| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
LANDSKAP lan3d~ska2p l. lan3~, förr äv. LANDTSKAP, n. ((†) m. l. f. OxBr. 11: 562 (1628)); best. -et; pl. = l. (numera knappast br.) -er (HT 1915, s. 100 (1597), Kjellén SvGeogr. 53 (1900)) ((†) -en Rudbeck Atl. 1: 44 (1679)).
1) om landområde betraktat ss. territoriell l. geografisk enhet.
a) (†) land; stundom närmande sig bet.: trakt, region; i ä. tid utan klar avgränsning från b. (Gud sade till Abraham:) Gack vthur titt landzskap och frå thina släct och kom j thet landzskapet som iach wijsar tich. Apg. 7: 3 (NT 1526; Bib. 1917: land). Såsom itt heelt landzskap (är) förskreckt och förlorat, när theras landzfurste är nederlagd. PErici Musæus 2: 3 a (1582). Vthi the warme Landskapen falla kåsteligare Wahrur och mehra Winst än vthi Europa. Schroderus Urs. B 2 b (1626). Det Landskapet, som nu i dag egenteligen kallas Indien. Rudbeck Atl. 3: 198 (1698). Trendelenburg GrSpr. Anm. 10 (1801). — särsk. bildl. Alla wällustars Landskap. Phrygius HimLif. 138 (1615; om himmelen).
b) landsdel, provins; särsk. om de 24 landsdelar vari Sverge traditionellt är indelat o. som tidigare i politiskt, administrativt o. etnografiskt avseende utgjort mer l. mindre självständiga territoriella enheter; jfr a. Schmedeman Just. 182 (1618). Frankrijke .. begrijper uthi sigh 20 Provincier eller Landskaper. Rålamb 4: d (1690). Finlands historiska landskap äro nio. Grotenfelt LandtbrFinl. 37 (1896). De landskap, av vilka Sverge bestod, voro .. (fordom) verkliga land för sig. SvFolkH I. 1: 304 (1914). Landskapet Åland. FFS 1920, s. 393. — jfr GRÄNS-, GÖTA-, NORRLANDS-, SVEA-LANDSKAP.
c) geogr. landområde som med avs. på terrängformer, växttäcke, antropogeografiska förhållanden o. dyl. bildar en enhet; äv. i uttr. naturligt landskap. Ymer 1918, s. 343. — jfr KULTUR-, NATUR-LANDSKAP.
2) (mera tillf.) om befolkningen i ett landskap (i bet. 1 b), förr äv. i ett land. Rudbeck Atl. 1: 44 (1679). Cygnæus 1: 35 (1843).
3) hist. i fråga om förh. i Sverges forna baltiska besittningar: en landsdels ofrälse representation. Ridder- och Landskapet i Estland. RP 4: 215 (1634). Ridder- och Landskapet på Ösel. Schmedeman Just. 1316 (1691).
4) (utom i a numera ngt ålderdomligt) nationsförening vid universitet (bildad av studenter från samma landskap l. landsdel, i fråga om ä. förh. äv. från samma land), (student)nation; numera bl. i fråga om nationerna i Uppsala samt Värmlands nation i Lund; förr äv. i uttr. studerande landskap. ConsAcAboP 2: 107 (1658). (Förslaget) att var professor kallade sitt landskap 2 gånger om året tilhopa. Rudbeck Bref 46 (1667). Ängelska Landskapet (vid universitetet i Paris). Lagerbring 1Hist. 3: 854 (1776). Genom ett offentligt anslag i början af år 1696 (befalldes), att alla studenter skulle låta inskrifva sig i studerande landskap. Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 130 (1868). Otto von Friesen Filosofie Licentiat af Göteborgs Landskap. Friesen Mediagem. (1897; på huvudtitelbladet). VårvindFrisk. 193 (1922). — särsk. i utvidgad anv.
a) (fullt br.) allmänt möte med medlemmarna i en studentnation, nationsmöte. VärmlNatLdP 1/10 1692. Stockholms nation i Upsala hade i lördags ordinarie landskap. AB 1894, nr 35, s. 2. — jfr DISPUTATIONS-, HÖGTIDS-LANDSKAP.
