| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BÄLG bäl4j, r. l. m. ((†) f. i bet. I 5 Lind (1749; i bet. I 3, 6 m.)); best. -en; pl. -ar (Lind (1749) osv.) ((†) -er (i vissa fall möjl. att hänföra till sg. bälja) GR 7: 114 (1530), Columbus BiblV O 3 b (1674), Meurman (1846));
förr äfv. (mera sällan i bet. I 3, stundom i bet. 5, alltid i bet. II) BÄLJA, sbst.1, r. l. f.; best. -an, pl. -or (i vissa fall möjl. att hänföra till sg. bälg).
I. [fsv. bälgher, motsv. d. bælg, isl. belgr, got. balgs, t. balg, eng. belly; urspr. samma ord som BALG o. besläktadt med BOLSTER, BULLE, BULNA m. fl.]
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgadt) skinn; särsk. om skinn som brukas till pälsverk, i sht om sådana som afdragas, utan att buken skäres upp. Hon är en ganska slät katt, haffuer en leenan belg, Men hwassa kloor. Balck Ridd. B 2 a (1599). Björner Vols. 37 (1737). Bälgen är det bästa på räfven och fjädrarna på strutsen. Granlund Ordspr. (c. 1880).
2) (†) säck l. påse af ett l. flera djurs skinn. (Lat.) Uter vento inflatus, (sv.) Opbläst Bälg. Verelius 29 (1681). Då lät han göra sig en bälg af tre oxhudar, hvilka han spände omkring lifvet. SvFolks. 7 (1844). — jfr VIN-BÄLG.
3) redskap inrättadt för att därmed frambringa en stark luftström, i sin ursprungligaste form en mer l. mindre säcklik behållare af läder försedd med sådana tillbehör o. anordningar att luft kan sugas in i o. därefter pressas ut ur densamma. — jfr BLÅS-, CYLINDER-, KUB-, LÄDER-, MASUGNS-, ORGEL-, PARALLELL-, SMED(JE)-, SPETS-, SPÄNN-, TRAMP-, TRÄ-, VATTEN-, VÄDER-BÄLG m. fl. — särsk.
a) om dylikt redskap som har till ändamål att göra elden i en ässja l. en smideshärd, en smälthytta l. en masugn starkare. Trampa l. draga bälgen. Bälgen går, bälgarna gå. GR 7: 114 (1530). Till Vgnen höra ochså Bälliorna .. på sit rede bakom Vgnen stälte. Hiärne Berghl. 455 (1687; rättadt efter hskr.). Smeden .. / .. blås medh bälgen på (järnet). ÖPar. 70 (1705). Bräder af (bok) brukas til bäljor vid masugnar. Trozelius Rosensten 27 (1752). Bälgor Därunder förstås de som äro af träd, antingen dubble eller enkle. Tilas Ordalag 6 (1767). Hemskt tjutande belgar. Lundgren MålAnt. 2: 131 (1872). (†) (Sv.) Slå igen bäljorna; (t.) die Bälge aushängen. Möller (1790). (Sv.) Släppa bälgarna på; (t.) die Bälge einhängen, das Gebläse gehen lassen. Dens. — särsk. i utvidgad anv.
α) [jfr fsv. par bälie i samma bet.] (i fråga om medeltida förh.) i uttr. par bälgar, hytta med två bälgar, gruflott. (I Nyköping 1396) förklarades hela Kopparberget för Krono, undantagandes två par Bälgar, som Biskopen i Westerås tilkommo. Lagerbring 1Hist. 4: 551 (1783). Hildebrand Medelt. 1: 728 (1894). jfr: Soknerne skiftes i Belghar i Dalerne. Bureus Suml. 16 (c. 1651).
b) om dylikt redskap som har till ändamål att frambringa den nödiga luftströmmen i vissa musikinstrument, ss. orgel, dragharmonika. Dähnert 11 (1746).
c) om dylikt redskap som har till ändamål att åstadkomma sugning, sugbälg. En under maskinen (dvs. digeltryckpressen) anbragt bälg åstadkommer sugning genom ett groft med lufthål försedt rör. 2UB 10: 225 (1907).
