| Publicerad 1919 | Lämna synpunkter |
FAGOTT fagot4, i bet. I, II 1 o. 2 r. l. m., i bet. II 3 m.||(ig.), i bet. III m.; best. -en; pl. -er.
I. [jfr motsv. anv. i (ä.) t., eng. o. fr.] (†) knippa av ris l. smärre grenar l. käppar. Fagotter (äro) i Franckrijke .. myckit bruklige (till bränsle). Hiärne Ved. 10 (1696). Törne och andra onyttige buskar (kunna) samlas, bindas i Fagoter eller knippen och til .. (täckdikesfyllning) användas. C. Wollin i Physiogr. sälsk. handl. 1: 91 (1776?).
II. mus.
1) [jfr motsv. anv. i d., t., ä. fr. o. it.; instrumentet i fråga har (skämts.) liknats vid två hopknippade käppar] (ur bombarden utvecklat) träblåsinstrument som består av ett hopviket rör med ljudhål o. klaffar samt ett s-formigt böjt metallmunstycke med två fria rörblad; jfr BASSONG 1 o. DULCIAN. Hülphers Mus. 87 (1773). Orkestern stämde, fagotten tutade. E. Lundgren (1855) hos Nordensvan Lundgren 211. Valentin Musikh. 2: 67 (1901). — jfr KONTRA-, KVART-, KVINT-FAGOTT.
2) till tonen om fagotten (i bet. 1) påminnande tungstämma i orgel, vanl. i 16, stundom i 8 fots ton; bassong (se d. o. 2). Hülphers Mus. 201 (1773). Mecklin För beg. i tonk. 47 (1802). Lagergren Orgelskola 1: 5 (1894).
3) (vard.) fagottist. Fagotterna sutto bakom violoncellerna.
III. [jfr sv. dial. (Skåne) lustig fagott (Rietz (1862)); kanske urspr. (ett av konstnärskretsar förmedlat) lån från fr., där ordet i slangspr. har bet. ’gubbe’, ’kamrat’, vilken utgår från bet. I ovan (jfr (vieille) branche i samma anv.). Då emellertid fagotten (i bet. II 1) med sin nasalt gutturala klangfärg i hög grad lämpar sig för o. ofta användes att, särsk. i hastiga passager, åstadkomma en humoristisk l. komisk effekt (instrumentet har också blivit kallat ”humoristen i orkestern”), kan detta mycket väl i o. för sig hava föranledt uppkomsten (i sv.) av här behandlade anv.; härför talar äv. att det närmast är en persons sätt o. uppträdande, icke hans utseende som åsyftas; i alla händelser ansluter sig denna bet. numera till II 1] (vard.) skämtsam o. ngt självsvåldig benämning på en glad o. gemytlig l. i umgänget munter person, ofta med bibet. av en viss originalitet l. konstighet; äv. allmännare: prisse, kurre, ”figur”. En livad, rolig, konstig fagott. Han var ofta med om små roligheter på kaféet vid Artillerigatan och gjorde sig der känd som en glad fagott, som tyckte bra om punsch och som inte höll på slantarne. G. Nordensvan i Nornan 1890, s. 41. Gamla fagott. SD 1900, nr 143, s. 6. ”Kulan” var en fagott av det mer originella slaget. AB 1916, nr 90, s. 8. — jfr HEDERS-, UR-FAGOTT.
(II 1) -KONSERT. konsert (större musikstycke) med fagott ss. soloinstrument. Webers fagottkonsert. —
(II 1, 2) -STÄMMA. särsk. till II 1: fagotts stämma i ett för flera instrument skrivet musikstycke. Första och andra fagottstämmorna.
Spalt F 77 band 8, 1919