5) landområde (landsträcka, landvidd) betraktat (betraktad) med hänsyn till dess allmänna naturförhållanden, terräng, växtlighet o. d.; särsk. om så stor del av ett dylikt område som en åskådare på en gång kan överblicka, övergående i bet.: panorama, utsikt; stundom övergående i bet.: ett landområdes natur l. allmänna karaktär; äv. mer l. mindre bildl. 5 stora Taflor om Landskapper. BoupptSthm 17/9 1672. På Östra, Nordöstra och Norra sidan (av Tabärg) .. öpnar landet sig .. til mera flackt liggande landskap alt fram emot Jönköpings sidan. VetAH 1760, s. 20. Har du betraktat diktens lunder / .. Hur skönt de glada landskap skifta / i morgonrodnans purpurfärg! Tegnér (WB) 3: 80 (1819). Furuklädda höjder, kring hvilka ett mörkt landskap af barrskogar .. utbredde sig. Rydberg Frib. 220 (1857). Man .. beundrar (under järnvägsresan) de förbipasserande landskapen. TT 1898, Allm. s. 240. GHT 1935, nr 295, s. 3. — jfr ALP-, BÄRG-, FJORD-, FJÄLL-, HED-, LÖVÄNGS-, MORÄN-, SKOGS-, SLÄTT-, SNÖ-, STEPP-, ÄLV-, ÖVERGÅNGS-LANDSKAP m. fl. — särsk. (numera knappast br.) närmande sig bet.: nejd, trakt; jfr 1 (c). Staden India .. ligger .. uthi itt slätt och jämpt Landskap, uppå een lijten rundt Öö. Schouten Siam 5 (1675). Almqvist Skälln. 16 (1838).
6) konst. konstnärlig framställning (målning l. teckning o. d.) som huvudsakligen återger motiv från den vegetativa l. döda naturen (höjder, växtlighet, vattendrag, luft o. d.). Brahe Kr. 2 (c. 1585). Tapetter som är Landskap medh Perssoner som Jaga. HusgKamRSthm 1660—73 A, s. 290. Schillerier .. 2 Landskaper medh Ramor. BoupptSthm 25/10 1667. På väggarna hänga landskaper och porträtter i olja. Ljunggren Resa 106 (1871). Lindblom Rokokon 88 (1929). — jfr FANTASI-, HÖST-, STÄMNINGS-, VINTER-LANDSKAP m. fl.
(6) -AKVARELL. konst. akvarell med landskapsmotiv; äv. om konsten att måla dylika akvareller. Josephson Romant. 108 (1926). —
(1 a, b) -BESKRIVARE. (numera bl. tillf.) person som gör landskapsbeskrivning(ar); förr äv. allmännare: geograf. Rudbeck Atl. 2: 119 (1689). Weste (1807). —
(1 a, b) -BESKRIVNING. beskrivning av ett landskap; förr äv. allmännare: geografisk beskrivning; vanl. konkret. Serenius (1734; under chorography). Verd. 1886, s. 33. —
-BILD.
1) till 5: bild l. anblick som ett landskap erbjuder. (För den döende drottning Kristina framträder) en landskapsbild — med friska björkar / En fager åbrädd vid en liten bro. Snoilsky 2: 30 (1881). För femtio år sedan var landskapsbilden mycket annorlunda än i dag. SvGeogrÅb. 1928, s. 52.
2) konst. till 6: bild l. tavla föreställande ett landskap; stundom övergående i bet.: sätt varpå ett landskap framställes. KatalIndUtstSthm 1897, s. 295. Konstnärligt utförda landskapsbilder. 2UB 10: 307 (1907). Den rent naturalistiska landskapsbilden. Lindblom Rokokon 88 (1929). —
(4) -BOK; pl. -böcker. (†) nationsmatrikel. VärmlNatLdP 27/5 1685. DvSchulzenheim PVetA 1799, s. 9. —
-BRYTNING. (†) för visst landskap utmärkande dialektal brytning. Rydqvist SSL 1: 387 (1852). Samtiden 1873, s. 201. —
(4) -FÖRÄRING. (†) gåva från en studentnation (till nationens inspektor). Annerstedt UUH Bih. 3: 223 (i handl. fr. 1737). —
-GILLE.
1) till 1 b: gille bildat av personer från samma landskap. IHwasser (1847) i FoU 21: 81. Hedenstierna StutaP 92 (1899).