4) om (del af) föremål som liknar en blåsbälg, t. ex. om det af sammanveckadt läder bestående midtpartiet på en fotografikamera l. om det sammantryckbara (läder)partiet på vissa kappsäckar l. resväskor. Kamera med svart bälg. Ena bälgen, bryggan samt dragstången (hade vid urspåringen) ramponerats. ÖgCorr. 1913, nr 31, s. 2 (om sluten gång mellan gafveldörrarna i ett par intill hvarandra gående järnvägsvagnar). Östergren (1917). — jfr KAMERA-BÄLG.
5) (†) på växter.
a) bladhylsa l. slida hvaraf axet före sprickningen är omgifvet; öfversta bladslida (å sädesslag l. gräs); jfr BALJA, sbst.1 2 a. Lind (1738). Så länge axen ej skutit utur sin bälja, kan ingen frost skada växten. VetAH 1750, s. 69. Säden går nu i bälg. Sahlstedt (1773). Helenius (1838). jfr SKOTT-BÄLG. Anm. Ordet förekommer hos Lind 1: 291 (1749) äfv. i bet. skärmfjäll; jfr BALJA, sbst.1 2 a anm.
b) fröbalja; jfr BALJA, sbst.1 2 b. Lind 1: 290 (1749). Heinrich (1814). Deleen (1829). jfr ÄRT-BÄLG.
6) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgadt) (stor) buk, lif, mage; stundom allmännare, närmande sig bet.: bål, kropp; förr äfv. om bakkroppen på insekter. Fosz 123 (1621). Tin Swälg ok Bälg är tämlig widh ok bredh. Lucidor (SVS) 39 (c. 1670). Ränna pliten i bälgen. Dalin Arg. 2: 321 (1734, 1754). Fylla bälgen. Lind (1749). Retzius Djurr. 179 (1772). Så, så! / Drick på, / Och värm din kulna bälg! Bellman 5: 161 (c. 1775). Jag .. / .. fick fullt i bälgen / af både mat och tal. Scholander 3: 119 (1864). Belgen (hos biet) .. är förenad med bröstet genom den s. k. stjelken. Dahm Biet 29 (1878).
7) [beträffande bet.-utvecklingen jfr BUK 2] (†) ss. nedsättande personbeteckning; oftast ss. senare led i ssgr. LPetri Oec. 16 (1559). (Påfågeln) Som är sådan höghferdigh bälgh. Sigfridi B 1 b (1619). En girig bälg gjör sig sjelfvom mycken bedröfvelse. Borg Luther 2: 226 (1753). — jfr AFUNDS-, HAT-, VIN-BÄLG.
8) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Skåne) samt d. bælg, t. balg i samma bet.] (†) liten gosse l. flicka, barn. Titt stundar (dvs. dit längtar) belgh som han båren ähr. SvOrds. C 5 b (1604).
9) om ngt som bildar en utbuktning. särsk.
a) (förr) skeppsbygg. träfyllning inlagd under skäggknäet på fartyg för att afleda sjöarna. Witt Skeppsb. 72 (1858).
b) [jfr isl. belgr i motsv. anv.] om bågen l. ”ögat” på vissa runor. Bureus (c. 1640) enl. Verelius Run. 64. Rudbeck Atl. 3: 753 (1698).
II. [eg. i förh. till I själfständigt ord; af BALJA, sbst.1, gm dialektisk utv. af a till öppet ä framför kakuminalt, af konsonant följdt l; jfr Hesselman Sveam. 46] (†) balja, skida, fodral; jfr BALJA, sbst.1 2. 1 st. Aln af Ståhl med Bällja. BoupptRasbo 1741. Et stort Slag-svärd, men bäljan och trädet omkring hand-kaflan förmurknadt. Hülphers Norrl. 2: 29 (1775). — jfr VÄRJE-BÄLJA.
