| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MIN mi4n, r. l. m. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er32 ((†) -or Ekeblad Bref 2: 143 (1659)).
1) om (detalj l. skiftning i) ansiktsuttryck (särsk. med tanke på munpartiet); stundom: uppsyn; ”ansikte” (se d. o. II 3); ofta i pl. Vänlig, glad, allvarlig min. Sur min, min som röjer missnöje l. oginhet. Utan att förändra en min sade han att osv. Ta l. sätta på sig en glad l. dyster min (ngt vard.). Han rusade fram med en min av förskräckelse. Agenten, vijsandes een vänlig mine, gaf till svar … RP 2: 80 (1631). (De) hafwa werldzliga, syndiga och högferdiga miner, later och åthäfwor. Swedberg Cat. 274 (1709). Skickligheten att med en diplomatisk min göra ett lappri vigtigt. Geijer I. 4: 83 (1822). Den lagiskt stränga minen (hos moster) tydde på omutlighet i tron. Fogelqvist ResRot 151 (1926). (†) Ögon, hwilkas milda min’ / Fångat hiärtat på Sverin. Frese VerldslD 43 (1716, 1726). — jfr ANLETS-, ANSIKTS-, BEGRAVNINGS-, BESKYDDAR-, DIKTATORS-, GUDLIGHETS-, HELGDAGS-, KÄNNAR-, LIKBJUDAR-, ÄMBETS-MIN m. fl. — särsk.
a) (ngt vard.) i uttr. göra miner (förr äv. min) åt, äv. till ngn, ge tecken till ngn gm minspel. Göra miner åt ngn att tiga, att sitta stilla. (Han) ställde sig bakom min rygg och gjorde miner till de andre, att de ej skulle lyda mig. HSH 1: 229 (c. 1750). (De) gjorde mine åt Calle at ej se gråtmild ut. Lenngren (SVS) 2: 435 (1800). Östergren (1932).
b) (vard.) i pl., i pregnant anv.: sura miner, grimaser. Sitt inte där och gör miner! Jag gick ut, i det alla giorde miner efter mig. Dalin Arg. 1: 93 (1733, 1754). Grina då jag vänder ryggen till! / Gör miner! Hagberg Shaksp. 1: 54 (1847).
c) (numera föga br.) i sådana uttr. som taga sig l. visa min (förr äv. minen) av ngt, ge sig ut för ngt. (K. XII) hölt för nedrigt, at giöra sig Air och wisa någon Mine af högt och lärdt. Swedenborg RebNat. 1: 333 (1740). Att taga sig mine af Philosoph. LBÄ 39—41: 28 (1800). Den rätta medelvägen (mellan befallande sätt o. förtrolighet mot värdshuspersonalen) är .. att genast taga minen af en gammal trankil resande. Snellman Tyskl. 435 (1842). Jolin UHansDr 18 (1860).
d) [jfr motsv. uttr. i dan. o. t.; efter fr. faire mine de, tyckas ha för avsikt, låtsas] i bildl. uttr. som innebära att ngn har l. synes ha ngt för avsikt l. att ngn ger sig sken av ngt; numera i sht i uttr. göra l. ge sig min av ngt; förr äv. i uttr. göra miner som man ville ngt. At denn Danske (generalen) .. icke den ringaste mine wijser att willia qvittera orten. RARP 6: 347 (1658). (De slagna brandenburgarna) stå där (vid Fyn) än och göra minor, som de ville ännu våga’t en gång. Ekeblad Bref 2: 143 (1659). När fienden giorde mine at villja falla dem an. Nordberg C12 1: 908 (1740). Brunius Chesterton MannTorsd. 47 (1908). (†) I början gör Fullmånen mine til tö. Menlös Alm. 1741, s. 23.
e) (numera mindre br.; se dock slutet) i uttr. hålla en viss min, göra en viss min, visa en viss uppsyn. Han frågade hvad rådet hölt för mine. GJEhrensvärd Dagb. 2: 260 (1780). En femtonåring, en gref Schwerin / Skall svara för batteriet, / Hvad håller en sådan för min? Runeberg 5: 87 (1860). (Prosten tänkte:) Jag undrar vad för min Delsbofolket skulle hålla, om jag inte komme i tid till kyrkan. Lagerlöf Holg. 2: 278 (1907). särsk. [jfr liknande uttr. i dan. o. t.; efter fr. faire bonne mine à mauvais jeu] (fullt br.) i sådana (vanl. bildl.) uttr. som hålla (förr äv. göra l. visa) god min (i elakt spel o. d.), icke visa sin förlägenhet l. sitt missnöje o. d. Jag släpas ännu med en opasslighet, men måste göra god mine dervid för mine (dvs. de mina). Bark Bref 1: 33 (1703). Serenius (1741: Visa). Franzén höll god min, men kände sig förlägen. 3SAH 2: 166 (1887). Bergman LBrenn. 254 (1928).
f) (tillf., †) övergående i bet.: bemötande, mottagande. Stor tack bå för godt win / Och god Min. Runius (SVS) 2: 119 (1712).
g) (föga br.) bildl., i fråga om sak; jfr 4. Scherping Cober 1: 262 (1734). (Fåfängans) ögon speja / alltjemt med bäfvan uppå dagens miner. Tegnér (WB) 9: 5 (1840). Glad är dagens min att se / I en morgontimma. Sätherberg Blom. 1: 65 (1841). Öman Ungd. 208 (1889).
2) [utvecklat ur 1 d] (†) avsikt. (Bremens biskopsstol är ledig) hvar aff vij nu snart förnimma vår grannes mine och företagande. OxBr. 3: 477 (1634).
3) (†) ansats; skymt (till ngt). Tå tycktes först medh åhret vpgå then första minen til wår yttersta vndergång. Idman FolckRoop 55 (1720).
4) (†) i allmännare anv. av 1: anletsdrag, utseende; apparition, yttre gestalt; hållning; uppträdande; äv.: åtbörd; äv. bildl., i fråga om sak. Rålamb Resa 51 (1658, 1679). (Jag) finner .. (indianerna i Nya Sverge) uti gestalt och mjner, wara .. (judarna) mycket lijka. Holm NSv. 113 (1702). Dock bind’s ej tro vid sminkad mine. Frese VerldslD 138 (1714, 1726). Qvickheten är endast Aptalangen; lättheten at fatta tingens mine och yttre. Thorild Gransk. 1784, 1: 53. Den Oxenstjernska Sånggudinnan med den sydliga minen, med de fint chatterade anletsdragen. Tegnér (WB) 3: 369 (1818). Almqvist AmH 1: 91 (1840).
-SPRÅK. [jfr d. minesprog, t. mienensprache] (i fackspr.) om miner l. minspel varmed man uttrycker l. meddelar ngt. Schiller SvSpr. 2 (1859). Larsson PoesLog. 129 (1899).
Spalt M 975 band 17, 1944