| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KANT kan4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er32 (RP 8: 348 (1640) osv.) ((†) -ar Schroderus JMCr. 337 (1620), Lind (1749); -or KKD 5: 29 (1709)).
1) hörn, vinkel; spetsigt l. utskjutande parti av ett föremål; numera. bl. övergående i bet. 3. (Sv.) kant, hörne, wråå (lat.) angulus. Wollimhaus Ind. (1652). Spegel (1712). Lind (1738). Schultze Ordb. 2150 (c. 1755).
2) [anledningen till benämningen torde vara, att ifrågavarande underavdelningar stodo uppställda så i förhållande till varandra att var särskild bildade ett hörnparti i en fyrkant] (förr) mil. benämning på vissa underavdelningar i ett pikenerarförband (l. ett kombinerat musketerar- o. pikenerarförband), av vilka var särskild fällde pikarna i en viss angiven riktning; anträffat bl. i pl. Dhe främste halfwe Rohterna .. uthi twenne Canter fälla sine Pijker dhen ena höger, den andre wäster åth. Söderman ExBook 37 (1679). Til at, uth aff hela Ordningen formera fem Batallioner, .. commenderas så. 1. Första, andra, fembte och siette Ledh, medh halfwa Rothar öpner eder höger och wänster til fyra Canter, march. Därs. 162.
3) (yttre, konvex) vinkel mellan två i olika plan befintliga o. i en linje sammanstötande ytor; linje (l. mer l. mindre smal rand) vari två i olika plan befintliga ytor (särsk. två gränsytor av ett föremål) mötas; det parti av ett föremål som (utvändigt) befinner sig närmast omkring en dylik linje (l. rand); såväl om dylikt parti vid skärningen mellan två huvudytor av ett föremål (t. ex. en kub l. ett prisma) som om upphöjd l. utskjutande rand på någon särskild yta. Brytande kant, (fys.) avskärningslinje mellan de gränsytor i ett prisma gm vilka den ljusstråle som brytes passerar. Dock efter han (dvs. himmeln) är rund, och haar ej Kant, ej Hörne, / Tå stöter han ey an. Spegel GW 61 (1685). Tvenne (av gallstenarna) voro nog stora, med åtskilliga spitsiga kanter. PH 5: 3078 (1751). De (på bilden förekommande) räta lineerna AB, AD .. (kallas) pyramidens kanter och kanternas ändpunkter pyramidens hörn. Bergstrand Strömer Eucl. 202 (1852). ASjögren Min. 4 (1865). Hela hufvudet är omgifvet af en, inåt af en tydlig fåra begränsad, kant, som är bredast vid hörnen och framtill döljes af pannan. Linnarsson VgCambr. 61 (1869). (Räfflorna på kolonnskaftet i dorisk stil) sammanstöta i skarpa kanter. Hahr ArkitH 52 (1902). — jfr BEN-, BORDS-, BÄRG-, KLIPP-KANT m. fl. — särsk. mer l. mindre bildl.; särsk. om stötande egendomlighet i lynne l. beteende, brist på smidighet l. mjukhet i uppträdande o. d.: kantighet; särsk. i pl. Kristinas uppförande (mot K. X G.) hade äfven sina kanter. Fryxell Ber. 11: 72 (1843). Han hade sina underliga kanter, / de hafva redan slipats af så smått. Sturzen-Becker 6: 68 (1868). Strindberg Hafsb. 244 (1890).
4) linje som (åt ngt visst håll) begränsar en yta l. ett föremål; gränslinje; (åt ngt visst håll befintlig del av en ytas l. ett föremåls) omkrets; det parti av en yta l. ett föremål som befinner sig närmast intill en dylik linje; stundom om (mindre) segment av en rund yta (l. av ett föremål som ter sig ss. en sådan); ofta icke strängt skilt från 9. 74 små skiffuor vidh pass 3 quarter på huar kant. Rudbeckius MemQvot. 16 a (1625). Trollet sat .. och bet i kanten på skölden. Verelius Gothr. 273 (1664). Jackans skjört igensys aldeles nedtill kanten, både på sidorne och baktill. UnderrManskläd. A 2 a (1778). En kant af solen viste sig öfver hafvets bryn. Franzén Pred. 1: 33 (1841). Å bref anbragt frimärke bör icke skjuta utanför eller omsluta brefvets kant. Döss o. Lannge 187 (1908). — jfr BLAD-, BORDS-, BÄNK-, GULD-, SILVER-, SOFF-, STOL(S)-, UNDER-, ÖVER-KANT m. fl. — särsk.