-BORD. träbotten i bälg; särsk. orgelb. om hvar o. en af de två (l. tre) trapetsformiga träbottnarna i spännbälg till orgel. Drake Töpfer 9 (1850). —
-BRÖST. tekn.
1) ställe (hvalf) i en masugnsmur hvarunder bälgarna gå in till pipan, formbröst. VetAH 1756, s. 190.
(I 9 b) -BUNDEN, p. adj. (†) om runa: försedd med sluten båge; dels i uttr. tor l. tors bälgbunden l. bälgbunden tor, runan bälgtor, dels ss. substantiveradt o. elliptiskt för dessa uttr. Bureus Runakänslones läre-spån (1599). KyrkohÅ 1902, MoA s. 79 (c. 1600). Verelius Run. 33 (1675). Celsius (hskr. nr R 560 i KBibl.); jfr Swartling Stiernhielm 86 (1909). —
-BYGLA. (förr) tekn. järnklafve som satt på en bälgtråda o. hvaruti bälgkroken var häftad med ena ändan. Rinman (1788). —
-BÄNK. (i sht förr) tekn. underbyggnad l. ställning hvarpå en bälg l. bälgar hvila(r); jfr -BOCK, -FOT. Rinman (1788). Schulthess (1885). —
(I 1) -FLÅ, v. (knappast br.) Uti Astrakan skal vara brukligt at bälgflå fåren eller afdraga skinnen hela utan at sprätta dem up. Rothof Hush. 121 (1762). —
-FORM, pl. -ar, l. (mindre br.) -FORMA, r. l. f. tekn. trång mynning l. öppning hvarigenom blästern indrifves i smältugnar l. härdar. Rothof Hush. 292 (1762). Gjutna Bäljformar. DA 1824, nr 101, s. 5. På lager till fogliga priser finnes .. Luftventiler, Sotluckor, Bäljformar (m. m.). SydsvD 1870, nr 1, s. 4. —
-GRIMMA. (förr) tekn. bredt järn som i syfte att förstärka var anbragt på bakgafveln af locket till en träbälg. Rinman 1: 661 (1788). —
-HAKE. (förr) tekn. s-formig hake som sammanlänkade blåsbälgen o. den ”våg” som uppdrog bälgen. Johansson Noraskog 2: 138 (efter handl. fr. 1544). Rinman 1: 355 (1788). —
(I 2) -HANDSKE. handske med två rum, ett för tummen o. ett för de öfriga fingrarna, säckhandske, tumhandske; jfr -VANTE. Ryska Bälghandskar. FörordnlnkomVahror 4/6 1728, s. C 1 a. —
-HUFVUD. tekn. den främsta delen af bälgkistan hvari bälgpipan sitter fäst. Rinman (1788). JernkA 1904, s. 42. —
-HUND, se d. o. —
-HÄNGSEL. (förr) tekn. benämning på hvar o. en af de järnlänkar hvarmed bälgtrådorna voro häftade vid stråkträet på bälglocket o. hvarmed locket neddrogs, då kammen tryckte på trådan. Johansson Noraskog 2: 138 (efter handl. fr. 1544). —
-KAM. (förr) tekn. på bälg som drefs med maskin- (vatten-)kraft: hvar o. en af kuggarna (två l. tre) i det hjul som verkade på bälgtrådan o. därigenom nedtryckte bälgen. Carlsson PeregrLingvSv. 15 (1745). Schultze Ordb. 2140 (c. 1755). JernkA 1823, s. 199. —
-KISTA. tekn. på blåsbälg af trä.
1) bälgens undre del, hvilken under arbetet ligger fast på bälgens bänk l. underlag. Rinman 1: 353 (1788). JernkA 1904, s. 41.
