämnet ledes l. strömmar ut för att förbrinna; jfr MUN-STYCKE. Gasbesparande brännare. TByggn. 1859, s. 113. Å hvarje lampa mellan brännaren och oljehuset, när detta är af metall, (skall) en skifva af dåligt värmeledande ämne anbringas. Ahlström Eldsl. 80 (1879). — jfr BESPARINGS-, EVIGHETS-, FLAT-, GAS-, KRANS-, LAMP-, PLATT-, RUND-, SNITT-BRÄNNARE m. fl.
(6) -KRAN. gaskran till gasbrännare; motsatt: hufvudkran. Brännarkranarne inställas en gång för alla så, att lågor af passande höjd fås, då man öppnar hufvudkranen. LAHT 1895, s. 73. —
(6) -KRONA. om öfre delen på vissa gasbrännare. SD 1896, nr 160, s. 1. Brännarkronan har till uppgift att åt lågan ge en för glödstrumpan lämplig form. 2NF 9: 1352 (1908). —
(1 a) -PARTI. (†) ströftrupp som utsändts för att bränna. Et Brännareparti, som ärnat tända eld på gården, (hade) blifvit afvist med et Canonskott. Lagerbring 1Hist. 4: 471 (1783). —
Spalt B 4484 band 5, 1924