a) om (partiet närmast intill) den linje som begränsar väggen l. väggarna av ett ihåligt föremål (t. ex. ett kärl) upptill; brädd. Kärlet är fyllt (upp) till kanten. Tallriken, skålen är stött i kanten. Rosenläpp knappt Gerda lade / till dess (dvs. pokalens) kant. Tegnér (WB) 5: 177 (c. 1825). Auerbach (1909). Östergren (1929). — särsk. [eg. skämts. utvidgning av uttr. (vara) stött] (vard.) i uttr. (vara) stött i kanten i bildl. anv.: (känna sig) förnärmad, (vara) ”stött”. SkånAB 1898, nr 219, s. 2. Nå, Sten såg ut att vara litet stött i kanten, men det gick väl öfver. Ullman FlickÄra 156 (1909). DN(A) 1932, nr 196, s. 8.
b) om (partiet närmast innanför) linje som (på ngt visst håll) avgränsar ngt från ngt annat som befinner sig intill l. omkring detsamma, särsk. från ngt annat av skarpt skild karaktär (t. ex. en fördjupning l. upphöjning l. en vattensamling l. ett vattendrag från den omgivande markytan, ett markområde från en sjö l. ett hav o. d., en skogsmark från en trädlös markyta o. d.); stundom svårt att skilja från 11. Lucidor (SVS) 297 (1673). (Polen) gräntzar .. in til the Keyserlige Arffländerne, Mehren och Slesien, som ock til en kant aff Ungern. Brask Pufendorf Hist. 368 (1680). Tymian .. planteras .. kring Kantarna på (trädgårds-)Sängiarna. Rålamb 14: 18 (1690). Långs rännilens kant samlades dufvorna för att dricka. Heidenstam End. 109 (1889). På den grekiska kanten af Mindre Asien. Nilsson FolklFest. 305 (1915). — jfr DIKES-, GRAV-, GRÄS-, HAVS-, LANDSVÄGS-, SJÖ-, SKOGS-, STRAND-, VÄG-, YTTER-, Å-, ÄLV-KANT m. fl.
c) bildl. (jfr a slutet), för att beteckna det varmed ngt börjar l. slutar. Gref Christoffers infall .. satte Dannemark på kanten af sin undergång. Dalin Hist. III. 1: 267 (1761). FinT 1929, 1: 227. (†) Ty är min Siäl bedröfwat, / Alt in til dödzens kant. Wivallius Dikt. 89 (1634). — jfr HÖST-, UNDER-, VÅR-, ÖVER-KANT.
5) (†) om sida i en plan flersidig figur med särskild tanke på dess betydelse för figurens form; anträffat bl. i oeg. anv., om länga i ett byggnadsvärk som bildar en sluten figur. (Den täckta gången omkring borgen) war bygd vthi fyra kantar. Schroderus JMCr. 337 (1620).
6) med (så l. så många) sidor försedd plan figur; i ssgrna FEM-, FYR-, SEX-, SJU-, TRE-, ÅTT-KANT m. fl.
7) längs ett föremåls begränsningslinje befintlig(t) rand l. list l. remsa l. band o. d. som på ett l. annat sätt (t. ex. gm färg l. material) skiljer sig från föremålet l. vidfogats detta till prydnad l. ss. skoning o. d.; bräm, bård; fåll; marginal (i bok o. d.). Anteckna, skriva ngt i kanten. 1. Qwinnfolks kappa af Sijdengroffgrönt med kant. BoupptSthm 16/8 1672. Tårck-ållor böra vara med väf til botten, på det sättet giorda, at det är en kant af 3 tvär fingers högd öfver och under, af stadiga trä-listor omkring. Warg 404 (1755). Vingarna (på skeppet Ellida voro) svarta med kanter af rödt. Tegnér (WB) 5: 25 (1825). Nyblom Akvarellm. 25 (1910). — jfr AVSLUTNINGS-, GULD-, OMRAMNINGS-, PLYSCH-, SILVER-, SORG-KANT m. fl.
8) [efter motsv. anv. i holl. o. t.] (†) benämning på ett slags fina spetsar. Svarta franska band med kanter på. VRP 19/2 1733 (bet. oviss). Lind (1749). Dalin (1852).
