| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FLOTTE flot3e2, sbst.2, l. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) FLÅTE flå3te2, r. l. m.; best. -en ((†) -flåttn Rålamb 10: 42 (1691)); pl. -ar; äv. (numera bl. bygdemålsfärgat samt i Finl.) FLOTTA flot3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er (i vissa fall möjl. att hänföra till sg. flotte) 2Krön. 2: 16 Bib. (1541), Hallenberg Hist. 5: 260 (1796)).
1) mängd stockar l. bjälkar l. dyl. som sammanfästs för att flyta på vattnet o. tjäna till (provisoriskt) fortskaffnings- o. transportmedel över vatten, stundom äv. avsedd för andra ändamål. En i hast hoptimrad flotte. En flotte hopfogad av några stockar. Sammanfoga flottar av grenar och trädstammar. Pärlfiske från båt eller flotte. Fartyget var försett med så många livbåtar och flottar, att alla ombordvarande kunde upptagas. Flotte vilande på tunnor och använd såsom bro. VarR 37 (1538). Läät Engelbrect göra en flotta med ena höga bygning ther vppå till storm beredda. OPetri Kr. 171 (c. 1540). Jagh haffver vedh Gullöö låthit giöra flotter, som jagh med rytter och foothfollck kan settia öffver elffven. Lars Kagg i OxBr. 9: 655 (1645). Sielfwa flåttn hwar på timmermännerna arbeta. Rålamb 10: 42 (1691). Under flottbrons längs efter brobanan sida vid sida liggande timring C, C, eller den egentliga flotten. JernkA 1865, s. 189. Samtliga torpedbåtar ligga .. förtöjda fyra och fyra vid hvar sin stor flotte, hvilken i sin ordning är förankrad och förtöjd vid land. VFl. 1911, s. 134. — jfr BOSTADS-, NÖD-, RÖR-, SKÖLJ-, SPEL-, STÄNGSEL-, TUNN-FLOTTE m. fl.
2) mängd av rundt, fyrskrädt l. sågat virke, hoplagd för transport å vattendrag; jfr FLÖTA, sbst. Transport av stockar och spiror i flottar. Fast flotte l. (i Finl.) bunden flotta, (skogsv.) flotte vars timmer är hoplagt o. fäst gm särskilda ”stag”, ”mosa”, bunke. Lös flotte, (skogsv.) flotte vars stockar flyta oberoende av varandra inom en sammanhållande bom, lösflotte, ringbom. Timret kan framföras antingen löst eller i flottar. Flottar bogseras med ångbåt eller varpspel över sjön. VarR 50 (1538). Twänne Kimito boar, som ära wana att föra timmer i flåta hijt. ConsEcclAboP 483 (1661). Ofvan för fallen låg en myckenhet af Flottar, Sågstockar och Blåckar. Linné Vg. 209 (1747). Finske Officerarne .. tvungo .. (krigsfolket) att hugga stora flotter med ved, hvarmed de drefvo handel. Hallenberg Hist. 5: 260 (1796). Vattentransporten är betydligt billigare än landtransporten, isynnerhet när sådant sker i sammanbundna flottor. Rothstein Byggn. 34 (1856). Virke, som skall passera större invatten eller elfvar med mindre forsar, hoplägges i flottar, hvilka kunna vara på många sätt hopfogade. UB 3: 426 (1873). — jfr BJÄLK-, LÖS-, STOCK-, TIMMER-FLOTTE m. fl.
-BINDA, v. skogsv. hopfästa (timmer) i flottar. —
-BINDSLE. skogsv. ”stag” varmed stockarna i en fast flotte äro hopfästa. —
-BOM, sbst.2 (sbst.1, se FLOTT, sbst.1 ssgr) skogsv. jfr BOM, sbst.1 1 a ε. Ramsay VägvFinl. 153 (1895). —
-BYGGARE.
1) arkeol. till 1; särsk. i pl., om den på flottboplatser levande stenåldersbefolkningen. Stenålderns flottbyggare vid Ringsjön voro ett jägare- och fiskarefolk. Ymer 1905, s. 163.
2) skogsv. till 2: flottläggare. —
(1) -BÅT. benämning på ett slags i Norrland använd farkost som är ett mellanting mellan flotte o. båt. Ekman NorrlJakt 325 (1910). —
(1, 2) -FÖRARE. (flotte- 1640—c. 1755) person som framdriver o. styr en flotte; särsk. skogsv. till 2. Linc. (1640). PT 1903, nr 239 A, s. 2. —
-LÄGGA, -ning. skogsv. hoplägga (timmer) i flotte; oftast i p. pf. Ström Skogsh. 107 (1822). Flottlagda skogsalsters nedstyrande utför forsen. FFS 1888, nr 20, s. 28. Flottgods, som inkommer från biälfvarne, skall uppsamlas, åtskiljas och flottläggas af de respektive ägarne. TT 1898, B. s. 65. —
-LÄGGARE. skosgv. person som hoplägger timmer till flottar. —
-LÄGGNINGS-DOCKA. skogsv. docka där flottläggning äger rum. —
-FÖRARE, se A. —
Spalt F 872 band 8, 1925