| Publicerad 1919 | Lämna synpunkter |
EFTERTAL äf3ter~ta2l, n.; best. -et; pl. (i bet. 3) =.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ävensom nor. ettertolur, pl.; jfr EFTER- 8] (numera bl. ngn gg arkaiserande, i sht i historisk, av äldre språkbruk påverkad framställning) käromål l. krav i en sak som en gång blivit uppgjord, klander (inför domstol), gensaga, påtal; ansvar som utkräves (l. kan komma att utkrävas) efteråt, efterräkning. G. I:s reg. 1: 41 (1522). Mans (dvs. Måns, skall) niuta, bruka och frij behalla forberörda gard for alt epter tal. O. Petri i Sthms tänkeb. 1: 36 (1524). Om någhot effter taal kome, medh bann, interdict eller huadh som helst thet wara kunde, för thet som här beslutat war om Stäket och erchebiscop Göstaff. Dens. Kr. 312 (c. 1540). Tilstädielse .. at fritt straffa, vthan alt efftertaal, them som bråtzlige befunnes. Widekindi Krigsh. 38 (1671). På thet Pilatus nu för eftertahl och fahra, / Må oanfächtad, trygg och utan ansvar vara, / Så slås en öfverskrifft på korszet. Brenner Pin. hist. 106 (1727). Besluten både fattades och verkställdes under stor farhåga .. för det eftertal, som kunde drabba upphofsmännen. Svedelius i SAH 21: 201 (1841). La Chapelle .. anhöll att få taga till sig lösdrifvare och fribytare .. och lofva dem frihet från allt eftertal .., om de svure fanan. Björlin Fordomdags 1: 2 (1895).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., där den beror på efterbildning av mnt. achtersprake o. narede; i nysv. har anv. främjats gm inflytande av t. afterrede o. nachrede; jfr äv. motsv. anv. i (ä.) d. samt ä. holl. narede o. naspraak] (†; jfr dock a) omtalande, omdöme (som uttalas om ngn frånvarande), rykte; vanl. med nedsättande bestämning: elakt, ondt, skamligt eftertal o. d. (jfr a). Vij (hava) oss intett annett .. förmode efter vår dödh för all umsorg och bekymber .. ähn sådant otilbörligtt eftertaal. G. I:s reg. 24: 484 (1554). Jagh .. kunde .. få ett skamlichtt eftertall på min ähra och godhe nampn. J. De la Gardie (1616) i Oxenst. brefv. 5: 103. (Kvarntullen förorsakar adeln) hoos wåra jllwilliende Naboer .. mycket förklenerligit efftertaal. RARP 3: 148 (1640). Twenne ting, som .. äro högst nödige till en Furstes anseende och berömlige efftertahl. J. Cederhielm (1708) i Karol. krig. dagb. 6: 93. Det vore en obetänksam gerning, som altid orsakade et elakt eftertal ibland folk. Envallsson Procent. 46 (1786). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i (ä.) d., mnt., ä. holl. o. t.] (numera bl. ngn gg med ålderdomlig prägel) pregnant: ofördelaktigt omtalande (av ngn, i sht bakom hans rygg), tadel, lastande, klander, förevitelse(r); förtal, baktal; ondt rykte. G. I:s reg. 6: 94 (1529). Företager edher intet thet som kan lända edher til neesa och effter taal. Schroderus Liv. 157 (1626). (Han) haf(ve)r .. mig med skamliga ordh och efftertaal belackat. Växiö domk. akt. 1665, nr 413. (Svenskarna) hafwa (genom sina krig) laddat (dvs. lastat) på sig många folckz haat, ilwilia och eftertahl. Isogæus Segerskiöld 718 (c. 1700). (Somliga kvinnor) slå sig så lösa, at hela staden blir upfylld af eftertahl och elaka gissningar om deras lefverne. Dalin Arg. 1: nr 3, s. 5 (1732). (En kristen) vet, huru grundlöst smädelsen och eftertalet oftast är. Wallin 1 Pred. 2: 318 (c. 1830). Åtgärden var uppseendeväckande och framkallade åtskilligt eftertal. E. Hildebrand i Sv:s hist. 3: 84 (1903).
b) [jfr EFTER- 5 a] (†) eftermäle (se d. o. 4). Odödeligt renomée och eftertahl. Stiernman Riksd. Bih. 376 (1658). Alt sådant (länder) honom til välförtjent godt eftertal, och söt åminnelse. Sv. Merc. 2: 785 (1707). Så dog drottningen, lemnande ett godt eftertal af både höga och låga. Sv. folks. 291 (1849).
c) (†) vitsord; jfr EFTERMÄLE 1. (Härmed) lemnas hans vördighet det väl förtiente beröm och efftertaal det han som en nitälskande och berömelig Prästman ägnar och anstår både i lärdom och lefvarne sig comporterat. Växiö domk. akt. 1724, nr 157:
3) [till EFTER- 8; jfr motsv. anv. i d., ävensom av mnt. o. holl. narede, t. nachrede] (föga br.) efterord, epilog (till en skrift); motsatt FÖRETAL. Gerna skulle jag skrifva et långt Företal, om jag vetste, at jag därigenom kunde undgå et längre eftertal. Fernow Värmel. Förord 1 (1773). Atterbom Poes. hist. 4: 193 (1848). (Bernhard Shaw) fortsätter och utvidgar (den i pjäsernas dialoger förda) ordstriden i ofta långa inledningar och eftertal till styckena. 2 NF 25: 281 (1916).
Spalt E 258 band 7, 1919