Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GÄNGARE, sbst.2, numera bl. ss. senare led i ssgr -GÄNGARE ~jäŋ2are, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
[av t. gänger, till t. gang, gång]
person som går, ”gångare”; numera bl. ss. senare led i ssgr. Schultze Ordb. 1429 (c. 1755; med hänv till gångare). Weste (1807; angivet ss. brukligt bl. i ssgr). — jfr DISK-, DUBBEL-, FOT-, FÖRE-, KOST-, LEDIG-, PARTI-, ROR-, RUTE-, SKRIDSKO-, SPATSER-GÄNGARE m. fl.
Avledn.: -GÄNGERSKA, f. kvinnlig” -gängare”; i ssgrna FOT-, LEDIG-GÄNGERSKA m. fl.

 

Spalt G 1609 band 10, 1929

Webbansvarig