Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KULLER kul4er, sbst.1, r. l. m.; best. -n.
Etymologi
[sannol. vbalsbst. till KULLRA, v.1—2]
1) (numera knappast br.) kullrighet, konvexitet, kullrig l. rundad form; kullrig l. konvex yta l. del av ngt; rundad upphöjning. VetAH 1749, s. 266. (Gravhögen) har bara en rad stenar midt på ryggen eller kullern. Wettersten Forssa 37 (c. 1750). En allt för stor kuller (på åkertegen) är .. ytterst obeqväm för alla fältarbeten. Juhlin-Dannfelt 399 (1886). OrdförtSvSpr. (1916).
2) [elliptisk bildning till KULLERSTEN] (tillf.) om kullerstenar, kollektivt. Lättare kuller och småsten bli allt vanligare. NatLiv 238 (1927).
Ssgr (till 1. Anm. Vissa här anförda ssgr, ss. -STEN, -TRIND, kunna äv. uppfattas ss. hörande till KULLRA, v.2): KULLER-AXLAD, p. adj. (mindre br.) som har kullriga axlar. Topelius Vint. I. 1: 320 (1860, 1880). —
-FORM; pl. -er. (föga br.) kullrig l. konvex form. Fatab. 1909, s. 74. —
-FORMIG. (föga br.) kullrig. Nilsson Dagb. 16 (1816, 1879). —
-RYGG. (föga br.) krokig, kullrig rygg. Wretlind Läk. 2: 16 (1894). Därs. 3: 40 (1895). —
-RYGGAD, p. adj. (föga br.) som har krokig, kullrig rygg. Upsala 1912, nr 149, s. 3. —
-RYGGIG. (kullryggig) (föga br.) = -RYGGAD. Linné Diet. 2: 75 (c. 1750). —
-STEN, -STOL, se d. o. —
-STOPPA, -ning. (i fackspr.) förse (möbelsits) med jämförelsevis enkel, fast stoppning utan avsydd kant; i p. pf. äv. i adjektivisk anv. Den kullerstoppade sitsen. HantvB I. 2: 228 (1934). —
-TRIND. (†) som har rundad form, rund. 2Saml. 13: 67 (i handl. fr. c. 1685).

 

Spalt K 3150 band 15, 1938

Webbansvarig