| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
1) (†) som är fylld med (stor) vrede (över ngt), (mycket) förtörnad, förgrymmad. Så grym är gudh offuer syndena at han lagde oss vppå en ewigh fördömelse. OPetri 2Post. 72 a (1530). Ordspr. 22: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: snarsticken). (Djävulens barn) äro .. grymmast på Guds ägta barn. Murbeck CatArb. 1: 626 (c. 1750). — jfr VREDES-GRYM.
2) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) fasansfull, fruktansvärd, förskräcklig, förfärlig, faslig; gruvlig; äv. i fråga om utseende: bister. Han wille geffua honom dricka thet wijn vthaff hans grymma wredhe. Upp. 16: 19 (NT 1526). (Sjukdomen) war så grym, at hon somlige Ortar platt vthödde. Schroderus Os. 1: 194 (1635). Få se hvad värkan denna grymma köld har på våra fruktträn. Porthan BrefCalonius 540 (1799). Nä, nu var det inte riktigt beställt med Erik-Jonska, då hon var så grym i synen. Sjödin StHjärt. 154 (1911); jfr 3.
3) (numera bl. bygdemålsfärgat) som har ett i hög grad frånstötande l. obehagligt utseende, vederstygglig, ”ryslig”, ful; äv. bildl. När the (dvs. våra förfäder) wille bescriffua onda och argha tyranner, sade the them wara fula, longa och grymma, plumpachtiga och ofanneliga. OPetri Kr. 6 (c. 1540). En Tract så grym at påsee, at Håren måtte stå enom å ända. Rålamb Resa 10 (1658, 1679). Såsom hos the gamla Greker och Romare tyrannus war i börjonne en heders titel, .. sedan blef thet och än blifwer ett grymt ord. Swedberg Schibb. 160 (1716). Det värsta är, .. att jag skall se så förbaskat bra ut. Om jag vore grym som en gammal chimpans. Essén KessGen. 42 (1915).
4) som är benägen att tillfoga andra lidande l. som finner sin tillfredsställelse i andras lidande; hårdhjärtad, obarmhärtig, skoningslös, omänsklig, blodtörstig; om djur äv.: rovgirig, i sht förr äv.: vild; om förhållande, handling, utseende o. d.: som vittnar om l. röjer l. beror på sådana egenskaper. Grymt hån. Ochristelige grymme Bedriffter, medh Mord, Dråp, Halshuggande, Hängiande och Fördränkiande. GR 1: 23 (1521). Forbe:de blotzmörder och grymme tyran Konung Ch(ristian). Därs. 12: 254 (1539). Mars är grym, och örlig skämtar inte. Stiernhielm Fred. 11 (1649, 1668). Spak som et Lamm, och grym som et Lejon. Dalin Arg. 1: 11 (1732, 1754). Nej, ingen dör så grymt som dessa (dvs. kräftorna), / — Skrek han — ty de dö lefvande. Kellgren 2: 168 (1790). Domen öfver Görtz vänder tanken till baka till Patkulls grymma öde. Svedelius i SAH 55: 7 (1878). Hon brast i skratt, alldeles som den där gången, Tord kom hem med tänderna utslagna, ett tanklöst, obetvingligt kvinnoskratt, grymt utan elakhet. Siwertz Sel. 2: 133 (1920). jfr MORD-, VILDDJURS-GRYM m. fl. — särsk. (†) i ordspråket njugger (l. näpper) spar, grymmer nöter (SvOrds. B 7 a, B 7 b (1604)), där grymmer antagl. närmast motsvarar ”den hårde” l. ”den lede”, jfr den senare versionen: ”snål spar och fan tar” samt Stiernhielms epitet ”hin Grymme” om Pluto (Cup. 3 (1649, 1668)).
5) med försvagad bet.: ”förfärlig”, ”förskräcklig”, ”faslig”, ”ryslig”, ”gruvlig”, ”omänsklig”; ”väldig”, omåttlig, kolossal, ofantlig; numera nästan bl. (i sht vard.) i adverbiell anv. l. ss. bestämning till ett vbalsbst. Det var en grym missräkning för honom. Publiken blev grymt besviken. Det måtte vara ett grymt förstånd hos min Hustru. Amman 54 (1756). Det heter också att mannen (dvs. Enberg) är grymt lärd, Gud må veta i hvad. Tegnér (WB) 4: 467 (1824). Det var grymt, hvad jag slet ondt. Bergman SmSkr. 253 (1851). Den sannolikt grymt obildade Torsten Stålhandske. Karlfeldt i 3SAH 24: 92 (1909). Även Pil, ”som säljer så grymt med tavlor”, skulle få deltaga (i donationen). Bergman Kerrm. 259 (1927).
(4) -SINT, p. adj. (numera föga br.) som har grymt sinnelag. Det är ju et klart tekn, huru grym-sinter han (dvs. kung August i Polen) är. Hermelin PolskAdelsmBref C 2 a (1705). Far vackert fram, och var icke så grymsint af dig. Topelius Läsn. 4: 82 (1871). —
-VULEN. (†)
1) (†) till 1: vrede, förtörnelse; raseri, ursinne. All bitterheet och grymheet och wredhe, och roop, och hädhilse ware longt frå idher. Ef. 4: 31 (NT 1526; Bib. 1917: häftighet). Tå wardt Konungen ganska wredh och vptend i grymheet. Est. 1: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: hans vrede upptändes). (Turkarna anföllo) dhen (dvs. den högra flygeln) med lijka Grymhet (som den vänstra). OSPT 1687, nr 35, s. 4. Möller (1790, 1807).
2) till 4: omänsklighet, hårdhjärtenhet, skoningslöshet. Med raffinerad grymhet. Svart GI 18 (1561). En hårdhet som kunde gränsa till grymhet. Bergman JoH 8 (1926). särsk. konkretare, om grym handling. Jag hölt det för en grymhet at beröfva henne detta minnesteknet. Ågren Gell. 36 (1757). I hans grymheter spåras raka motsatsen til plan och ändamål. Rydberg RomD 35 (1877).
Ssg (till GRYMHET 2): grymhets-prov. (numera föga br.) prov på grymhet. GFGyllenborg Vitt. 1: 161 (1762, 1795). Kellgren 2: 247 (1780). —
GRYMMA, v. [jfr mnt., holl. o. t. grimmen] (†) till 1, refl. l. dep.: upptändas av (stor) vrede, bliva (mycket) vred, ”förgrymma sig”. (De) grymmade sig mycket theröfwer. SthmMag. 1780, s. 705 (1610). Tå skulle thet (dvs. landet) gärna grymmas emoot sina grannar, och them öfwerfalla. Sylvius Mornay 193 (1674). —
GRYMMELIG, se d. o. —
GRYMSAM, adj. [jfr t. grausam] (†) till 4: grym. Ach iagh ehr fången blefwen uti ett grymsampt landh. KKD 3: 174 (c. 1710). —
GRYMSAMLIG, adv. (†) till 4: på grymt sätt? (Isl.) Allgrimlega. .. (sv.) grymsamlig. Stiernhielm Fateb. C 2 b (1643). —
GRYMSE, adj. [jfr GRAMSE till GRAM, adj.] (†) till 1: vred; gramse. Monge Echtafolk warda grymse på hwar andra. Balck Musæus S 7 b (1596).
Spalt G 1086 band 10, 1929