9) gränsyta av ett föremål, sida; vanl. med inbegrepp av det parti av föremålet som befinner sig närmast under ytan i fråga; utom i mer l. mindre bildl. anv. (se c) numera företrädesvis om smal gränsyta (i sht sidoyta) av ett föremål (t. ex. ett bräde l. en bordsskiva l. ett mynt o. d.); ofta icke strängt skilt från 4. Dhe branta gatorna äro lagde med tegelstenar kanterna up, så att man icke skal falla. SvBrIt. 1: 30 (c. 1700). Knapparne äro släta, men litet tjockare än förr, hvarigenom kanten blifvit afrundad. KonstNyhMag. 2: 4 (1819). Pärmar med sneda kanter. BokbOrdl. (1899). Nilsson FestdVard. 114 (1925). — jfr AKTER-, BORDS-, FAR-, FÖR-, SÄNG-, UNDER-, VAN-, ÖVER-KANT m. fl. — särsk.
a) i förb. på (å) kant, för att beteckna läge med en (smal) sidoyta (l. ändyta) vilande på ett underlag. Block MotalaStr. 34 (1708). Til Trapsteg (i officersboställen) tages huggen Sten der densamma står at bekomma; men i vidrigt fall betienar man sig af Tegelsten på kant satt. PH 6: 3832 (1755). Sedan (tegel-)stenarne legat 8 à 10 timmar på största ytan, vändas de på kant och få sålunda stå och torka en à två dagar. TT 1871, s. 339. Hahr ArkitH 186 (1902). — särsk. [jfr d. paa højkant, t. auf die hohe kante] (i fackspr.) i uttr. på (å) hög kant, på kant, särsk. så att föremålet vilar på en av sina ändytor. At Bielkarna ej läggas på Murläkter utan på Tegelsten, satt å hög kant. PH 6: 3832 (1755). KrigVAH 1823, s. 164. Ikonen (1889).
b) benämning på (det hårda l. fasta) ytpartiet av bröd, ost o. d.; ofta om frånskilt l. överblivet stycke av detta parti; äv. om brödskalk; äv. övergående i bet.: (frånskilt l. överblivet) hårdt stycke bröd l. ost. Björkegren 407 (1784). Man bör till (bröd-)soppa gömma de kanter, som först skäras af eller blifva öfver när man skär limpa. Langlet Husm. 188 (1884). Sandberg GHusH 8 (1897). — jfr BRÖD-, OST-KANT.
c) (numera mindre br.; se dock slutet) i mer l. mindre bildl. anv.: sida. Så snart lyckan .. wändhe sigh på then andra kanten. Balck Es. 148 (1603). (Dårskapen säger: jag döljer) ej .. något .. som jag innom barmen hyser, och är mig således både bak och framman, samt på alla kanter mäkta lik. Lundberg Paulson Erasmus 7 (1728). — särsk. (fullt br.) i uttr. vända ngt på alla kanter, skärskåda ngt från alla sidor l. synpunkter, noggrant skärskåda l. överväga ngt. Denna frågan vändes på alla kanter. Eneman Resa 1: 94 (1712). Dalin (1852). Östergren (1929).
10) [eg. specialanv. av 4 o. 9] i uttr. kant i (stundom vid) kant (mot, stundom till ngt l. varandra), för att beteckna läge (omedelbart) intill l. bredvid ngt l. varandra (utan att det ena föremålet med ngn del befinner sig ovanpå l. skjuter ut framför det andra). LBÄ 36—38: 86 (1800). En klädning, som blott skulle bestå af .. band af olika färger, sydda kant i kant till hvarandra. AJourn. 1815, nr 289, s. 2. Hartman Bot. 64 (1843: kant vid kant). Tjocka jernplåtar, som fogas kant i kant mot hvar andra, kunna hopsvetsas förmedelst en lödsöm. JernkA 1888, s. 43. Den rymliga bodtrappan till Åbergsons speceri- & diversehandel .. är kant i kant till gårdens inkörsport. Dahlbäck Åb. 3 (1914). Bildmark Entrepr. 204 (1921).
