| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MÖRDARE mœ3rdare2, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. = ((†) pl. best. mördrarna Fryxell Ber. 3: 303 (1828)); förr äv. MÖRDER, m.; pl. =.
person som rättsstridigt berövar l. berövat ngn livet; särsk. (o. jur. enbart) om person som uppsåtligen dödat ngn (l. tillskyndat ngn döden) (motsatt: dråpare); stundom liktydigt med: lönnmördare; äv. i utvidgad anv., om person (soldat o. d.) som dödar i strid l. på (laga) myndighets befallning; stundom äv. om djur; äv. använt ss. grovt skymford; jfr MÖRDA 1. Helsingius (1587). Hwilken man .. som kallar eller förkastar androm medh obeqwemligh ordh, som är Tiuff, Mördare (m. fl.). Lagförsl. 453 (c. 1606). Dräper man, eller qvinna, annan försåteliga och i löndom; varde mördaren halshuggen. MB 12: 1 (Lag 1734). En militär, en privilegierad mördare. Blanche FÄlsk. 421 (1848). Som simpla mördare .. komma goda patrioter .. att ställas mot muren. GHT 1944, nr 27, s. 3 (om gerillakrigare). — jfr BLODS-, BRODER-, FADER-, GIFT-, K(ON)UNGA-, KVINNO-, LARV-, LUST-, LÖNN-, MJUGG-MÖRDARE m. fl. — särsk.
a) (tillf.) i utvidgad anv., om sak som åstadkommit l. kan åstadkomma ngns död; jfr MÖRDA 2. Bremer Nina 785 (1835; om bjälke). Vattenslangen som mördare. SDS 1944, nr 47, s. 6 (rubrik). jfr FADER-MÖRDARE.
b) (i vitter stil, tillf.) med objektiv gen. betecknande själ, egenskap o. d.: person som tar död på ngt; jfr MÖRDA 3 b. I (bliven) edra egna siälars mördare. Bælter JesuH 5: 118 (1759). Du oskuldens mördare! Eurén Kotzebue Cora 122 (1794). jfr SJÄLA-MÖRDARE.
-HAND. [jfr t. mörderhand] (i sht i vitter stil) en mördares hand. Tegnér (WB) 5: 154 (1822). särsk. i vissa uttr.
a) falla för (ngns) mördarhand, bli mördad (av l. på föranstaltande av ngn); (ngns) död för (förr äv. under) mördarhand, (ngns) död gm mord. Hagberg Pred. 3: 143 (1817: föllo). Wilhelms död för mördarhand. Tiden 1848, nr 260, s. 2. (G. III) fruktade ej döden på slagfältet, eller under mördarehand. 2SAH 34: 383 (1861).
-HÅLA, r. l. f. [jfr t. mörderhöhle] (numera bl. tillf.) jfr håla, sbst. 2. Tiden 1848, nr 259, s. 2. —
-KULA, sbst.1, r. l. f. (mera tillf.) (pistol)kula varmed ngn mördas. Falla för en mördarekula. Sundén (1887). —
-KULA, sbst.2, r. l. f. kula (se kula, sbst.4 1) där mördare ha sitt tillhåll; äv. bildl. Lind (1738). Broocman TyUnd. 2: 80 (1808; bildl.). —
-SNARA, r. l. f. (i vitter stil, numera bl. tillf.) snara varmed ngn mördar (ngn); äv. bildl. Djefvulen (leder) er in uti mördare-snaran. Murbeck CatArb. 1: 348 (c. 1750). Atterbom SDikt. 1: 169 (1808, 1837; i bild). —
MÖRDERI, n. [jfr d. myrderi; till mörda o. mördare; jfr äv. mnt. morderie, t. mörderei] (†) mördande; mord. G1R 27: 279 (1557). Man hoppas .. hon icke wållandess war til något Mörderij på fostret. VDAkt. 1674, nr 124. —
MÖRDERLIG, adj. (n. sg. -lighit) [efter mnt. morderlik; jfr äv. t. mörderlich] (†) i fråga om handlingssätt: som anstår l. utmärker en mördare. Forsius Fosz 532 (1621). —
MÖRDERSK l. MÖRDERISK, adj. (-erisk 1673—1822. -ersk 1621—1671) [jfr mnt. mordersch, morderisch, t. mörderisch] (†) mordisk; äv. om hop o. d.: som består av mördare, mördar-; äv. i utvidgad anv., dels om vapen: som användes vid mord, dels om gärning: som innebär mord. Forsius Fosz 333 (1621). Zaruski .. hissade en mördersk hoop på honom. Widekindi KrijgH 357 (1671). Mörderiske Wapn. RelCur. 128 (1682). särsk. [jfr fr. commandement meurtrier] bef. i utvidgad anv., i uttr. mörderisk överhöjding, om dominerande höjd varifrån en ort kan tagas under mördande eld. Wärnskiöld Fortif. B 3 a (1673). —
MÖRDERSKA, f. [jfr mnt. mordersche, ävensom morderska] kvinnlig mördare; äv. använt ss. grovt skymford. Hon hade kalledh för:de Tilemans H(ustru) en Mörderske. SthmTb. 4/10 1578. Günther Helg. 2: 218 (1917). jfr barna-, fader-, lönn-, manna-mörderska.
Spalt M 2128 band 17, 1945