| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MÄTNING mä3tniŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
vbalsbst. till MÄTA, v.2
1) till MÄTA, v.2 1: handling(en) att mäta; äv. konkretare, om akt av mätning, sätt att mäta o. d. Discurrerades .. om allmogen effter vanligitt sätt eller effter den nye mätningen skulle uttgöra sin spannemåhll. RP 5: 155 (1635). Ej må någon Landtmätare, som sielf sin sysla sköter, låta någon yngling förrätta mätningar, på egen hand. PH 5: 3369 (1752). Om Fartyget har ballast inne, när mätningen sker, måste thes tyngd utrönas. ReglSkeppsmät. 11/3 1778, s. 3 a. Mätningen af (boskaps-)djuren sker, med användande af mätband, stångmått och krumcirkel, allra bäst i stallet. LAHT 1898, s. 8. En maskin för mätning av blodtrycket. Siwertz JoDr. 265 (1928). — jfr ALN-, DAG-, DETALJ-, DEVIATIONS-, DISTANS-, DJUP-, EFTER-, FUKTIGHETS-, FÄLT-, GRAD-, GRUV-, HÖJD-, JORD-, KAPACITETS-, KEDJE-, KOL-, KRISTALL-, KUST-, LANT-, LINJE-, LJUS-, LÄNGD-, LÖS-, SJÖ-, SKEPPS-, TEMPERATUR-, TID-, TRIANGEL-, VED-, VINKEL-MÄTNING m. fl. — särsk.
a) lantmät. i uttr. geometrisk, geografisk mätning, mätningsarbete för kartläggning av mindre områden (byar o. d.) resp. av socknar, landskap o. d. CivInstr. 272 (1688). PH 8: 341 (1766).
b) (†) övergående i bet.: (uppmätt) storlek l. längd; dimension. Ej eller kunna ytor, fast de voro aldrig så många, utgiöra någon utsträckning af trenne dimensioner eller mätningar. Klingenstierna Musschenbroek 13 (1747). ASScF 2: 853 (1847).
2) bildl., till MÄTA, v.2 2. Wieselgren SvSkL 4: 751 (1848). (I Platons Protagoras) talas icke särskilt om känslor utan blott om mätningen av lustmängderna. Larsson Spinoza 109 (1931). Enstaka iakttagelser .. vilka icke medge en tillförlitlig mätning av konjunkturernas inflytande. Cassel TeorSocEkon. 507 (1934). — jfr INTELLIGENS-MÄTNING.
4) (†) till MÄTA, v.2 8: uppskattning, värdering. G1R 1: 243 (1524). Then deel som mig vthi Gården kann efther gode Mänz samptycke och mäthning tilkomme. SthmTb. 13/6 1573. FörarbSvLag 8: 161 (1734). — jfr BOL-MÄTNING.
5) (numera bl. vard. i vissa trakter) till MÄTA, v.2 9: utmätning. Mätning och utsökn. FörarbSvLag 5: 115 (1713).
-BEVIS. av skeppsmätare utfärdat bevis om värkställd mätning av ett fartyg. SFS 1865, nr 83, s. 18. —
-DÄCK. SFS 1874, nr 39, s. 3. Med mätningsdäck förstås det öfversta fasta däcket i fartyg, som icke hafva flere än två däck, och det andra däcket, nedifrån räknadt, i fartyg, som hafva flere än två däck. Därs. 1880, nr 64, s. 2. —
-FEL, n. felaktighet vid mätning; kvantitet varmed ett mätningsresultat överstiger l. understiger det rätta. Pasch ÅrsbVetA 1846, s. 27. SFS 1920, s. 2545. —
-KARTA, r. l. f. karta som lantmätare, sjömätare o. d. upprättar över ett område på grundval av där företagna mätningar. KrigVAH 1832, s. 94. —
-KOMMISSION. (förr) om olika för lantmäteri o. kartläggning tillsatta kommissioner. Nicol. Magni Celsius .. var Landtmätare vid Lifländska Mätnings-Commissionen. Faggot PVetA 1747, s. 69. Chydenius 16 (1765). —
-KONST. (numera bl. tillf.) mätkonst; äv. bildl.; förr äv. om geometri l. matematik. Schulzenheim ÅmVetA 1773, s. 8. Även hos den platonske Sokrates blir det .. tal om en mätningskonst, som mot ett större gott i framtiden väger ögonblickets lust. NoK 50: 145 (1925). —
-LINJE. om linje (se d. o. 1 c) som markeras i terrängen ss. stöd för mätningsarbetet vid kartläggning av ett område. Cnattingius (1894). SvSkog. 571 (1928). —
-MAN; pl. -män.
1) till 1: i stads l. stadsliknande samhälles tjänst stående person (med lantmätarexamen l. likvärdig utbildning) som har att utföra jorddelningar, tomtmätningar, tomtindelningar m. m. SFS 1917, s. 580.
2) (†) till 4: värderingsman; skiljedomare i tvist rörande värdering av ngt. BtSödKultH 12: 29 (1593). ÅngermDomb. 2/12 1644, fol. 10. —
-METOD. mätmetod. CommercecollKungör. 15/8 1781, s. 3. —
-OMRÅDE~020.
2) sammanfattning(en) av de storheter av visst slag som kunna mätas (med visst mätinstrument). 2NF 38: 144 (1925). —
-PROTOKOLL. vid lantmäteriförrättning o. d. fört protokoll (med skisser upptagande vid mätningen erhållna mått). LandtmFörordn. 164 (1765). —
-REGEL; pl. -regler. regel för mätning av fartyg. SFS 1880, nr 66, s. 1. Därs. 1932, s. 1009. särsk. om regel för bestämmande av en segeljakts l. motorbåts storlek för fastställande av dess värde ur tävlingssynpunkt. IdrFinl. 4: 27 (1906). —
-STÄLLE.
1) om det ställe på ett föremål (t. ex. ett träd) där detta mätes. SFS 1840, nr 27, s. 4. Kinman Guttenberg 21 (1890).
-TAL. tal som anger en segeljakts l. motorbåts värde ur tävlingssynpunkt; jfr -regel slutet. Engström Skeppsb. 148 (1889). —
-TEKNIK. Mätningsteknikens utveckling under senare tid har möjliggjort temperaturmätningar med mycket stor skärpa. Carell o. Edelstam 149 (1931). —
-TEKNIKER. särsk. om mätningskunnigt biträde vid fältmätningsarbeten. Dagen 1915, nr 269, s. 6. Gelinder LbFältmätn. 5 (1944). —
Spalt M 2062 band 17, 1945