Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNOSTER knωs4ter l. knos4ter (kno´ster (sl(utet) o) Weste; knóst´r Dalin. Anm. Uttal med ω-ljud angives av LoW (1889) ss. sällan förekommande), n. (SthmSkotteb. 1542, s. 182, osv.) ((†) r. l. m. l. f. Skeppsinvent. 1544, Afzelius Sag. 5: 108 (1843)); best. knostret; pl. = (SthmSkotteb. 1542, s. 182, osv.) ((†) -strar Skeppsinvent. 1544; -strer G1R 26: 78 (1556), BoupptSthm 1669, s. 769); pl. best. knostren l. knosterna.
Ordformer
(kni(j)st- 1544—1669. knost- (knåst-) 1542 osv. knust- 1643—1894. knyst- 1659—1769. knöst- 1554—1899)
Etymologi
[sv. dial. knoster, avledn. av KNOSA; jfr de omljudda formerna sv. dial. knyster, knöster (som motsvaras av de ovan anförda formerna knyster, knöster)]
benämning på ett slags stor o. tung slägga, särsk. använd för sönderslående av stenar o. d. SthmSkotteb. 1542, s. 182. Några aff Borgerskapet lupe til en Port, och sloge vp Låset medh Yxor och Knoster. Sylvius EOlai 436 (1678). Runius (SVS) 1: 197 (1707). Någre få personer, försedde med tjenliga släggor eller knoster, kunna på kort tid tillaga malmen för en stor roste. Garney Masmäst. 238 (1791). Östergren (1930). — jfr ÄSSJE-KNOSTER. — särsk. (†) i bildl. anv. (Jag har) wnderrättat dhem (dvs. prästerna) huru dhe lagzens Knuster bruka skola. FinKyrkohSP 2: 104 (1643). Är icke Sorg Odygdens foster / Och fast begifne (dvs. över sig givna) Sinnens knoster? Runius (SVS) 2: 133 (1712).

 

Spalt K 1659 band 14, 1936

Webbansvarig