11) [utvecklat ur 1 o. 4] (utan bestämda gränser tänkt) parti av ett område; trakt; särsk. dels om periferiskt liggande trakt l. om trakt som bildar den östliga l. västliga osv. delen av ett område, dels om i viss riktning liggande parti av det område som omgiver ngn l. ngt; äv. övergående i bet.: riktning, håll; förr äv. om parti av horisonten; stundom svårt att skilja från 4 b. Från alla håll och kanter. ConsEcclAboP 547 (1661). Sij Werlden hur’ hon är å alla Kanter fuller. Wexionius Sinn. 3: D 4 b (1684). Men som sedes belli (dvs. krigsskådeplats) är på den kanten (dvs. mellan Rom och Neapel) .., så har jag lämnat den resan tils vidare. ACelsius (1734) i SvBrIt. 2: 33. (En person som sett månen efter nytändningen) blef .. frågad nogare efter, om han sedt Månan, mot Norra eller Södra kanten. Lagerbring HistLit. 69 (1748). Jag stod på höjden af min lefnads branter / der vattendragen dela sig, och gå / med skummig bölja hän åt skilda kanter. Tegnér (WB) 5: 204 (c. 1826). Detta var hafvet, visserligen ingen nyhet för intendenten Borg, som sett åtskilliga kanter af världen. Strindberg Hafsb. 23 (1890). (Han) hade .. kommit ditflyttandes (dvs. till den köpta gården) med hustru och barn och ett duktigt bo från norra kanten af häradet. LD 1907, nr 32, s. 3. (†) Them blödhom lyckan är fast dyr, / The köne hielper ewäntyr, / Thet mången söker i all Kant. Fosz 377 (1621). — särsk.
a) i fråga om vindriktning: håll; riktning. Rålamb 13: 34 (1690). Vädret blåser .. snart ifrån en kant, snart ifrån en annan. Bælter JesuH 3: 135 (1756). Vindarne höllo sig beständigt på de kanter som voro oss rakt emot. Polyfem II. 36: 2 (1810). ”Fan också, att .. (vinden) skulle dra sej på den kanten (dvs. på nordväst).” Lindhé Ledf. 135 (1903). Från den avlägsna byn hördes ibland råkornas gälla konselj i almtopparna, när vinden blåste från den kanten. BygdFolk 335 (1927).
b) i oeg. l. bildl. anv.
α) håll (se HÅLL, sbst.1 VII 1 c), sida. Om Enigheet ey skäär och såår, / Om Enigheet ey plantar; / Då blifwer fruchtlöös Höst och Wår, / Och brist på alla kantar. Lindschöld Carr. C 2 a (1672). Om Acteur’n vill ha contanter, / Lofva stort åt alla kanter. Nordforss Theaterdir. 58 (1799). Hon hade arbetat hon med minsann på sin kant, och sparat och släpat. Nordström Amer. 141 (1923). ”Förvirringen på den borgerliga kanten” är vid årsskiftet ett speciellt glädjeämne för Folkbladet. DN(A) 1934, nr 4, s. 3.
β) (†) i uttr. en (liten) kant till öster, väster osv., ett (litet) stycke åt öster, väster osv. G1R 7: 160 (1530). Några hundrade mijler längre norr, och en lijten kant til öster, finnas öffuermåtton höga gruffuelige bärg. Petreius Beskr. 1: 69 (1614).
12) i vissa bildl. uttr. med för nutida språkkänsla oklar anslutning till en eg. bet. av ordet.
a) [möjl. efter likbetydande fr. se tenir, se mettre sur son quant-à-moi (son quant-à-soi), till quantà-moi (-à-soi), eg.: vad mig (honom, henne) beträffar, substantiverat: förbehållsamhet, stolthet] i uttr. hålla sig, vara, stundom stå, förr äv. sitta på sin kant, hålla på sin värdighet, icke släppa ngn in på livet, vara tvär l. stolt l. högdragen l. reserverad i sitt uppträdande. Vår’ egne syskon-barn .. / .. nu sparde inga böner, / At vinna af oss gunst, .. / Doch viste vi rätt väl, at sittia på vår kant. Kolmodin QvSp. 1: 192 (1732). Dalin Vitt. II. 6: 58 (1736: står .. på sin kant). Åh nej; min mor, hon är på sin kant, hon. Hon vil aldrig at vi ska ta emot något, som vi inte ärligt ha förtjent. Envallsson Savoy. 30 (1794). Hero. .. den som är så tvär och på sin kant / Som Beatrice måste alltid stöta. Hagberg Shaksp. 2: 54 (1847). Hedberg Torpa 46 (1888: hålla sig .. på sin kant). DN(A) 1935, nr 45, s. 4 (: höll sig på sin kant).
b) [jfr d. komme paa kant] i uttr. komma l. råka l. vara på kant (med ngn l. ngt), komma l. befinna sig i konflikt (med) l. i spänt l. ovänskapligt förhållande (till ngn l. ngt). Han hade en gång kommit på kant med lifvet, och som en igelkott spärrade han nu sina taggar ut, i tid och otid. Lundegård Prins. 90 (1889). Jag kom mycket fort på kant med mina medlärare, hvilka icke voro särdeles välsinnade mot mig förut. Tavaststjerna Patriot 174 (1896). SvD(A) 1932, nr 276, s. 9.
c) (†) i uttr. komma i den kant att osv., komma i det läge att osv. Den saken (dvs. angående ”skjutsningen”) är sådan, är kommen i den kahnt, att där är ingen uthväg. RP 9: 84 (1642).
