| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
DOLK dol4k, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) med handtag (fäste) o. slida, vanl. äfv. med parerstång försedt, kort o. spetsigt, ofta tveeggadt stickvapen; i sv. tidigast anträffadt om praktvapen; äfv. mera obestämdt om kort stickvapen; jfr DAGGERT, DART, PUNJART, STICKERT, STILETT. Sticka, stöta dolken i ngn. Sticka dolken i slidan. En driffwin Dolck, mett en kedie aff Sölff forgyltt, mett en Quasth aff getögett gull, Inszegull och blådtt silke, Smuckatt mett perlor, mett itt Spanesk belte aff Inszegull. Hist. handl. 2: 30 (1548). Som en röfvare i natten smögo / de förrädiska med bortgömd dolk. Tegnér (WB) 2: 15 (1808). Som dolkar dina ord mitt öra stinga. Hagberg Shaksp. 1: 377 (1847). Svärdet med dess längd måste vara en senare utvecklingsform än dolken, hvadan en bronsålder, som kan uppvisa dolkar, gifvet har ett äldre tycke än en bronsålder, som är rik på svärd, men har allsinga eller åtminstone ytterst få dolkar. Hildebrand Förhist. folk. 441 (1879). — mer l. mindre bildl. Du hvässer skämtets udd och Epigrammets dolk. J. G. Oxenstierna 2: 272 (1794, 1806). När den svagare förtryckta / svekets dolk i gördeln bär. Tegnér (WB) 1: 397 (1808). Det ilskna våldet slipar dolken. Böttiger 1: 127 (1831, 1856). Stundom gjorde .. (Henning Hamilton), med den förbindligaste ton och med ett välvilligt leende på läpparna, helt oförmodadt ett utfall mot en politisk motståndare och borrade in i honom sin ytterst finslipade dolk ända till fästet. De Geer Minnen 2: 63 (1892). — jfr BRONS-, FLINT-, MORD-, TELESKOP-DOLK m. fl.
2) om den dolklika, sista delen af kroppen hos dolksvansarna (se d. o.). Den tredje afdelningen (af dolksvansens kropp) .. består af en med baksköldens bakre, inskurna del genom en led förbunden, lång, ihålig och tresidig ”dolk”, hvars uppåt riktade kant är försedd med fina taggar. (Stuxberg o.) Floderus Djurv. 3: 426 (1904).
-FORMAD. —
-FORMIG. —
-FÄSTE. —
-GETING. zool. dolkstekel. Dolkgetingarna (Scoliæ) .. (äro) stora, kraftiga getingar med kortskaftad bakkropp, starkt håriga och i regeln mörkt färgade. Stuxberg (o. Floderus) Djurv. 2: 494 (1902). —
-HANDTAG~02 l. ~20. —
-HVASS. hvass som en dolk; i sht bildl. —
-KLINGA. —
-KÄPP. käpp i hvilken döljes en dolkklinga som vid behof kan blottas, teleskopdolk; jfr VÄRJKÄPP. Nisbeth Handelslex. (1867). —
-LIK, adj. —
-MAN. [öfvers. af gr. σικάριος, af lat. sicarius, bandit, lönnmördare, af sica, dolk] Wensjoe Gerlach Förkl. ö. NT 1: 792 (1842). Apg. 21: 38 (Bib. 1917). Dolkmän kallades medlemmarna av ett politiskt parti bland judarna, som gingo så långt i sitt hat mot romarna och deras judiska vänner, att de medelst lönnmord undanröjde sina motståndare. Därs. Ordförkl. —
-SKAFT. —
-SLIDA. En .. dolkslida (från bronsåldern), hvilken .. består af trä, öfverdraget med väl garfvadt läder och fodradt med fint skinn. O. Montelius i Ill. Sv:s hist. 1: 133 (1876). —
-SPETSAD. Yuca gloriosa .. sänder ut sina dolkspetsade blad på alla håll från stammen. Bremer N. verld. 1: 437 (1853). —
-STEKEL. zool. insekt af den till steklarnas ordning hörande familjen Scolijdæ, särsk. Scolia hæmorrhoidalis Fabr.; jfr -GETING. 1 Brehm III. 2: 66 (1876). —
-STICK. —
-STYNG l. -STYGN, sällan -STING. bildl. Eurén Redl. 106 (1797). Detta förslag gick Nalas som ett dolkstyng genom hjertat. Lysander Äfv. 80 (1872). —
-STÖT. Hallström Thanatos 38 (1900). bildl. I detsamma började det dofva nioljudet i Jakobs kyrkotorn låta höra sig; .. hvarje klockslag fruktade jag skulle vara en dolkstöt i min efterlemnade fröken. Almqvist Drottn. j. 62 (1834). —
(jfr 2) -SVANS. [efter nylat. xiphosura, urspr. benämning på Limulus polyphemus, bildadt af holländaren L. Th. Gronovius (Zoophyl. Gronov. 220 (1764)) af gr. ξίφος, svärd, dolk, o. οὐρά, svans (jfr ARS)] zool. namn på vissa (oftast till kräftdjuren, stundom, i sht på sista tiden, till spindeldjuren förda) djur hvilka alla utmärka sig därigenom att kroppens bakdel afslutas med en lång, rak, styf, spetsig ”svans”; pilstjärt; särsk. om släktet Limulus Müll. o. speciellt arten Limulus polyphemus Lin., moluckkräfta. De dolksvansar (xiphosurae), som förekomma under den paleozoiska tiden. Nathorst Jord. hist. 628 (1892). (På Floridas västkust fanns) en mängd af de intressanta dolksvansarna (Limulus Polyphemus). (Stuxberg o.) Floderus Djurv. 3: 425 (1904). —
-TANDS-TIGER. (-tand- Quennerstedt Lifv. väg. 10 (1906)) [efter nylat. machairodus, af gr. μάχαιρα, dolk, svärd, till μάχομαι, strida (jfr LOGOMAKI, NAUMAKI), o. ὁδούς, tand (jfr ODONTOLOG)] zool. o. paleont. rofdjur af det med utomordentligt stora, skarpkantade, ”dolklika” hörntänder försedda, fossila släktet Machairodus Kaup; kniftandstiger. Quennerstedt Tal v. sommark. 1902, s. 7.
Spalt D 1901 band 7, 1920