| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRNIMMELSE förnim4else l. fœr-, i Sveal. äv. 0302, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) i allm.: handling(en) att förnimma (ngt) l. (konkretare) vad som förnimmes; uppfattning, känsla, intryck; stundom: förmåga(n) att förnimma. En behaglig, obehaglig förnimmelse. Ha en livlig, tydlig, dunkel förnimmelse av ngt. Den inre förnimmelsen af det högre lifvets verklighet. Melin JesuLefv. 2: 157 (1843). Medlidandet skärpte hans förnimmelse, så att han kunde höra inom sig den Eviges röst. Rydberg Dikt. 1: 167 (1877, 1882). Hon .. hade en plågsam förnimmelse af att hennes armar voro för långa. Hedenstierna FruW 165 (1890). En förnimmelse af smygande oro. Hedin 1Varn. 3 (1912).
2) filos. dels i inskränktare anv., om sinnesintryck l. allmänkänsla (organkänsla): sensation; jfr APPERCEPTION o. PERCEPTION; dels (i sht i den boströmska filosofien) i allmännare bet., om varje yttring av det medvetna själslivet (den teoretiska förmågan), innefattande äv. föreställning o. tanke; i den boströmska filosofien äv. om känsla i inskränkt bet.: emotion; äv. om förmågan av förnimmelse i dessa bet., stundom närmande sig bet.: (själv)medvetande. Förnimmelse av köld, smärta. Sinnlig förnimmelse, sinnesförnimmelse, varseblivning, sinnlig åskådning. Allmänna förnimmelser, organförnimmelser; specifika förnimmelser, (olika slag av) sinnesförnimmelser. Enkla, sammansatta förnimmelser. Yttre och inre förnimmelser. Leopold 4: 33 (c. 1820). Förståndets förnimmelser. Boström 2: 170 (1840). Förnimmelse kallas hvarje form af sjelfmedvetande, som utgör en bestämning hos någon ande. Bygdén Boström 19 (1874). En ton är en subjektiv förnimmelse hos oss av något som i sig själv är en serie luftsvängningar. Larsson Psyk. 20 (1910). — jfr ALLMÄN-, BERÖRINGS-, DEL-, HUD-, HÖRSEL-, KLANG-, LJUD-, LJUS-, LUKT-, LUST-, MUSKEL-, ORD-, ORGAN-, RÖRELSE-, SINNES-, SJÄLV-, SMÄRT-, SYN-, TON-, TRYCK-, VITAL-, VÄRME-FÖRNIMMELSE m. fl.
-ELEMENT. om var särskild av de enklaste beståndsdelar som ingå i en förnimmelse. Schéele Själsl. 289 (1895). 2NF 16: 999 (1911). —
-FORM; pl. -er. uppfattningsform, apperceptionsform. Kant .. ådagalade, att utsträckningen är en förnimmelseform hos menniskan. NF 3: 1508 (1880). —
-FÖRMÅGA. dels i inskränktare anv.: förmåga av sinnesförnimmelse l. organkänsla; dels (i sht i den boströmska filosofien) allmännare: teoretisk förmåga, kunskapsförmåga. Under en period af somnambulismen (hos en gosse) var förnimmelseförmågan starkast i fingrarne. Hwasser SmSkr. 1: 406 (1839). Den theoretiska förmågans rätta benämning på svenska är menniskans Förnimmelseförmåga. Boström Propæd. 76 (1851). —
-LIV. om (de samfällda) yttringarna av förnimmelseförmågan; vanl. bl. i fråga om sinnesförnimmelser o. organkänslor; i den boströmska filosofien om det teoretiska livet i allmänhet. Huru ett förnimmelselif, ett medvetande kan uppstå hos organismerna. Rydberg FilosFörel. 1: 141 (1876). PedT 1900, s. 5. —
-SÄTT.
1) i allm.: sätt att förnimma, uppfatta l. känna. Boström Propæd. 5 (1851). Lysander Almqvist 104 (1878).
2) = -FORM. Rummet och tiden .. äro intet annat än blott vissa menskliga förnimmelsesätt. Claëson 2: 368 (c. 1859). Schéele Själsl. 36 (1894). —
-VÄRLD. om den samlade mängden av förnimmelser i ett medvetande. Rydberg FilosFörel. 1: 28 (1876). Om det finnes varelser med andra sinnen än våra, kunna vi ej göra oss någon idé om deras förnimmelsevärld. 2NF 11: 1283 (1909).
Spalt F 3007 band 9, 1927