-KROK. (förr) tekn. järnlänk som med ena ändan var hakad i bälgbyglan o. med den andra i stråkträets halsring. Johansson Noraskog 2: 138 (efter handl. fr. 1544). Rinman 1: 351 (1788). —
(I 6) -KURRA. [jfr t. kurre] (†) i uttr. den kinesiska bälgkurran, benämning på den i de indiska hafven lefvande fisken Tetrodon lagocephalus Lin. Linné MusReg. XXI (1754). —
-KÅPA. tekn. på blåsbälg af trä: bälgens öfre, rörliga del genom hvars rörelse luft insuges o. utpressas. Rinman (1788). Dalin (1850). —
-LIST. tekn.
1) om hvar o. en af de på kistans långsidor anbragta fyrkantiga trälister som ligga an mot bälgkåpans sidor för att åstadkomma lufttäthet. Rinman 1: 353 (1788).
(I 6) -MORD. [fsv. bälghmordh] (†) afsiktlig fosterfördrifning. VDAkt. 1674, nr 197. Nehrman InlJurCr. 242 (1756). —
(I 2) -MÖRK3~2, ngn gg, emfatiskt, ss. två ord 4 4. [jfr sv. dial. (Skåne) bäll mörk, d. bælg mørk] kolmörk; företrädesvis i opers. uttr. Elkan Hall 55 (1899). —
-PIPA.
2) tekn. till I 3: på blåsbälg anbragt pipa l. rör hvarigm luften utpressas (å den vanl. konstruktionen anbragt i smaländan). VetAH 1749, s. 183. —
-PLANK. (†) för tillverkning af blåsbälgar särsk. användt l. afsedt (furu-) plank. Rinman (1788). Trädvaror: .. Bräder och Plank: .. Belgplank. JernkA 1833, s. 692. —
-RESNING. (mindre br.) tekn. ställning l. resning omkring o. under blåsbälgarna (vid hammarsmedja, masugn). Rinman (1788). Schulthess (1885). —
-RING. (bälge-) (förr) tekn. grof järnring sittande i en bakom vindhålet i det undre bälgbordet anbragt krampa. Johansson Noraskog 3: 13 (cit. fr. 1581). —
-SKIFVA. å dragharmonika, benämning på hvar o. en af de båda starka skifvor hvilka på båda sidor afsluta blåsbälgen o. hvari tungorna ligga. UB 2: 535 (1873). —
-SKÄR l. -SKÄRA. (förr) tekn. under bälgkistan anbragt ställning hvilande på bälgbänken. Rinman 1: 354 (1788). Möller (1807). —
-SLAG.
1) (mindre br.) tekn. till I 3 a; i sht på maskindrifven bälg: hvarje särskild sammantryckning med därpå följande utvidgning af blåsbälgen; förr äfv. med särsk. tanke på den därunder utpressade luften. En .. vattenbälj, der hvarje bäljslag till volume och täthet var kändt. Uhr Koln. 131 (1814). JernkA 1823, s. 194. Därs. 1846, s. 148.
-SLAGARE. (†) person som sätter upp blåsbälgar. Johansson Noraskog 2: 136 (efter handl. fr. 1544). PrivBergsbr. 1649, 5: H 2 a. —
-SNUTA. (†) orgelb. vid undre bälgbordets ena ända liggande låda. Sundelius NorrköpMinne 354 (i handl. fr. 1775). VDAkt. 1779, nr 329. —
-SPEL. (bälga- 1901—1903) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgadt) dragharmonika. Fröding Guit. 41 (1891). —
-SPIK. (bälge-) (förr) tekn. smärre spik hvarmed lädret fastspikades på bälgar. Johansson Noraskog 2: 143 (efter handl. fr. 1546). —
-STOL. (förr) tekn.