(7) -ANTECKNING~020. anteckning i kanten (marginalen), randanteckning. WoJ (1891). Goldman satt lutad över avdelningschefernas månadsrapporter med Asklöfs kantanteckningar. Siwertz Varuh. 276 (1926). —
(4) -ANTÄNDNING~020. (förr) mil. antändning av krutladdningen i en patron gm slag medelst tändstiftet på patronbottnens kant; motsatt: centralantändning. UB 6: 86 (1874). Alm VapnH 123 (1927).
Ssg: kantantändnings-patron. (förr) mil. motsatt: centralantändningspatron. EldhandvSkjutsk. 2: 46 (1877). Alm VapnH 127 (1927). —
(3, 4, 9) -BESLAG. beslag på kant av ett föremål. Hildebrand Hedn. 114 (1872). GustStil 17 (1926). —
(1, 3) -BETEL. [efter t. kantbeitel] handtv. ett slags stämjärn med femkantig tvärgenomskärning. Eneberg Karmarsch 1: 114 (1858). 2NF 27: 582 (1918). —
(4, 7) -BLOMMA, r. l. f. bot. var särskild av de blommor av större storlek som sitta ytterst i en blomkorg l. annan blomställning. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 263 (1857). FoFl. 1923, s. 207. —
(4, 9) -BRAKA, r. l. f. metall. spricka i kanten av järnbläck l. mynt o. d. Rinman 1: 495 (1788). JernkA 1876, s. 125. —
-BRÄDE. särsk. (i fackspr.) till 9: vart särskilt av de bräden som vid fyrsågning faller på sidan om blocket; sidobräde, ytbräde; jfr BAK, sbst.2 Lind (1749; under diele). Hector Husg. 148 (1904). —
(4, 7) -BÄRG. bärg som åt ngt håll begränsar ett område, randbärg. Eráns högland med höga kantberg i norr. Roth 1Geogr. 91 (1877). De sydpersiska kantbergen. 2NF 21: 530 (1914). —
(4, 7) -DIKE. landt. utmed ngn sida av ett åkerfält o. d. grävt dike avsett att upptaga tillrinnande vatten från angränsande (oodlad) mark; backdike, laggdike. AJRetzius i PhysSH 1: 71 (1776). LB 1: 279 (1901). —
(1, 3) -FETKNOPP~02 l. ~20. bot. fetknoppen Sedum sexangulare Lin. (med bladen ordnade i sex skarpt markerade lodräta rader), kantknopp. Fries Ordb. 172 (c. 1870). —
(3, 4) -GENOMLYSANDE~00200, p. adj. miner. om mineral: genomlysande i kanterna. ASjögren Min. 50 (1865). ArkKem. V. 10: 188 (1914). —
-HUGGA, -ning; -are (se d. o.). gm huggning jämna kanten l. kanterna av (ngt).
1) trädg. till 4, med avs. på gräsmatta. HbTrädg. 8: 139 (1884). Den besvärliga kanthuggningen af gräsmattor. 2NF 12: 600 (1909).