-HANDLINGAR, pl. särsk. kam. vissa lokala räkenskaper (från fogdar o. d.) som äro samlade o. ordnade landskapsvis i kammararkivet. Almquist CivLokalförv. 1: 10 (1917). —
(6) -KONST. konst. konstgren l. konstart som sysslar med landskapsmålning o. d.; äv. konkret, om konstvärk med landskapsmotiv. Estlander KonstH 286 (1867). Eichhorn Stud. 2: 73 (1872; konkret). —
-KYRKA.
1) (†) landsbygdskyrka; landsbygdsförsamling. Schroderus Os. 1: 299 (1635). UpplFmT 6—15: 56 (1878).
-LAG, r. l. m.
1) (i fråga om medeltida förh.; se dock slutet) till 1 b: lag gällande för visst landskap. Västgötalagen är vår äldsta bevarade landskapslag. Lag 1734, Föret. s. 3. De gamle landskaps lagarne, som till oss kommit, äro nio till antalet. Botin Hist. 1: 290 (1789). särsk. (i fråga om nutida förh.) lag gällande för landskapet Åland. FFS 1920, s. 393.
(5) -LINS. [jfr t. landschaftslinse] fotogr. enkel, akromatisk lins (bestående av två l. flera hopkittade l. nära varandra liggande linser), särsk. avsedd för fotografering av landskap; motsatt: dubbel-, porträttobjektiv. Nyblæus Fotogr. 16 (1874). —
(6) -MÅLERI. konst. konstgren l. konstart som sysslar med landskapsmålning; äv. (numera bl. tillf.): målande av landskap. Figurer till Landskaps-måleri. AJourn. 1814, nr 187, s. 1. Landskapsmåleriet blev först under 1700-talet hos oss (i Sverge) en självständig konstart. Flodström SvFolk 327 (1918). —
(6) -MÅLNING. konst. målande av landskap; landskapsmåleri; äv. konkret: målning med landskapsmotiv. Möller 2: 205 (1785). Geijer I. 3: 416 (1817; konkret). (Vid slöjdskolan i Sthm meddelas undervisning i) Figur- och Landskapsmålning jemte teckning efter plancher, gipser och naturföremål. BtRiksdP 1870, I. 1: nr 24, s. 12. Joachim Patenier .. blef den moderna nordiska landskapsmålningens fader. Upmark Lübke 703 (1872). särsk. oeg. l. bildl.; jfr -SKILDRING. Atterbom Minn. 98 (1817). (Cavallin o.) Lysander 313 (1876). —
-MÖTE.
1) (förr) hist. till 1 b: möte hållet med ett landskaps ständer; äv. allmännare: landsortsmöte; äv. om ständerförsamlingen. Fryxell Ber. 12: 172 (1843). Ett landskapsmöte i Arboga (år 1657) för beviljande af medel till kriget. FinBiogrHb. 624 (1897). SvRiksd. I. 3: 300 (1933).
2) (numera bl. tillf.) nationsmöte; jfr LANDSKAP 4 a. SP 1792, nr 156, s. 3. Svedelius Lif 243 (1887). —
-NÄMND. särsk. på Åland: av landstinget utsedd nämnd som handhar landskapets förvaltning. FFS 1920, s. 393. —
(6) -PORTRÄTT. konst. målning l. teckning som så detaljerat o. naturalistiskt återger ett landskap, att den får karaktären av ett porträtt. Finland 334 (1893). Romdahl NordeurBildK 86 (1926). —
(5) -RELIEF. särsk.
(6) -RITNING. (numera knappast br.) konst. = -TECKNING 2. JournSvL 1798, s. 53 (konkret). Tvänne rätt vackra landskapsritningar af Hof-Fröken .. M. Pollet. Därs. 1801, s. 167. Berg Handarb. 192 (1874). —
(5) -SKILDRING. särsk.: (konstnärlig) skildring l. framställning av ett landskap (i diktvärk, målning o. d.). Först med 1600-talet börjar den verkliga landskapsskildringen, i Holland med Rembrandt och i Flandern med Rubens. 3SAH 8: 277 (1893). Den ram af landskapsskildring, som omger figurerna (i Frödings värmländska låtar). 2NF 9: 58 (1908). —
(6) -SKOLA, r. l. f.