-STÅNG. tekn. kring en midtpunkt rörlig, med motvikt i ena ändan försedd stång som uppdrager blåsbälgen efter sammantryckningen. Rinman (1788). Dalin (1850). —
-SVANS. orgelb. gaffelformigt utskjutande kloss på öfre bälgbordets rörliga ända. Lindberg Orgv. 21 (1850). —
(I 9 b) -TOR l. -TURS. [jfr TOR resp. TURS (TORS)] (föga br.) språkv. benämning på runan ᛰ, som å runstafvar utmärkte gyllentalet 19; ”Odens hage”; jfr -BUNDEN. Bureus Runaräfst (1602; hskr. i KBibl.). Verelius Run. 32, 33 (1675). Rudbeck Atl. 2: 614, 615 (1689). Dalin Hist. 1: 234 (1747). jfr En kort underwisning om Run- eller Prim Stafwen (hskr. i Lunds Univ.-Bibl.). —
-TRAMPA, r. l. f. enarmad häfstång som begagnas vid trampning af bälg; i sht till I 3 b, om dylik trampa i orgelbälg, bälgklav. Drake Töpfer 306 (1850). —
-TRAMPARE. (bälge- 1659—c. 1753) särsk. om person som trampar en orgels bälgar, orgeltrampare. BtÅboH I. 11—12: 22 (1659). PT 1914, nr 89 A, s. 4. —
-TRÅDA, r. l. f., [urspr.: bälgtrampa] (förr) tekn. under en blåsbälg liggande häfstång (af trä) hvilken, då den nedtryckes af blåshjulhammaren, neddrager bälgkåpan. Rinman (1788). —
-TÄTTA, förr äfv. -TATTA. (bälge- 1544) tekn. = -PIPA 2. Johansson Noraskog 2: 137 (efter handl. fr. 1544). Szå må thu och skaffe honum ett par former, och ett par Belgtattor. GR 17: 77 (1545). Dalin (1850). Schulthess (1885). —
(I 4) -UTDRAG~02. fotogr. bälg å fotografikamera. Nyblæus Fotogr. 34 (1874). Med hvarje objektiv kan man framställa förstorade bilder, om blott kameran har ett tillräckligt långt bälgutdrag. Roosval Schmidt 5 (1896). —
(I 2) -VANTE. säckvante, mulvante, tumvante; jfr -HANDSKE. Hund E14 287 (1605). Han satte på sig vargskinnspäls och ludna bälgvantar. Lagerlöf Berl. 2: 76 (1891). —
-VENTIL. —
-VERK. om komplex af blåsbälgar vid ngn inrättning (masugn, smälthytta, orgelverk), blåsverk. Stiernstolpe Arndt 4: 44 (1808). —
-VÅG, pl. -ar. (i sht förr) tekn. belastad häfstång för bälgens uppdragande. Rinman (1788). Schulthess (1885).
B: BÄLGA-LEGA. (†) afgift för användning af masugn, masugnslega; jfr BÄLGE-LÖN. Johansson Noraskog 1: 171 (i handl. fr. 1785). —
-SPEL, se A.
-RING, -SPIK, -TRAMPARE, -TÄTTA, se A.
BÄLGA, v.1 till I 3: blåsa l. pusta med bälg.
a) (mindre br.) i fråga om blåsbälg. På kolen pusta, bälja. Bellman SkrNS 2: 253 (1792). Smeden har fyrat och bälgar i yrande aska på ässjan. Strindberg Fagerv. 300 (1902).
b) (hvard., föga br.) till I 3 b: spela (ngt) på dragharmonika. Han .. bälgade en vals. Engström Glasög. 150 (1911).
Särsk. förb.: bälga fram. (tillf.) till BÄLGA, v.1 a: med bälgens tillhjälp frambringa, ”pusta ut”. Strindberg Hems. 66 (1887). bildl. Då ur lungorna bälga de fram ofantliga lögner. Lagerlöf Juv. 113 (1893, 1896).
Spalt B 4752 band 5, 1924