2) (i fackspr.) till 4 o. 9, med avs. på timmer, sten o. d. Lind 1: 360 (1749). Både långhuset och koret (i Södra Råda kyrka i Värmland) äro uppförda af liggande kanthugget furutimmer. 2NF 28: 200 (1918). —
-HUGGARE, r. l. m. [avledn. av -HUGGA] trädg. redskap för kanthuggning av gräsmattor. 2NF 13: 826 (1910). —
(3, 4, 9) -HYVLA, -ing. (i fackspr.) hyvla (ngts) kant(er); gm hyvling jämna (ngts) kant(er). TT 1877, s. 32. Östergren (1929). —
(3, 4, 9) -HÅR. (i fackspr., numera bl. tillf.) hår i kanten på olika delar av en organism. Brander NatH 170 (1785). BotN 1908, s. 145. —
(4, 9) -JÄRN. (numera föga br.) metall. stångjärn som utsmidts av de yttre, ojämna delarna av en härdfärskad smälta; äv. om var särskild av de två yttersta tenar som erhållas vid framställning av knippjärn i skärvärk. Bergv. 1: 303 (1681). (Det) ligger .. i sjelfva sakens natur, att hvarje smälta skall lemna ett med sitt mellanjern mycket olika kantjern, då fråga blir om hårdhet och renhet hos jernet. JernkA 1845, 2: 181. —
(4, 7) -KLIPPA, v., -ning. (i fackspr.) klippa (ngt) i kanten (så att denna blir rak l. jämn); äv.: avklippa kanten av (ngt, t. ex. en tapetrulle). JernkA 1878, s. 223. Innan tapeten rives till, måste den kantklippas. Key HjälpDSjälv 77 (1917). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 483. —
(1, 3) -KLOCKA. (numera föga br.) bot. blåklockan Campanula Trachelium Lin. (med utpräglat kantig stjälk); nässelklocka. Retzius FlOec. 141 (1806). Nyman VäxtNatH 1: 96 (1867). —
(1, 3) -KNOPP. bot. fetknoppen Sedum sexangulare Lin., kantfetknopp. Linné Fl. nr 404 (1755). Krok o. Almquist Fl. 1: 133 (1901). —
(1, 3) -KONVALJE. (numera föga br.) bot. konvaljen Convallaria polygonatum Lin. (med kantig stjälk), getrams. Fischerström 4: 440 (c. 1795). Nyman FanerogFl. 83 (1873). —
(4, 9) -KROKIG. (i fackspr.) krokig i kanten (kanterna). Rinman JärnH 987 (1782). Varken råvaran, som utgöres av sågad plank, eller det färdiga golvträet får vara vint eller kantkrokigt. HbSkogstekn. 853 (1922). —
(9) -KRUM, sbst. skeppsb. böjning l. buktning å sida av timmer; i uttr. ha(va) kantkrum, dels om krumtimmer: hava sidor med bukt både i horisontal o. vertikal riktning, dels om planka l. bräda: hava båda de motstående smalsidorna buktiga. Witt Skeppsb. 69 (1858). NF (1884). —
(4, 9) -KVIST. (i fackspr.) kvist i kanten av en bräda. TLev. 1899, nr 36, s. 1. HbSkogstekn. 853 (1922). —
(jfr 10) -LAGD, p. adj. bot. om olika delar av ett hylle: som ligga kant i kant; äv. i överförd anv., om dylikt läge hos hylledelar; jfr -LIGGANDE 2. Arrhenius Bot. 183 (1845). Kantlagdt knoppläge. 2NF 16: 971 (1911). —
-LIGGANDE, p. adj. bot.
2) (föga br.) kantlagd; jfr KANT, sbst. 10. Kalkens knoppläge .. (är) kantliggande .., då kalkens blad eller flikar ligga kant vid kant, utan att täcka hvarandra. Hartman Bot. 64 (1843). 2NF 1: 213 (1903). —
-LINJE.
1) till 3: linje vari två i olika plan befintliga ytor mötas. NF 8: 197 (1884). Kantlinjen hos en kub. Hedström o. Rendahl Alg. 96 (1915).
2) till 4, 7: linje som (åt ngt visst håll) utgör kant av ngt; kontur; äv. om uppritad (l. på annat sätt utmärkt) linje som bildar kant av l. på ngt. BotN 1873, s. 20. Salamis’ dunkelblå, i behagliga kantlinier skurna bergmassa. Centerwall Hellas 71 (1888). Det rytmiska i konturen på detta fat .. framhäves ytterligare genom den orangegula kantlinjen. Bæckström Rörstr. 118 (1930). —
(4, 7) -LIST. list l. rand i kanten av ngt; list l. rand som bildar kant å ngt. Carlstedt Her. 3: 80 (1833). (Boken) har på hvarje sida texten inramad inom breda illustrerade kantlister. KyrkohÅ 1909, s. 63. —
(1, 3) -LÖK. bot. lökväxten Allium montanum Schmidt (med upptill kantig stjälk). Lilja SkånFl. 221 (1870). Krok o. Almquist Fl. 1: 204 (1903). —
(1, 3) -MJÖLKE. bot. örten Epilobium tetragonum Lin. (med fyrkantig stjälk). Liljeblad Fl. 156 (1798). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 255 (1901). —
-MOKARE, -MÅKARE, se KANTA ssgr. (1, 3) -NÅL, f. l. r. zool. (individ l. art av) släktet Sygnathus Lin. bland benfiskarna (med framtill sjukantig o. baktill fyrkantig kropp). Linné SystNat. 53 (1748). FoFl. 1907, s. 278.
