| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KVÄDE kvä3de2, sbst.2, n.; best. -et; pl. -en.
2) skaldestycke, poem, dikt, sång, visa; numera bl. i vitter stil samt i fråga om dikter från äldre tid, i sht från den nordiska forntiden. Lind (1738). Nicander GSann. 98 (1767). Om harpospelet förekom i sammanhang med föredrag av kväden, så var det .. intet ackompanjemang i vanlig bemärkelse. Andersson Stråkh. 166 (1923). Östergren (1931). — jfr BARD-, BARDA-, BEGÄNGELSE-, BRUD-, BRÖLLOPS-, DANS-, DROTT-, EDDA-, FEST-, FORN-, FORNDAGS-, FÄGNE-, GRAV-, GRIFT-, HERDE-, HJÄLTE-, HYLLNINGS-, KÄMPA-, LOV-, OM-, RIDDAR-, SKALDE-, VALL-, ÄTTE-KVÄDE m. fl. — särsk.
a) (†) med genitivbestämning betecknande föremålet för kvädet. Jag gick at Hjeltars qväden (dvs. hjältedikter) börja. Kellgren 2: 198 (1790). Fremlingen qväder / afskedets qväde (dvs. avskedssången) med darrande röst. Tegnér (WB) 5: 133 (1821).
b) (†) sångstycke. Sista qvädet hvarje .. sångafton var .. visan ”Der de ljusa björkar stå / På en enslig höjd”. Atterbom Minnest. 2: 296 (1842).
d) bildl. — särsk.
α) (†) närmande sig bet.: yttrande, uttalande, ”visa”; jfr 1. Jag är olycklig utan frjhet och medell: det bör wara mitt qwäde. KKD 6: 272 (1717). ”Hvad den gossen ändå har för ett godt hjerta”. .. ”Jaha, det är ändan på qvädet”, sade Amy. Wetterbergh SamhKärna 2: 225 (1857).
β) (numera bl. tillf.) om fågels sång. Broman Glys. 3: 273 (c. 1730; om gökens galande). Från toppen af en gran .. uppstämde taltrasten sitt kväde. Rydberg Vap. 301 (1891).
(2, 2 b) -DANS. (†) av sång beledsagad dans. Iagh hörer itt skriyande aff qwädedanszar. 2Mos. 32: 18 (Bib. 1541). —
Spalt K 3463 band 15, 1938