1) skola l. skolavdelning för undervisning i landskapsmålning. Nordensvan Figge 48 (1885). Akademiens landskapsskola. DN 1895, nr 9251 A, s. 3.
-STIL.
1) trädg. till 5: trädgårdsstil som liknar l. avser att likna ett landskap, ”engelsk” trädgårdsstil. NF 4: 525 (1881). HbTrädg. 8: 70 (1884).
2) konst. till 6: stil som utmärker ngns sätt att måla landskap, stilriktning inom landskapsmåleriet; ngn gg allmännare: landskapskonst. SP 1792, nr 102, s. 2. Scheutz Ritk. 169 (1832). —
(6) -STYCKE. (numera bl. tillf., arkaiserande) konst. konstvärk med landskapsmotiv, landskapsmålning l. -teckning, landskapstavla, landskap. DA 1771, nr 21, s. 3. Fredr1Tid 21 (1924). —
-STÄMNING.
2) konst. till 6: stämningsbild (stämningsmålning o. d.) med landskapsmotiv, stämningslandskap. Eichhorn Stud. 2: 148 (1869, 1872). Prins Eugen har .. utställt landskapsstämningar dels i olja, dels i pastell eller i kol med pålagd färg. 2NF 7: 1036 (1907). —
(6) -TAVLA. konst. med landskapsmotiv. BoupptSthm 29/5 1675. särsk. bildl.; jfr -BILD 1. Atterbom Minn. 281 (1818). —
-TECKNING.
2) konst. till 6: (konstgren som sysslar med) tecknande av landskap; äv. konkret: teckning med landskapsmotiv. DA 1793, nr 69, s. 3. Frey 1850, s. 493 (konkret). (Vid slöjdskolan i Sthm meddelas undervisning i) Figur- och Landskapsteckning efter plancher, gipser och andra föremål. BtRiksdP 1870, I. 1: nr 24, s. 10. SvStatskal. 1918, s. 653. —
(5) -TRÄDGÅRD~20, äv. ~02. trädg. trädgård i landskapsstil, ”engelsk park”. Lundström Trädg. 2: 123 (1831). SvTrädgK 1: 25 (1930). —
-VAPEN. till 1: ett landskaps (förr äv. ett lands) heraldiska vapen. (Det har icke varit bruk) att .. (furstarna) tage sigh före att bruke udi theris signeter någett landzskapz vapn, som them icke medh rätte tilhörer. G1R 27: 209 (1557; möjl. icke ssg.). Hallenberg Hist. 1: 322 (1790). Landskapsvapnen bestå blott af sköld med sköldemärke, de sakna hjälm med hjälmprydnad. Fleetwood Herald. 52 (1917). —
-VIS, adv. (i) varje landskap resp. studentnation för sig, landskap efter landskap etc.
(4) -ÖL. (†) festlig tillställning med förplägnad (eg. bestående av öl) i samband med nationssammankomst. Fries 2Linné 1: 169 (i handl. fr. 1733).
LANDSKAPIST, m.||ig. [av eng. landscapist] (ngt vard.) konst. till 6: landskapsmålare, landskapstecknare o. d. SvD(L) 1910, nr 289, s. 4. —
LANDSKAPLIG, adj. [jfr t. landschaftlich] som utgöres av l. hör till l. tillkommer l. står i samband med l. har avseende på ett landskap, landskaps-.
1) till 1 b. Den landskapliga själfständigheten. SvH 3: 190 (1903). Konung och landskapliga myndigheter i den äldsta svenska rättegången. HistStHjärne 785 (1908; rubrik).
2) till 5. LittT 1796, s. 366. Fjälltrakternas rykte för landskaplig skönhet. TurÅ 1896, s. 152. Byggnad, som .. inkomponeras i en landskaplig ram. Hahr ArkitH 376 (1902).
3) konst. till 6; särsk.: som återger ett landskap (i bet. 5) l. utgöres av ett landskap (i bet. 6); äv. i utvidgad anv., i fråga om litterär skildring. Man har i .. (några av Fredmans epistlar) genretaflor med en omsorgsfullt utförd landskaplig bakgrund. Ljunggren Bellm. 213 (1867). Brandelius, hvars djurstycken ofta hafva en betydande landskaplig bakgrund. Eichhorn Stud. 3: 194 (1877, 1881).
Spalt L 229 band 15, 1939