(4, 7, 9) -NÖTT, p. adj. nött i kanten (kanterna). (Jungfruns) kantnötta kjol. Verd. 1889, s. 156. Hedin Front. 790 (1915). —
(4, 7) -RAND. rand i kanten av ngt; rand som bildar kant på ngt. 2VittAH 26: 373 (1869). Hängmatta .. av mycket kraftig markisväv med gula kantränder. KatalÅhlénHolm 1928, s. 138. —
(9) -RESA, v., -ning. (i sht i fackspr.) resa (ngt) på kant; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Afståndet emellan bräderna i (tork-)lafven bör .. vara så stort, att .. (teglet) kan kantresas i och för jemn genomtorkning. Gundberg Tegel 11 (1860). Stigen är med vissa mellanrum märkt med kantresta stenar. TurÅ 1911, s. 323. —
(4, 7) -RÄTTIKA. [anledningen till namnet är, att växten i fråga tidigare brukade planteras i kanten av trädgårdssängar besådda med morots- l. persiljefrön] (†) benämning på en varietet (med svartaktig rot) av rättikan Raphanus sativus Lin. Rothof 381 (1762). CIHallman 48 (1775). Lundström Trädg. 1: 68 (1831). —
(9) -SIDA. smalsida. JernkA 1880, s. 217. På (run-)stenens ena kantsida. 2VittAH XXXI. 6: 44 (1892). SFS 1916, s. 1081. —
-SKÄRA, v., -ning; -are (se d. o.).
1) (i fackspr.) till 4: skära (ngt) i kanten l. kanterna; gm skärning göra (ngts) kant(er) jämn(a) l. rak(a). TT 1877, s. 272. En illa kantskuren (gräs-)matta. Abelin VTr. 52 (1903). De skärtrissor, som i pappersmaskiner ha till ändamål att kantskära pappersbanan (kallas skärvärk). 2NF 25: 1352 (1917).
2) timmerm. till 9: gm sågning åstadkomma plana sidoytor på (virke); kantsåga. VetAH 1769, s. 18. Kantskurna bräder. SFS 1922, s. 324. —
-SKÄRARE, r. l. m. [avledn. av -SKÄRA 1] trädg. redskap för kantskärning av gräsmattor; kanthuggare. 2NF 13: 826 (1910). VaruförtTulltaxa 1: 278 (1912). —
(4) -SKÄRPA, r. l. f. fotogr. förhållande(t) att på en fotografisk bild äv. de yttersta partierna framträda skarpt avtecknade. Nyblæus Fotogr. 33 (1874). Malmberg David 15 (1910). —
(3, 4, 7, 9) -SLIPA, -ning. (i fackspr.) slipa (ngt) i kanten l. kanterna, slipa (ngts) kant(er) jämn(a); äv.: slipa fram en kant l. kanter på (ngt); ofta: gm slipning förse (en glasskiva o. d. med avfasad(e) kant(er). På Björkön i Mälaren (upptogos), ur en hög .., fyra benkulor, på en sida kant-slipade. 2VittAH 13: 262 (1830). Kantslipad skifva af spegelglas. Roosval Burton Fotogr. 63 (1899). (Pärlband) träddes av stora kantslipade guld-, silver- och färgade pärlor. Linder Tid. 113 (1924). — -SLIPERI1004. [avledn. av -SLIPA] värkstad för kantslipning av glas. SLorS 17: 39 (1899). — (4, 7) -SLITA, -ning. slita l. nöta (ngt) i kanten l. kanterna; i pass. äv. med intr. bet.; vanl. i p. pf. Langlet Ryssl. 181 (1898). Med kantslitna kläder. Haglund TragNarr. 108 (1922). — (4, 9) -SLÅ, v. kanthugga (se d. o. 2). Wijnblad Tegelbr. 21 (1761). Af plank kantslås 6 st. på en dag af en man. LfF 1862, s. 132. — -SNÖRE, se KANTA ssgr. — (4, 9) -SPRICKA, r. l. f. spricka i kanten på ett föremål. Eneberg Karmarsch 2: 713 (1862). TT 1901, K. s. 131. — -STEN, se KANTA ssgr. — (4, 9) -STRYKA, -ning. snick. gm hyvling jämna kanten (kanterna) av (ett bräde o. d.). Ett halftums bräde afhyflas och kantstrykes. AHB 97: 73 (1879). Zidbäck (1890). — (4) -STRÅLE. opt. randstråle; dels om ljusstråle som passerar gm ett periferiskt parti av en lins l. av pupillen i ett öga, dels om ljusstråle som reflekteras från ett periferiskt parti av en sfärisk spegel. Edlund ÅrsbVetA 1852, s. 53. Kantstrålarna ha .. kortare brännvidd än de centrala strålarna. Bergstrand Astr 133 (1925). — (9) -STÅENDE, p. adj. (i sht i fackspr.) som står på kant. Tre stora kantstående hällar. AntT 2: 128 (1869). Abelin VTr. 64 (1903). — (9) -STÄLLA, -ning. (i sht i fackspr.) ställa (ngt) på kant; vanl. i p. pf. i adjektivisk anv. Foderbord, krubbor (m. m. i ladugårdar) .. böra .. läggas .. hälst af cement eller af kantstäldt tegel inmuradt i cement. Juhlin-Dannfelt 235 (1886). PåSkid. 1928, s. 141. — (3, 4, 7, 9) -STÖTT, p. adj. 1) stött i kanten l. kanterna; äv. i utvidgad anv., om klädespersedlar o. d. Heidenstam Vallf. 62 (1888; om skjorta). Kantstötta småstenar. Fennia III. 8: 6 (1890). En kantstött kaffekopp. Wilhelm Tall. 287 (1919). 2) bildl.: (smått) sliten l. (i ngn mån) illa medfaren. (Salens) värdshuselegans tog sig litet kantstött ut i den skarpa dagern. Tavaststjerna UÅr 42 (1892). —
(4, 7) -SY, -ende. sömn. förse (ngt) med söm i kanten; gm sömnad förse (ngt) med kant (fåll o. d.). Sömnadsb. 17 (1915). Madrass .. Med kantsydda sidor. KatalÅhlénHolm 1916, s. 92. —
(9) -SÅGA, -ning; -are (TT 1878, s. 107, HbSkogstekn.). (i fackspr.) kantskära (virke). En sågram, med hvilken redan kantsågade stockar skola uppskäras till bräder. TT 1874, s. 266. HbSkogstekn. 460 (1922). —
(9) -SÄTTA, v.1 (v.2 se sp. 405), -ning. (i sht i fackspr.) sätta (ngt) på kant; särsk. i p. pf. En kista af flata kantsatte stenar. 2VittAH 13: 254 (1830). HbSkogstekn. 494 (1922). —
(4, 7) -SÖM. sömn. sömnad i kanten av ngt; särsk. om langett; äv. om sömnad vid vilken man lägger två kanter mot l. över varandra o. syr gm bägge: kastsöm; äv. konkret (med motsv. skiftningar i bet.). Holmberg 2: 841 (1795). Dalin (1852). Branting PrydnSöm 41 (1910). —
(1, 3) -VIAL. (†) växten Lathyrus pratensis Lin. (med fyrkantig stjälk), gulvial. Dahlman Humleg. 102 (1748). —
(3) -VINKEL. (i fackspr.) vinkel som bildas av två i olika plan befintliga och i en linje sammanstötande ytor. Eneberg Karmarsch 1: 160 (1858). Ett tresidigt prisma med 90° öfre kantvinkel. LAHT 1912, s. 113. —
(4) -VIT. metall. om tackjärn: som vid stelning i kokill ger brott vari mindre än en fjärdedel av brottytan har vit färg. JernkA 1866, s. 325. —
(9) -ÅS. bot. benämning på var särskild av de två ”åsar” som hos växt tillhörande umbellaterna löpa å ömse sidor av delfrukten, sidoås. Ahlman (1872). Lindman NordFl. 3: 194 (1903). —
(3) -ÄPPLE. trädg. äpple av olika äpplesorter karak teriserade av tydligt framträdande upphöjda ränder (”åsar”) från äpplets öga o. ned mot stjälkens fästpunkt; äv. om dylik äpplesort. Kant-äplen äro ock stora, goda, mognas sent. Broocman Hush. 4: 56 (1736). Mecklenburgs kantäpple. LAHT 1899, s. 215. —
(1, 3) -ÄRT. benämning på (fröet av) olika av kantiga frön karakteriserade arter av släktena Lathyrus Lin. o. Pisum Lin.; numera bl. (föga br.) trädg. om fröet av en varietet av Pisum sativum Lin. Wästindiske kant-ärter. Rudbeck HortBot. 62 (1685). (Lat.) Pisum majus quadratum. .. Svecis Stora kantärter, Holländska ärter, Har ärter. Linné HortUps. 215 (1748). Fries Ordb. (c. 1870; anmärkt ss. med tvivelaktig rätt tillhörande riksspråket).
Spalt K 395 band 13, 1935